Myntunionen når Singapore

Det är inte bara de som är boende i den kalla nord som lockats av den nya myntunionen. Även jag har nappat, och via en liten omväg fått min dos Merolli. Som tur är så är inte en S$=DKK.

Tre Nasi fick en lysande recension av FV. Kan 2000 Gemma Barolo Riserva Tre Nasi verkligen vara så bra som den hyllningen lovar?

Svaret är ja. Kanske inte direkt efter korken dragits, men redan efter någon timmes luft, och speciellt dag två så sjunger det. Som en väl ihopsjungen kör.

Tjära, röda rosor, röda syrliga bär, jordgubbar som en start. Lite mörkare skogsbär, friska örtiga toner därtill. En aning tobaksartad mognad.

Vinet är lika bra i munnen. Välbalanserat med friska vinbärssyror och lätt avslipade, lena tanniner som fortfarande har vinet, och gommen, i ett skönt grepp. En kärna av fortfarande ung och viril skogsbärsfrukt, inklädd i toner av tjära och lakrits. Eftersmaken är medellång med mineralisk känsla (något svårt att avgöra om det är granit, gnejs, eller rent av basalt), och avslutas med en Lakrisalrullsk strävhet.

Riktigt gott! Jag har fått rådet att snabba mig med att dricka upp flaskorna, men jag känner ingen direkt brådska, även om de kanske inte ska sparas fem år. För er som tänker dricka snart, se till att ge vinet rejält med luft, det vinner det på.

2004 Tua Rita Rosso Dei Notri

Resultatet av en utförsäljning är att kom jag över andravinet till Giusto di Notri med några år på nacken. Borde vara om inte bråttom så i alla fall dags att snart dricka upp.

Tua Ritas Rosso Dei Notri är gjort på 60% Sangiovese, 30% Merlot och 10% Syrah. Tre månader på fat där Sangiovesen sett stål och övrig druvjuice barrique.

Mörk fyllig doft av torkad frukt med russin i främsta ledet. En del körsbär hittar också fram, men inte Sangioveses typiska surkörsbär, utan mörkare och rundare med en dragning åt plommon till. Det finns även julkryddor som nejlika och korinter, och engelsk fruktkaka.

I munnen är frukten inte lika söt och torkad som i doften, men russinen finns kvar. Körsbär och plommon blandas med kaffe och kryddor. Ganska pigga syror, medan tanninerna är diskreta, nedslipade och i bakgrunden. Frukten saknar dock definition, de "flyter" ut på bredden och är inte lätt att särskilja. När det dessutom klingar av ganska fort, så är jag beredd att skriva att vinet har mer bredd än längd, om jag förstår Konjärens definition rätt.

Jag vet inte om den torkade frukten är ett tecken på lite väl varm lagring, eller om det bara inte klarar av sex år? I vart fall är det lite slappt och trött. Inte helt min kopp det här, i nuvarande form, men jag får se om sista flaskan är bättre.

Wine dinner @ Otto

Dags för ytterligare en vinmiddag på Otto. Något att se fram emot efter förra lyckade middagen.

Det första, och största, problemet är vad jag ska ta med mig för vin. Nivån på vinerna sattes ju ganska högt på förra middagen, samtidigt som min vinkällare i Singapore är rätt begränsad. Jag har ju lite svårt att matcha Ornellaia och Voerzio med ålder i mina bruksviner i kylen - men gör ett tappert försök till något intressant.

Första vinet har en diskret doft av typiska Nebbiolska parfymerade rosor på toppen. Under ligger ljusa röda bär och rått kött, och ett uns tryffel. Ganska återhållen doft. Vinet lätt och smeksamt i munnen, men med en underliggande kraft. Det är kraftiga tanniner, men de är ack så lena och välskräddade. Frukten ligger i flera lager med körsbär, jordgubbar och vinbär. Allt sitter snyggt ihop i en välbalanserad mix. Det här är ett stort vin - i vardande i alla fall. Jag gissar på en traditionell Barolo från första delen av 90-talet med ett långt liv framför sig. Lurad av att de extremt silkiga tanninerna gör det smeksamt och ganska tillgängligt - men borde vetat bättre på den unga färgen.

2004 Bruno Giacosa Barbaresco Riserva Asili. Chris förnekar sig inte och häller ett underbart vin. Min första Giacosa Red Label. Underbar och förvånansvärt tillgänglig redan nu. Jag inbillar mig att mer komplexitet kommer med tiden, men det gör inte precis ont nu heller.

