Min SAAB

Gammalt inlägg:
2005 bestämde jag mig för att skaffa mig några vuxenpoäng och köpa mig en bil. Inte direkt för att jag verkligen behövde den, men det kan ju vara bra att ha? Jag kunde ju åka och spela golf om inte annat.

Av någon outgrundlig anledning och ungdomligt oförstånd bestämde jag mig för att köpa en SAAB 9-3. Bilen var av 2004 års modell, hade varit visningsbil på Svenska Bil och gått 900 mil. Jag bryr mig egentligen inte om bilar, men ville ha en ganska ny bil för att slippa problem med reparationer etc. Jag är alldeles för oteknisk för att kunna hantera det, och jag har minnen av alla verkstäder mina föräldrar varit på genom åren. Jag kanske borde nämna att de har haft en hel del SAAB.

Bilen har nu gått ca 3800 mil på fyra år (jag sa ju att jag inte behövde den). Att äga den har varit en pärs.

Ligister. Parkerad på gatan så bestämde sig någon att den inte var stilig nog att stå på Östermalm och drog en nyckel över taket. Trist, men knappast SAABs fel.

Bakre Fjädrar. Efter ett litet misslyckat försök att ta sig uppför en snöig backe för att byta till vinterdäck, gled jag sakta, sakta ned i 30 cm djupt dike. Förutom att jag fick bärga upp bilen, så hade de bakre fjädrarna gått av. Hmm, de borde få större belastning av att köra över en vägbula, men OK.

Varm Sommar. Ett tag senare så känns det väldigt svettigt i bilen. ACn fungerar inte. In på reparation där jag får veta att det är tomt på gas i systemet. OK, vi får fylla på.

Däck. Mina vinterlagrade sommardäck attraherar någon glad person som lägger beslag på dem. Jag ska inte nämna hur dyrt det är med originalhjul från SAAB på 17'' fälgar, och speciellt inte den lilla plåtdekalen med SAABs logga på. Priset kan jag skylla på SAAB, men förhoppningsvis var det inte de som snodde dem.

Missljud. Jag hör ett missljud i bilen, och tar den till Svenska Bil. Efter att ha åkt med i 200m säger experten "Det är hjullagret höger fram som är paj". När jag undrar om det tillhör vanligheterna för en bil som gått ca 3000 mil får jag veta att "Allt kan hända". Om du har en SAAB, tror jag han tänkte tyst.

I korsningen. Rätt vad det är så stannar bilen halvvägs ut i korsningen på Fleminggatan. Tändningen är helt död, men radion funkar i alla fall. Man får vara glad över det lilla. Precis innan den beställda bärgaren kommer (kortnummer 2 i min mobil) så startar den igen. Svenska Bil meddelar att det verkar ha varit ett mjukvarufel, så de har installerat om. "Vi får hoppas det inte är hårdvaran, för då blir det riktigt dyrt". Jotack, installera om Microsoft Windows är billigt i jämförelse.

Missljud och svettigt. Nu händer det igen. ACn slutar fungera och jag hör ett missljud. Stamkunden på Svenska Bils verkstad återkommer och får veta att "Systemet är tomt på gas". Jo, den har jag hört innan. Och "Framfjädern är av". Hur är det möjligt? Jag har ju haft bilen för att köra till kyrkan på söndagar och haft den avställd på vintern? En av de två är faktiskt sann.

Jag hoppas att jag har haft lite speciell otur och att inte alla SAAB-ägare har haft samma upplevelse. Jag kan dock meddela att min nästa bil inte blir en SAAB, och det inte bara för att det inte kommer finnas några. Jag ska åka vit hyrd lång Limousine - det blir billigare! Jag har också en viss förståelse för SAABs ekonomiska problem, mindre förståelse för de som köper deras bilar.

SAAB måste ha varit en mardröm för alla försäkringsbolag - och borde skapa problem med bilförsäkringen.

2006 Fuligni (Cottimelli) Brunello di Montalcino

Jag har köpt flaskan själv. Och jag har t.o.m. druckit den.

Och jag tror jag köpte den när jag såg Galloni smälla till med 96p för några år sedan. Då poängen var en viktig köpguide, mindre så nu.

Men trots att Galloni hyllat dem, och Suckling någon gång utsett Fuligni till bästa Brunello (2004, såg jag), så ska de även enligt pålitliga källor göra bra vin.

Direkt efter en ploppad kork är det lite stängt, men det lossnar relativt fort. Aromatisk näsa med både violer och nagellack, och ett uns tobakslåda. Grannen cyklar norrut till Piemonte, men hittar snabbt ned till Toskana.

Frukten drar åt de mörkare körsbären, fyller på med både bra bredd och längd. Apelsinläskande syror ger lyft samtidigt som tanninerna är finmaskiga och snälla (inte Nebba här inte, Franko). Vissa diskreta spår av ekbehandling anas, men bara försiktigt i bakgrunden. Läser sedan att de fått 25% fransk ek, men storlek på frallorna vet jag inte.

Det är ordentligt tryck och koncentration, och det skulle onekligen passa bra till en rejäl Bistecca Fiorentina. Men är ett vin gott är det gott till det mesta! Flaskan är ändå förvånande tillgängligt redan nu, och riktigt, riktigt gott. Resterande flaskor får ligga ett tag till, men jag kommer inte rygga för att köpa mer Fuligni.