Andra vinet har en doft av söt cassis med en toppnot av parfymerad handtvål. Efter ett tag förnimmer jag en hel del mognande toner av balsamico, svamp och buljong. När jag återkommer till vinet senare under kvällen är mognadsdoften helt dominerande. Vinet är lent med ganska nedslipade tanniner, medelhöga syror och en frukt som fortfarande är ung och viril. Tobak och mörk choklad ligger i botten. Jag velar fram och tillbaka men landar till slut på en Brunello från slutet av 90-talet och gissar till slut på '98.

1997 Ciacci Piccolomini Brunello di Montalcino. Förvånande fort mognad. Mycket bra nu, och jag skulle nog dricka den nu om jag hade några flaskor.

Tredje vinet är mitt bidrag. Ung blåviolett färg med otroligt mogna söta körsbär i doften. Med lite luft tillkommer en del örtiga inlsag med en dragning åt mint, och lite söta vaniljtoner. I munnen är vinet tätt och kompakt - sammanhållet av fina tanninger och höga syror - utan svackor eller brister hela vägen ut i en lång eftersmak. Några sniffar senare kan man addera choklad och kaffetoner i doft, och frukten börjar bjuda på mer surkörsbär än de övermogna röda.


2004 Fontodi Flaccianello. Mycket bra, och jag önska att jag hade fler flaskor liggande någonstans, för att börja tulla på om en fyra, fem år.

Sista vinet är en helt annan sak. Svart med en aning till ljus genom kanten, om man lutar glaset ordentligt. Doften är mycket söt och mogen, med en en övertydlig ton av körsbärslikör. Bakom den söta mattan av körsbär och björnbär finns nog något, men det drunknar just nu. Massivt i munnen.Tätt och koncentrerat. Och sött. Det ska dock nämnas att det inte blir tungt, och att det är extremt silkigt och smeksamt. Det borde vara rätt alkoholstint, men den känns absolut inte. Det är lite för sött och lite för mycket för mig. Gissningen går till en ung Barossa. Blanding av Shiraz och Cab.

2001 Quilceda Creek Cabernet Sauvignon. Det är ett tick i en ny box för provade kultviner. Men jag förstå inte riktigt dess storhet. 98 poäng från Wine Advocate, och tillgänglig sedan 2007. Visst är det snyggt ihopsatt utan vassa kanter, men jag tycker det är lite för mycket av allt. Och hur kan de göra sådana viner i Washington??

Tack igen för en lysande fin kväll med mycket intressanta viner och roliga diskussioner.

PS. Ledsen för de usla bilderna. Restauranger lämpar sig sällan för foto med pocketkamera.

Orchard Road 2:a Advent

What they lack in snow, they make up in lights.

 Men visst känns det genuint. Snyggt och stilfullt. 

De verkar ha svårt att hitta riktiga julgranar. Substitutet fixar det inte riktigt.

Trots allt så hittar jag ingen glögg. Konstigt.

Yering Station Shiraz Viognier 2007

Dags att prova nästa årgång som precis kommit i butikerna i Singapore. 

En gång tidigare har jag provat 2006an och gillade den. Det verkar dock som om det är delvis andra druvor i 2007, eftersom ursprung anges till både Yarra Valley och Heathcote.

Typisk shiraz är tanken efter första sniffen. Söt mörk frukt - utan att bli syltigt - och vitpeppar. Med luft och tid ljusnar frukten och får en klar ton av körsbär och cassis.

I munnen är vinet slankt och ganska lätt. Väldefinierad cassis i attacken, som tunnar ut ganska fort i en svans med lakritsal. Tanninerna är ganska framträdande och det hela passar ganska bra till mat. Den lite klena frukten gör dock att jag inte tror på någon långlagring.

Årgången har inte samma kraft i frukten som 06an. Det är dock ganska trivsamt. Så kan man också fira andra advent: Aussie Shiraz istället för glögg, +35 istället för snö.

2006 Château de Reignac

Så nära en "First Growth" jag har råd att sträcka mig. I alla fall enligt den här videon.

Ungt mörkt blåviolett.

Nu är det här vinet 5 år yngre, och blindprovning är ju alltid blindprovning. Men för de 169 kronor i BS som 2006 Château de Reignac kostar så är det värt ett försök. Reignac är känd för att vara en toppklass Bordeaux Supérieur

Tät doft av vinös cassis, men även av sött kaffe och mörk choklad. Både cigarrlådan och cigarrerna har fått följa med nere i doftblandningen.

75% Merlot, och 25% Cabernet Sauvignon och 19 månader i ny fransk ek. Det är receptet som Rolland varit med och tagit fram.

Smaken är fulladdad med körsbär och cassis. Tätt och fylligt ut i en ganska lång eftersmak. Fortfarande sträva tanniner som ger tänderna och tandköttet en rejäl omgång. Nästan lite bläckigt. Något tunt i mitten kanske, men bra struktur och bra frukt - inte illa alls. 

Klart gott, och vet inte om man får så mycket bättre Bordeaux för de pengarna?

BTW, tips på julklappar, om man nu inte måste ha dem av det kluckande slaget.

Kronstam strikes again

Jag råkade läsa Kronstams senaste i DN. Inte bra för blodtrycket. Det kan omöjligt bara vara jag som blir irriterad???

Att han skulle försvara SystemBolaget var väl inget oväntat - inte vill han väl bli portad från monopolet. Men storyn att det sista han gjorde innan han lämnade SB 1982 var att "plantera idén" till beställningssortimentet var ny. Detta beställningssortiment som nu är SBs enda räddning, och deras starkt lysande stjärna, där folket kan "rösta in" viner de gillar. Kombinerar det med de ständiga skriverierna om Claude Val och hur de kommit in i ordinarie sortimentet, och det blir konstig sörja av att skriva upp sig själv, och ett mediokert vin.

Jämförelsen mellan SB och att köpa på nätet för hemkörning är skrattretande. Han tar upp The Wine Company och Goodwine, och klagar på deras sortiment. Vakna! Det finns 100-tals olika vinhandlare i Europa, som slår SB på fingrarna i sina specialområde. Jag har köpt Rhône och Bordeaux från Millesimes. Jag har köpt Italienskt från BaroloBrunello, tyskt från Gute Weine, en hel del blandat från BBR (titta på deras hemsida och SB får en att tänka på sovjetiska brödköer). Glöm inte Carlo Merolli. Med mera, med mera. Varken till pris eller sortiment kan SB konkurrera. Alla levererar hem. Och Kronstam tar upp två exempel, med urvalet att de marknadsför sig i Sverige?

Jag förstår givetvis att det är bekvämt för en vinskribent att det är ett monopol. Du går på nyhetsprovningen och sedan är du klar. Om man skulle behöva tänka på alla andra viner som det går att få tag blir ju jobbet plötsligt lite mer krävande. Man kan inte skriva att festens givna radarpar är rött och vitt Claude Val - ett par gånger om året.

Sedan skriver mattesnillet att de åtta miljoner liter som såldes 1955 hade dubblats elva gånger till 1985. Två upphöjt till elva är 2048, vilket innebar att det såldes 16 miljarder liter vin 1985. Borde bli en 1800 liter per levande svensk - och då förstår jag inte hur SB lyckats begränsa drickande.

2007 Domaine Tempier Bandol

Bandol måste vara definitionen på tough love. Men jag gillar det.

Efter att ha rengjort gymnasiebassänger med gårdagens vin är önskan att få dricka något gott på topp idag. Och av outgrundlig anledning fastnar jag för en 2007 Domaine Tempier Bandol. Det var länge sedan jag drack lite hederlig Mourvedre.

Efter att med en suck av lättnad konstaterat att vinet är friskt och utan skada på doften känner jag inte så mycket mer. Stängt i butiken. Med lite luft och tid så gläntar vinet i alla fall på dörren.

Dörren är dock till en jordkällare. Mörk svart frukt med moreller, körsbär och björnbär. Fuktig tobak, läder och en hel stenhög med mossa och multnande barr. Dov, mörk spännande doft. Gott!

Att det är som att tugga grus kanske inte låter så gott - men det är det. Munkänslan är hårt hållen med tuggbara, sandiga tanniner som har vinet i ett skruvstäd. Tydlig definierad frukt med precision och balans. Torrt och stramt, med läskande syror och en eftersmak som är förvånande salt och mineralisk.

Det är inte världen mest komplexa, långa eller koncentrerade vin. Inte heller det mest lättdruckna. Men charmigt och gott, och något att återkomma till om en 3-4 år.

En bra revansch på gårdagens missöde.

2002 Philip Togni Tanbark Hill Cabernet

En slitig vecka behöver ett kort avbrott. En belöning i allt jobb. Jag har spanat in min 2002 Togni Tanbark Hill ett tag.