Oavsett vad Galloni och Suckling säger.

Inga konstigheter med det här.

Varuprover

Det kan ju tyckas konstigt att den enda gången jag fått ett varuprov jag varit intresserad av är när jag i princip låtit bloggen somna in. Men så är det.

Jag såg att Pommery Cuvée Louise släpptes på SB för ett tag sedan. Jag var lite sugen på att köpa en flaska och prova - men bestämde mig för att avstå. Det var lite för dyrt, knappa laxen, för att prova något jag inte hade en aning om jag skulle gilla.

Döm om min förvåning när det plötsligt ramlar ner ett mail från svenska importören och frågar om jag vill prova en flaska.

Jag har alltid tackat nej till varuprover. Dels för att det ytterst sällan är vin jag är speciellt intresserad av, dels för att slippa ens fundera på hur man blir påverkad av att man fått flaskan; krav att skriva något, något bra. Nu lät jag snålheten bedra...

Min tanke var att ta med det värdefulla varuprovet på nästa BYO. Dels dricks allting blint och vi får flera oberoende tankar om det, dels behöver jag inte bära den gnagande känslan av smutsighet att ha "sålt mig" helt ensam :-).

Sagt och gjort.

Jag gillade inte vinet alls. Det hade förvisso en riktigt fin mousse, och en bra kritig mineralitet. Det stördes dock av en beska i eftersmaken, och lite låga syror, som gjorde att det kändes platt. Jag tyckte inte det var speciellt gott, helt enkelt. Det fanns dock lite varierande röster vid bordet, och speciellt en deltagare tyckte det var kvällens bästa champagne. Men jag, och majoriteten, gillade det inte. Besviken, för jag hade verkligen hoppats jag skulle gilla det. Lite nöjd att jag inte spenderat 1000 kronor för att ta reda på det.

Att väcka liv i bloggen för den här sakens skull var knappast aktuellt. Jag tryckte dock under kvällen, utan speciellt mycket eftertanke, iväg en tweet. Lite raljant, kanske.

Nu kunde ju allt varit slut med det. Men då visar sig baksidan av det där med varuprov, när jag en knapp vecka senare får svar på min tweet. Från Pommery i Sverige.

Och genast känner man sig ännu mer smutsig över att ha tagit emot det där varuprovet. Importören är uppenbarligen inte glad över att jag inte gillade det dyra varuprovet han ödslat på mig. Och försöker bevisa att betydligt mer kunniga personer än jag tycker champagnen är lysande. Well, så kan det tyvärr gå när man involverar amatörtyckare i förhoppningen om positiv publicitet i sociala medier .

Det gör mig dock än mer övertygad om att jag tagit emot mitt sista varuprov. Jag tror inte Pommery  Sverige misstycker.
--------------------------------------------

Fortsättning följde:

Först skickade PommerySE några fler tweets där de påpekade att jag/vi hade fel, och att det inte var respektfullt mot de som tycker om vinet!!

Sedan fick jag nedastående mail:
Very gentleman of you to spread information on a free bottle that I brought to your office. If not liked you could just have told me and we would not have gone further.But I guess you feel like a journalist writing in an important newspaper and you don't care about been not gentle and mean to people.I am trying to do my best and work hard to spread good information and you helped me doing exactly the contrary.Thanks for the help,

Någon timme senare verkade det som om någon med minsta lilla känsla för PR tog tag i saken: Tweetsen raderades. Jag fick inte ens något svar på mitt mail där jag förklarade hur totalt olika vi såg på saken.

Om man bortser från det totala PR-haveriet, så sätter situationen fingret på dilemmat med varuprover. Det finns såklart en mer eller mindre uttryckt önskan om positiv PR från de som ger ut dem, och en förhoppning om att inget negativt sprids. Något som självklart inte kan garanteras av någon som skriver - med det minsta uns av integritet i behåll.

Vill man som glad amatörbloggare hamna i den situationen att ens behöva ta ställning till krav på att skriva, skriva positivt och undvika att nämna något man inte tycker om? Ens om man får proverna från en någon med en nyktrare inställning till varuprover än i det här fallet?

Det är upp till var och en. Skål och trevlig helg.

Sáčkové vysavače

Årets vin 2013

Livet på den här bloggen har väl närmast kunna liknats vid det stadigt pipande EKGts under senare tid. Men det betyder inte att jag slutat dricka vin, även om jag kanske fått dra ned en del på ambitionen att gå på provningar mm. Livet som förälder, och att jag låtit hobbyn schack ta en del tid har gjort att tillgänglig tid är begränsad. Och så har jag ju sålt en del dammsugare också.

Jag tänkte dock göra en snabb insats med defibrillatorn:

Det bästa vin jag lyckades dricka under 2013 var 2001 Poggio di Sotto på en provning hemma. Tätt följd av en mängd annat gott. Men bara en kan komma först.


Så nu vet det. Om ni vill kan ni ju se mina desperat dåliga insatser under Rilton ELO här. Nästa rond på Nyårsdagen. Men det kommer inte hindra mig att dra upp några av de magnumflaskor jag har för middagen på nyårsafton.

Gott Nytt År!

2008 Pietro Caciorgna N'Anticchia Etna Rosso

En hektisk vecka ligger bakom mig, där jobbet är i en intensiv fas, och Silvia Altare dessutom varit på besök. Och vad bjuder man en vinmakare från La Morra på? Inte Barolo och Italienskt. Svaret blev Coq au vin, Champagne, Bourgogne, Côte-Rôtie. Och så vågade jag mig när natten smugit sig på, slutligen till Italien och en Etna Rosso.

Det hanns med lite La Morra Barolo tidigare i veckan (det, och det jag inte hann med, beskrivet här), så jag fortsätter med det avslutande temat Etna. Pietro Caciorgna har en liten produktion, och en del gamla stockar högt uppe på Etnas sluttningar. Någon källa säger t.o.m. att N'Anticcha är pre-phylloxera, men jag hittar väldigt begränsat med information.

2008 Pietro Caciorgna N'Anticchia Etna Rosso har en mörk, aromatisk nos. Söta utmognade körsbär, blåbär och ljusare slingor av lingon. På toppen vita blommor och rosor, och inslag av lite skitigt svettigt läder. En lite mörkare och något skitigare tolkning av nebbiolo - typ. Riktigt trevlig sniff.

I munnen är det piggt med bra syror, stabil ryggrad av sandiga tanniner, som nog haft ännu lite mer bett för något år sedan. Frukten drar åt det mörkare hållet och fyller ut bra både på längd och bredd. Det har dock redan smugit sig in en en hel del mognadstoner, både i form av läder och tobak. I svansen kommer dock en hel del trevliga och piggare saker - syrliga lingon, salta stenar, sträva och söndertuggade salmiaktabletter.

Jag gillar verkligen den här vinstilen. Bra syror och hyfsat tanningrepp, och lite "skitigt" i anslaget. Med mat är det helt underbart. Även utan är det härligt att sitta och sniffa på, och sakta sippa.

På Etna görs riktigt bra grejer (för knappt några pengar).

2002 Louis Jadot Clos des Coucheraux

Likt många andra följer jag inte monopolets släpp speciellt noga längre. Innan jag upptäckte hur enkelt det var att beställa från ett mycket bredare sortiment lusläste jag listan och funderade på hur jag skulle kunna smita undan jobbet för att ställa mig i den förnedrande brödkön. Men inte längre.

När jag dock som hastigast såg en Beaune Premier Cru från 2002 verkade det intressant och jag beställde på en höft. Lite mogen Bourgogne, hur fel kan det vara?

Ganska fel kan det bli. Eller i alla fall inte speciellt bra.

Den första sniffen säger MOGEN. Riktigt gammal, vi pratar 80- till tidigt 90-tal. Doften domineras av gammal vedbrasa, läder, källare med fuktig svamp. Med en nypa luft lyckas lite mörk körsbärsfrukt hitta fram. Det kanske finns liv i vinet, trots allt.

I munnen uppträder vinet ungefär som doften låter en ana. Fruktkroppen hänger kvar på en tråd och i dess ursprungliga ställe har mognaden smugit sig in. Den tar dock inte tillräckligt med plats, utan det blir glest och smalt. Syran finns dock kvar i originalskick, vilket för med sig att den tar över. Det blir helt enkelt en tunn snipig syrabomb - med mognad.

Jag gillar normalt sett vin med mycket mognadstoner, men det här har inte riktigt hängt ihop på ålders höst. Det kanske hade funkat till en krämig svamplasagne med tryffel men det är inte kvällens meny.

När jag läser Clive Coates bok Burgundy, så står det om vingården "..the wines here do not seem to have the definition, the flair and the character of Teurons or Grèves. Pleasant, medium weight, round and fruity, is the style. These are for the medium term". Medium term sjunger verkligen på sista versen.

Lämna tillbaka eller snabbt dricka upp kvarvarande flaskor, är frågan. Och att läsa på innan köp är lärdomen.

Kristi Flygare

Jag hoppas ni också ägnat den lediga dagen åt något vettigt. Själv var jag inte ensam på Skansen.

Och sedan drack jag en 2011 Terre Nere Etna Rosso när jag kom hem. Nyligen beskriven av Frankofilen. Precis vad jag var sugen på, och riktigt bra. Som Franko, så gillar även jag denna mer än föregångaren. Jag tycker den känns något mörkare och lite funkigare i anslaget än 2010. Och mer tryck, men med en härlig mineralisk och ettrig svans. Ser fram emot att prova Santo Spirito när jag väl hittar tid att hämta ut den. Och varför köpte jag inte fler. Ett kap för 137 spänn.

Lördagskväll i bilder

Ny lägenhet, gamla vänner och goda viner. Inflyttningsprovning.

Välkomna. Deggad slutet 2007.

Väldigt olika. Väldig goda.

Ben vs. Roman 0-1

Comtes!

Kvällens sjukaste prickning i blindprovning. Hur kan man spika en Petit Verdot från Etna?

Gästspel. Sjukt ful hitler-etikett, men gott!

Sistaplats för Sydafrika. Australienskt  toppen.

RIP Franco

WOTN.

Gästspel från andra sidan innergården

Snygg Etna!

Wow. Bourgogne är alltid Bourgogne!