Togni själv var inte nöjd med vinet 2002, så han klassade ned hela skörden till sitt andravin - Tanbark Hill. Man tänker givetvis Il Favot, Produttori 2006 mm och hoppas på underverk. När man dessutom läst the Cali reports #2 är förväntningarna på topp.  Det här ska bli en lisa för själen och ge nya krafter till ett slitet sinne.

En stickig ton av lösningsmedel och svettiga strumpor. På toppen av det så lägger vi lite gamla våta kartonger. Om man anstränger sig och försöker hitta något positivt så finns det kanske lite frukt kvar. Men inte nog för att dölja den fräna bismaken i munnen.

Galet korkat! Odrickbart. Bortom all räddning. Otjänligt att ens laga mat med.

Det bidde ingen Il Favot, det bidde en Château Changuy Afip.

Jag tröstar mig med att spela COD Black Ops istället.

Mellanlandning

Vinosapien med bättre hälft är på mellanlandning i Singapore på väg till (ännu) sydligare breddgrader. Innan jag skakat jetlagen ur kroppen så sätter vi fart för en "best of Singapore".

Det börjar ganska illa eftersom jag sover som en stock, och i ett ögonblick av genialisk inspiration har satt telefonen på ljudlöst. Jag inser med elva missade samtal att jag har ett par lika trötta gäster som försöker komma in för den utlovade sängplatsen. Det lilla missödet löser sig dock efter ett tag, och taxin vänder tillbaka från nödlösningen som stavas hotell. Skönt när man kan inleda sina försök till gästfrihet på en bra not....

Vi tar igen den dåliga starten några timmar senare med en Champagnebrunch - denna gången på Hyatts Mezza 9. De har den något udda policyn att förbjuda foton, men för de som läst här tidigare kan ju konceptet brunch. Denna är lika bra som övriga som besökts, och tre personers samlade insatser lyckades nog prova cirka hälften av utbudet.

En klart positiv överraskning är champagnen: Perrier Jouët Grand Brut är en klass bättre än Moët som serveras på många andra ställen. Glasen i sig är så härligt kitchiga (art deco?) att man gillar innehållet bara därför. Vi gör en helhjärtad insats att hålla kyparna upptagna med sin free flow. Vi uppgraderar dock inte till Belle Epoque. Fegt kanske?

När Stauns bästa vinprovare är på besök så gräver man ju gärna lite i den alltför grunda Singaporeanska vinkällaren, när vi väl kämpat oss hem efter champagneorgien. Första vinet doftar mörk frukt, en rejäl dos kaffe, läder och kryddor. Jag vet ju vad det är i glaset och tycker jag hittar en aning lösningmedel och lim, men det är diskret. Det är dock vidöppet ur startgrindarna, men stänger kanske ner lite efter hand.

I munnen är det medelfylligt, bjuder på generös frukt med bra tryck och längd. En tanninstruktur som känns igenom den tunga frukten och ger behövlig stadga. Jag förstår att VS är i Maremma och gissar på Cabernetblandingar, trots att det är en Nebbiolo.

Mario Marengo Barolo Brunate Vecchia Vigne 2005 är en ganska massiv, tungfotad skapelse som måste ha fått en hel del fat i uppfostran (hittar ingen info). Nebbiolokaraktären är inte helt uppenbar. Det är gott med kraft och struktur, men behöver nog ett par år till för att lugna ned sig och integrera delarna, men det finns klart potential. Jag uppskattade 04an betydligt mer. Nästa flaska får vänta minst tre, fyra år.

Pinot från Nya Zeeland eller Australien kommer svaret direkt efter första sniffen. Rätt! Jag måste ju bjuda på nya favoriten Yarra Yering, nu en Pinot Noir 2007. Detta vinet är också öppet och med i matchen direkt. Generös pinotnäsa med ljus frukt och örter och kryddor. Smeksamt i munnen med snälla tanniner, uppfriskande syror och lättillgänglig frukt. Bra längd, och en komplexitet som som väcker intresset. Nej, inte Bourgogne, men gott!

Nu ska ju erkännas att måndagen var en jobbig sådan - säkerligen bara beroende på att jetlaggen överlevde alla försök att lindra den. Stort tack för påhälsningen, P och A, och för måndagens middag. För övriga spekulanter på att hälsa på kan jag lova att inte sätta telefonen på mute.