Tät Aglianico med potential

Sista etiketten lika sliten som jag.

Den här restaurangen prioriterar vinpaketet.

Lite noteringar på vinerna har kommit upp här.


Facit: 9 gäster. 6 Riedelglas. 23 viner.

2010 Pegau Cuvée Réservée

Det är lite mycket nu. Total renovering av en lägenhet där inflyttning ska ske om mindre än en vecka tar sin lilla tid. Lite mycket tid är jag rädd - just nu är endast ett betonggolv i badrummet. Men min kombiugn är installerad i alla fall.

Badrummet för tre veckor sedan

Nu har ju tidsbristen givetvis inte stoppat mig från att dricka vin, bara att skriva om det. Efter dagens otroligt vackra januaridag fick jag lust att dricka något gott, och dessutom en stund över. Lusten att kolla på ett halvtaskigt landslag möta ett annat lika halvtaskigt är måttlig.

Jag har en låda 2010 Pegau Cuvée Réservée och lusten att prova en första flaska blev mig övermäktig. Plopp!

Det har varit en hel del upp och ned i det här vinet under de timmar det varit öppnat. Blandat vidöppet och nästan in your face, och tråkigt och småstumt. Men när det sjunger så sjunger det vackert. Garriguen är framträdande och visar tydligt på ursprunget redan i doften. Frukten är dominerade av körsbär och hallon, med inslag av svart lakrits. Under vinets timmar i sin berg och dalbana så finns det perioder då det har en tydlig ton av blod och järn. Men det är salvia och örter är det som ligger tydligast kvar i doftminnet.

Det är sammanfattat en trevlig sniff. Men det är i munnen vinet sjunger klarast. Frukten är djup och ren, och den bäddar mjukt in lika mjuka och lena tanniner. Inte för att jag störs av brett, men några spår av det hittar jag inte. Munkänslan är slank men ändå fyllig och nästan krämigt smeksam. Svansen är lång som en fikarast bland mina byggjobbare, och avslutar med en salt söndertuggad salmiakpastill.

Med Pegau kan man aldrig gå fel. Skitgott helt enkelt.

2008 Fenocchio Villero

Villero is my pride. It is what I brought into the family, the other vineyards are from my husband's side.

Claudio är bortrest, och frun tar något motvilligt och på halvtaskig engelska, emot oss. Det blir ett ganska snabbt besök på Azienda Agricola Giacomo Fenocchio, i Bussia Soprana*, där vi mest provade 2010:or från botti, och köpte med oss en del 2008:or hem.

Nu är det dags för ett första barnarov på en av de köpta flaskorna - just Villero, i Castiglione Falletto, som följs under två dagar.

2008 Giacomo Fenocchio Villero är en relativt mörk och vinröd uppenbarelse. I nosen samsas krossade röda bär med rosor och violer, samt tjärade rep direkt från marinan. Speciellt dag två är det ganska öppet och tillgängligt i doften.

Efter att dag ett uppträtt lite konstigt (svansen smakade som gammeldansk och likör....) är vinet med i matchen efter att ha vilat en natt i öppnad flaska. Frukten är generös och slösande, för att vara Nebbiolo. Anslaget är av mörkröd frukt med ljusare inslag av rosor och nypon. Tanninerna har det finaste sandpappret som förlaga och är generöst doserade med bra bett, även om de just nu ligger inbäddade i en mjuk fruktmatta.

Hela vinet sitter snyggt ihop med bra balans mellan generös frukt, bastanta tanniner och syror för fräschör och lyft. Även om längden inte når upp i världsklass skäms den inte för sig, samtidigt som den slår på charmen med saltlaktrits och behagligt stramhet i svansen.

Det här är förvånande tillgängligt, speciellt när det får tampas med lite grottlagrad krämig Gruyere. Resterande flaskor ska lagras ett bra tag, och det kommer säkert bli lysande - här finns både stoppning och struktur för framtida förbättring.

* Det är inte helt enkelt att hitta dit. Vilket även beskrivits av Italienska Viner.

2010 La Pousse d'Or Chambolle-Musigny

Idag har jag sålt en lägenhet och beställt en kombiugn. 
Det firar jag med att dricka Bourgogne.

2010 har ju rykte om sig som en lysande årgång i Bourgogne, om än med en liten skörd. Den Amoureuses från Groffier som jag provade nyss imponerade inte, men på det igen. Nu med ett betydlig enklare vin, men samma årgång och by.

2010 La Pousse d'Or Chambolle Musigny har en komplex doft och det känns nästan spännande att doppa nosen i glaset. Ljusa röda körsbär, hallon och jordgubbar står för frukten, tillsammans med lite mörkare skogsbär. Tallbar, fuktig mossa och jord bidrar med mer dofter från skogen, medan faten fyller försiktigt på med en sniff lakrits och lite kryddor. Som sagt, riktigt trevligt att sniffa på.

Det är nästan lika trevligt i munnen. Röda syrliga bär, som drar mer åt lingon och tranbär än i nosen. Det startar ut ganska brett och fylligt, saknar lite stoppning i mitten, och har en medellång svans. Just i svansen kommer en liten (fat-?)bitterhet igenom, som stör harmonin något. Den ganska svala frukten ger ett slankt och finlemmat intryck. De blodapelsinslika syrorna är påtagliga och sätter igång saliveringen på turbofart, och gör munkänslan än slankare.
 
Inte ett stort vin, men riktigt trevligt. Det klarar inte riktigt att leverera i gommen vad det lovar i munnen, men varför klaga en dag som det här.

Jag borde köpa kombiugnar oftare. Eller sälja fler lägenheter. Eller bara dricka mer Bourgogne, kanske.

(49 EUR på Tresors des Vignes)

Årets Bästa Vin 2012

Bloggandet har varit mer sparsamt under 2012 - det har inte riktigt funnits tid. Det har bi-effekten att jag inte har riktigt lika tydliga minnesbilder av alla viner som druckits under året. Det blir nästan så jag återupplever mina egna erfarenheter när jag läser andras bästalistor.

Årets bästa vin är dock tveklöst 1971 Giacomo Conterno Monfortino. Något av ett drömvin innan provningen, som dessutom levererade med råge. Får jag dricka ett vin som detta varje år och jag är nöjd. Bäst beskrivet här och här.

Bild stulen från Finare Vinare.

Bakom den lysande stjärnan i toppen kommer mängder av annat gott. 2000 Pavie, 2006 Poggio di Sotto, 2008 Cathiard Malconsort, 1992 Ridge Monte Bello, 2000 Mordoree Reine des Bois, 1990 Cappellano och 1990 Elio Altare Barolo Arborina. Och just det, en Roagna Crïchet Pajé på en lunch med eklangarn. Och en 1997 Jaboulet La Chapelle, kom jag just på. För att nämna några. Minnesanteckningar hade behövts. Edit: Bör kanske inte glömma Kellers G-max....

Årets restaurangbesök är på Frantzén/Lindeberg. Eller 1.5 besök för att vara exakt. Helt oslagbart, och lite torftigt beskrivet här. Längtar tills jag kan gå dit igen.


Årets vingårdsbesök är en delad förstaplats mellan Elio Altare, och det oförglömliga på Remoissenet. Aldo Conterno var inte illa det heller. En resa till Piemonte och en till Bourgogne var lysande inslag i min pappaledighetssommar - som annars mest innehöll regn.

Outsourcing

Ibland kan man ha kul på ett enkelt sätt. Häll två små doser vin i plastflaskor och ge till vinintresserade vänner och se vad de gissar på. Det gjorde jag i fredags, och nedan är en  hopklippt och redigerad konversation från twitter och email. Det är svårt att prova blint.

‏@NiklasJorgensen

@UlrikSvensson Transparent, slight maturity on the color. Leather, marigolds, dark cherries mixed with lingonberries. #blindwine

‏@UlrikSvensson

@NiklasJorgensen Although transparent, still rather dark, no?

@UlrikSvensson True. Not ruby transparent. Dry, leather, grapeskins, flowers, cherries, good acidity grip, a bit robust tannins. #blindwine

@nettare_e_gioia

@UlrikSvensson @NiklasJorgensen Sorry, too busy enjoying time off w Lott to taste yet. Left kids w gram, now Råkultur :)

‏

@NiklasJorgensen

@UlrikSvensson Humus. Both on the nose and palate. Think there is some age to it although not showing so much maturity yet. #blindwine

@nettare_e_gioia

Kanske 14 grader direkt ur skåpet, tydligt att det öppnar sig rätt snabbt när det värms lite. Håller med Niklas: Viss ålder, men inte överdrivna mognadstoner i näsan; läder, antydan till soja, och inga ungfruktiga drag.

 

@NiklasJorgensen

@UlrikSvensson The first that comes to mind is either Nebbiolo or Nerello Etna.Burgundy? No. C9dP? Don't think so but can't eliminate yet. 

‏@nettare_e_gioia

Snygg, snygg kärna av plommon och körsbärsfrukt, inte yppig, men ren och tydlig. Aningen gräddig, men också lite dammig fatkaraktär med viss kryddighet, sandelträ, bakkryddor. Kanske mer lång tid på stora träkärl än liten del på barrique. Kamfer, lite mint. Högrest, aristokratiskt, ganska lågmält i uttrycket.

@NiklasJorgensen

@UlrikSvensson Tannin structure more Nebbiolo like than Nerello. Violets as well and a slight blueberries feel. Hmm...not too trad Barolo? 

@UlrikSvensson

@NiklasJorgensen I think I do get a bit of oak? Just a bit. 

‏@NiklasJorgensen

@UlrikSvensson Just wrote sandal wood and ginger ;-) Some spicy scents I believe is wood related. 

@NiklasJorgensen

@UlrikSvensson Can't let the old Grenache feel let go yet. Down to Nebbiolo or Grenache. Not Nerello.

‏@nettare_e_gioia
Lätt i munnen med tydlig tanninstruktur, till och med aningen kärv i efterklangen; tanninerna sitter kvar när smaken har klingat av. Lite barrskog, lite pinje, lite te, lite bråkstake i hermelinmanteln, körsbärskärnor i svalget. Italiensk karaktär här för mig. Men vad?

@NiklasJorgensen

@UlrikSvensson It started like that. Developing. Now some blueberry vanilla icecream! Confused.... 

‏@NiklasJorgensen

@UlrikSvensson The structure grows constantly in the wine. Great length. 

Sedan ringde Niklas, han kunde inte hålla sig längre, och efter ett muntligt resonemang så landade han i en Barolo, kanske runt 2001, eller tom lite äldre, från en ganska modern producent.

‏@nettare_e_gioia

Fruktkaraktären är ändå mer sangiovese än nebbiolo för mig. Man kan också tänka sig aglianico, men det beror nog mer på totalstilen än några tydliga druvmarkörer, och jag förstår var Niklas första nerellotankar kom ifrån, men också varför de försvann.

Så jag naglar fast mig vid trad-brunello, efter en jävla massa velande mellan Piemonte och Toskana. Bra år, men också en del ålder - 2004? (Eller 1985 om det skulle vara Castell' in Villa...) Och för att försöka skjuta ned en producent, mot bättre vetande, så säger vi Salvioni.

Jag som provat vinet öppet förstår helt deras resonemang. Det är riktigt bra. Men fel. Det var Nerello Mascalese och vinet var 2008 Tenuta del Terre Nere Santo Spirito. Och det har legat på en blanding av botti och små franska fat, så fatinslagen var inte bara inbillning. Riktigt gott!

Så kul kan man ha en helg i november.

PS. Anders mejlade sina kommentarer senare, och flödet är inte kronologiskt.

PPS. Jag har nu fått hem den bästa dammsugaren någonsin, för att prova. And I love it!
Lita på en expert, du kommer inte ångra dig. :-)
Edit: Vår städhjälp Ruuta var hemma igår. Spontant utan att jag ens var hemma sa hon att det var den bästa dammsugaren hon någonsin provat. Där har du en verklig expert.

2010 Colombis - Domaine Ferrando

Hösten är här och då blir det lamm och Châteauneuf du Pape. Så är det bara.

Sent hemkommen efter en lång dag på jobbet får det spontant bli något som ligger överst. Dår råkar en 2010 Domaine Ferrando Colombis ligga - ett vin, och en årgång i Châteauneuf, som jag inte provat så mycket av och är nyfiken på. När dessutom Robban nyligen bestämt att det är värt 97 pinnar måste man ju dra en kork.

Om det här vinet ska stänga ner, så har det i alla fall inte hunnit göra det ännu.Öppet och expressivt, med körsbär och hallon samt mängder av saltlakrits. Till brygden läggs också klassiska knippen med örter, och några spår av viol. En doft som jag nog även blint skulle satt som gammel-Grenache från Rhône.

I munnen gör det ingen besviken (det är iofs bara jag som dricker vinet denna kväll). Det som framförallt imponerar är fräschören. De 16% alkhol som etiketten anger märks inte, utan upplevelsen är dominerad av tätt packade hallon- och lakritsbåtar tillsammans med friska syror. Och en svans som är läskande saltigt mineralisk, förutom att vara lång som ett budgetmöte. Frukten är kanske inte i 2007-klass men syrorna känns friskare, och det finns inga tendenser till kladdig sylt. Lägg på det än ryggrad av silkiga tanniner och du har en härlig balans.Det här går att dricka med stor behållning i dag. Och blir säkert bättre med mer tid på nacken, något nedslipade tanniner och vissa mognadstoner.

Tur jag har fler flaskor. Synd jag inte har ännu fler.

Jag har inte så stor erfarenhet av 2010:orna från C9dP ännu, men det känns nästan som man ska backa upp trucken (för det lilla som finns). Mer i min smak än de till skyarna hyllade 2007orna.

Och för de som undrar hur det går med comebacken i schack: Jag har spelat mitt första riktiga parti sedan 1995 i Lag DM för min nya klubb - och vunnit. Och rankingen för blixtschack på nätet har börjat klättra uppåt. Men det är långt kvar till en anständig nivå....

Greco di Tufo

Greco di Tufo är inte en vanlig druva hemma hos dammsugarförsäljaren. Så när det för en gångs skull dricks känner jag mig lite sugen på att dela med mig av erfarenheten.

2009 Quintodecimo Greco di Tufo Giallo d'Arles har precis landat i en låda från Italien. Och öppet är även vinet, vidöppet. Fet doft av tropisk frukt som persika och aprikos. Ett syrligare inslag av citron och vissa vita blommor återfinns också i doften. Det doftar även smörigt, men också en rökig rostad ton lurar i bakgrunden.

I munnen är vinet krämigt, smörigt och lent. Persikorna är så mogna att det inte går att äta dem utan haklapp. Det finns dessutom ett bra djup i den ljusgula tropiska frukten, med många olika nyanser, samt en bra längd. Syran är frisk och skär igenom den smöriga fetman, samtidigt som svansen får ett litet genomslag av flintrök, besk fatkrydda.

Nästa flaska får vänta ett tag i förhoppningen att den ganska tydliga ekrostningen lägger sig något. Det tar ett tag innan ag dricker Greco di Tufo igen alltså. Synd, det är ganska trevligt ändå.

PS. Sedan måste jag berätta att jag gjort debut i schacklaget igår. En vinst i första partiet sedan 1995. Stolt. :-)

2010 Giuseppe Rinaldi Langhe Nebbiolo

Ibland blir suget efter ung Nebbiolo övermäktigt, speciellt när hösten smyger på (hade ju varit skönt om den smugit och inte stövlat in med stormsteg). Efter sommarens besök hos G Rinaldi skaffade jag några flaskor av Langhe Nebbiolo 2010, och rapporter säger att det är njutbart redan nu. Det får bli min fix.

Jag borde dock följt rådet och gett det ordentligt med luft. Första kvällen är det ganska knutet, och  nästan ogint och väl strävt. Efter en dygn i kyl med öppen flaska har det dock hänt saker.

Aromatisk doft med ljusröd frukt, rosblad och nypon, och en försiktig dos bergamottkrydda. Absolut trevlig nos, men det är när man smakar som vinet visar verkligen sin klass.

Mest framträdande är en stabil ryggrad i form av höga syror och små sandiga ettriga tanniner. Runt denna är en slank fruktkropp upphängd. Klart skinande lingon, tranbär tillsammans med lite mörkare körsbär. Trots sin slankhet är det bra koncentration i frukten. Längden är helt acceptabel, även om det ganska snabbt klingar av i en sträv tebitter svans.

Slående är den rena skira frukten. Ursnygg! Det behöver inte vara turboladdad på gränsen till övermogen frukt med kraftig extrahering. Den här stilen har sin plats och användningsområde. Tyvärr bara att det är så svårt att få tag i. På plats fick jag lova att köpa tre flaskor - det var min ranson. Sedan kostar det ju bara en spottstyver - 18 EUR tror jag.

Visst kan det lagras något år, men jag tror inte att det vinner alltför mycket på att ligga längre. Det kommer väl att rundas av och bli mjukare, och kanske få lite mer komplexitet. Men jag tror ändå jag kommer dricka det här på sin unga busighet, matvänlighet och renfruktiga charm.

Övriga beskrivningar finns här och här.

Rött vin för 100 kr. Fynd!

Förvisso en överdriven rubrik, men det är inte ofta jag hittar ett vin för hundralappen som jag tycker är speciellt bra, eller ens värda att dricka mer än en gång. Il Poggione har i flera årgångar (2004 och 2006) levererat en brunello för 28 EUR som inte blir ett rundningsmärke med de stora pojkarna.

Nu har jag fått hem 2010 Il Poggione Rosso di Montalcino som kan köpas för knappa 12 EUR i Europa. Gjort på den yngsta stockarna och inte så sträng uppfostran borde göra att det är ganska snabbt tillgänglig. Jag drar snabbt en kork för att se hur den levererar.

Nosen är fylld av ljust röda körsbär, lite bittermandel och mandelmassa, samt en anstrykning av parfymerade blomblad på toppen.

I munnen är det först ganska slutet och vresigt, men med ett par timmars luft vaknar det till liv. En slank uppenbarelse, med typiska italienska surkörsbär som bärande smak. Det fyller försiktigt ut med violer och kryddor. I svansen kommer lite sträv kärnbitterhet fram och ger ett torrt skönt bett som avskedshälsning. Det är dock inget under av varken längd eller komplexitet - betydligt mindre stoppning än storebror Brunello (i provade årgångar).

Det kanske är en släng av nostalgi, eftersom det var i Chianti mitt vinintresse började, men jag tycker det här har en härlig charm. Typiskt italienskt med höga syror, de klassiska körsbären och småsträv svans som ber om mat till sällskap. Detta kan man få för knappa 12 EUR. Och det är gott att dricka nu - knappast ett lagringsprojekt.

Varför hittar jag inte det här på Systembolaget?

Sedan måste jag nämna att i går släpptes de mest åtråvärda köken någonsin. Professionell köksutrustning gjord för hemmabruk. Något att sukta efter men knappast köpa, är jag rädd, då prislappen landar runt 80 000. Euro. Plus moms. Men kolla in Grand Cuisine.

Min nästa stekhäll?

2010 Schloss Gobelsburg Heiligenstein

Inskolningen på dagis är avslutat med väntat resultat: Dagisbacillen från helvetet har kommit hem och slagit en strike. Tre av tre utslagna. 

Trots det har jag hunnit med en trevlig BYOB och en provning av riktigt bra Pinot, på bortaplan. På hemmaplan tröstar jag mig med en österrikisk riesling. 2010 Schloss Gobelsburg Riesling Heiligenstein Erste Lage.

Frisk mineralisk nos med ljus frukt av honongsmelon, grape, apelsin och gula äpplen. Lite friskare drag av gröna äpplen, samt en knivsudd kryddor, krutrök, och en lite bitter Earl Greyton följer med i mixen. Trevligt att sniffa på.

I munnen är vinet (efter rejält med luft - det dricks ganska långsamt) förvånande generös. Frukten är rund och mjuk med tropiska drag. Drypande mogna meloner och persikor i första ledet, med gröna och gula äpplen, komplett med vaxiga skal, i våg två. Allt väl balanserat av en hög grapefruktssyra (som inte är helt i fas med lätt halsont). Avslutet är knastertorrt, packat med stenar och flinta, och försvinner ut i en lätt kryddighet och citronzest.

Givetvist är detta tokungt, och blir säkert bättre med ett par tre år på rygg, men inte illa nu heller. 2010 var bra även i Kamptal.

PS. Efter två veckor på nya jobbet, kan jag avslöjas att det släpps några riktigt bra dammsugare snart! 

Livstecken

Jag bloggar alltså finns jag

Nu hoppas jag inte att det är så illa, för min bloggfrekvens på sistone har påmint ett rakt och pipande EKG. Det har helt enkelt inte hunnit med. De sista besöken hos föräldrarna under sommaren, inskolning på dagis, inskolning av mig själv på jobbet, samtidigt som jag försökt ta tag i löpningen. På toppen av det fick jag den udda idén att ta upp mitt schackspelande, efter nästan 20 års uppehåll.

Vad man än tror så är schack en träningssport, och det var länge sedan jag gjorde det. Att kalla mig ringrostig är en underdrift som bäst jämförs med att Tomas Brolin skulle vara på väg tillbaka in i landslaget. Och troligtvis skulle jag få 120 kg uppretad Brollan lufsande efter mig om jag sa så. Men för de intresserade kan man följa delar av min framfart här. (Monfortino var upptaget).

Jag kan också berätta att det Schack-OS som just nu pågår i Istanbul, inte har något med Paralympics att göra.

Det har dock druckits en hel del bra vin. Mest Barolo och Bourgogne faktiskt. Fokus har inte varit så mycket på anteckningar, utan mer njutning. En 2000 Crichët Pajé förgyllde till exempel en lunch. 2007 Elvio Cogno var en trevlig bekantskap, men mil efter i kvalitet. Jag har också hällt i mig den snart sönderbloggade 2010 G Rinaldi Langhe Nebbiolo, och det är inte dum juice det heller! Och en 2007 Méo Camuzet Les Suchots var riktigt bra.

Den här fredagen dricks dock 2009 Domaine Henri Gouges 1er Cru Les Vaucrains. Ljust blåröd med härlig lyster och transparens. Nosen är full av krossade röda jordgubbar och hallon. Skogsdrag från mossa, barr och jord, samt lite blommande violer. Trevlig sniff!

I munnen är vinet generöst, med utmognad röd frukt. Samtidigt är det slankt och lättfotat. Det är inte ett under av komplexitet, även om det fyller på med olika nyanser av mörkröd frukt, kombinerat med lakritsal och viol. En energisk munkänsla som riktigt spritter av mineraler och syror, samtidigt som tanninerna är behagligt smeksamma och stadgande. Rödvinets motsvarighet till gomrensare. Snygg balans, sa jag det?

Det här är gott som tusan. Väldigt fräscht och lättdrucket, men ändå intresseväckande så man sitter och smuttar och funderar. Länge. Till och med värt att komma ur bloggtorkan för.

Bourgogne, Bordeaux och Bjärekyckling

Vive la France!

Den franska nationaldagen firas med en Coq au Vin enligt detta lysande recept, och till det måste det givetvis drickas franska viner. Fokus var mest på middagen, gästerna och extrabarnen, men så här smakar de efter en natt i kylskåp:

2009 Camille Giroud Charmes-Chambertin har en ljust röd färg med härlig transparens och lyster. I nosen bjuds det till dans med söta mogna jordgubbar, ordentliga doser av asiatiska kryddor, pinje och tallbar, men även ljusrostat kaffe. En uns målarlåda har hittat in också. Det doftar Pinot, med fat som inte klivit in i ledet riktigt ännu, och det är en härlig sniff.

I smaken levererar det dock inte riktigt på samma nivå som nosen, eller för den delen etiketten, lovar. Den sötmogna frukten har förvisso bra tryck, och hyfsad längd. Det finns även en komplexitet med flera lager av ljusare och mörkare frukt, och kryddiga och skogiga inslag. Syrorna är dock av en mer modest dimension, och de salta mineraltonerna dyker först upp lite diskret i svansen. Det är absolut gott och trevligt, ingen tvekan om det, men för en Grand Cru i en bra årgång förväntar jag mig mer. Mer energi och spänning. Trots dessa invändningar, som nog har mer med förväntningar att göra, så slinker det ner fort.

2004 Château La Fleur-Pétrus är mörkt oxblodsfärgat med endast ett uns till tegelkant. Gjort på 80/20 Merlot och Cabernet Franc, har det en tätt packad doft av mogna plommon men det finns även sadelläder, cederträ och en hel del mörk kafferost (något återskapat ur minnet, då det vikt ned sig en del över natten).

Vinet är smeksamt skönt i munnen, med en del nafsande tanniner i behåll. Frukten är fortfarande ganska tät, och kompletteras med mognadstoner från läder och tobak.Syrorna sitter där de ska och ger ett behövligt lyft till den medellånga eftersmaken. Det här är börjar komma in i ett bra drickfönster nu, även om det inte är någon panik. Om Giroud var något av en liten besvikelse, så var det här en positiv överraskning. 2004 är ju inte känt för stordåd, men det är klart gott och trevligt att dricka nu. Man dricker alltså för lite Bordeaux också.

Sedan kan man även dricka fransk cider. Inte alls dumt.

Lämpligt Soundtrack till kvällen.

Vill man fira att det svenska kungahuset istället, på Victorias födelsedag, kan man ju alltid beställa in en flicka till kaffet, i sann rojalistisk tradition. Det gjorde vi inte.