Rött vin för 100 kr. Fynd!

Förvisso en överdriven rubrik, men det är inte ofta jag hittar ett vin för hundralappen som jag tycker är speciellt bra, eller ens värda att dricka mer än en gång. Il Poggione har i flera årgångar (2004 och 2006) levererat en brunello för 28 EUR som inte blir ett rundningsmärke med de stora pojkarna.

Nu har jag fått hem 2010 Il Poggione Rosso di Montalcino som kan köpas för knappa 12 EUR i Europa. Gjort på den yngsta stockarna och inte så sträng uppfostran borde göra att det är ganska snabbt tillgänglig. Jag drar snabbt en kork för att se hur den levererar.

Nosen är fylld av ljust röda körsbär, lite bittermandel och mandelmassa, samt en anstrykning av parfymerade blomblad på toppen.

I munnen är det först ganska slutet och vresigt, men med ett par timmars luft vaknar det till liv. En slank uppenbarelse, med typiska italienska surkörsbär som bärande smak. Det fyller försiktigt ut med violer och kryddor. I svansen kommer lite sträv kärnbitterhet fram och ger ett torrt skönt bett som avskedshälsning. Det är dock inget under av varken längd eller komplexitet - betydligt mindre stoppning än storebror Brunello (i provade årgångar).

Det kanske är en släng av nostalgi, eftersom det var i Chianti mitt vinintresse började, men jag tycker det här har en härlig charm. Typiskt italienskt med höga syror, de klassiska körsbären och småsträv svans som ber om mat till sällskap. Detta kan man få för knappa 12 EUR. Och det är gott att dricka nu - knappast ett lagringsprojekt.

Varför hittar jag inte det här på Systembolaget?

Sedan måste jag nämna att i går släpptes de mest åtråvärda köken någonsin. Professionell köksutrustning gjord för hemmabruk. Något att sukta efter men knappast köpa, är jag rädd, då prislappen landar runt 80 000. Euro. Plus moms. Men kolla in Grand Cuisine.

Min nästa stekhäll?

2010 Schloss Gobelsburg Heiligenstein

Inskolningen på dagis är avslutat med väntat resultat: Dagisbacillen från helvetet har kommit hem och slagit en strike. Tre av tre utslagna. 

Trots det har jag hunnit med en trevlig BYOB och en provning av riktigt bra Pinot, på bortaplan. På hemmaplan tröstar jag mig med en österrikisk riesling. 2010 Schloss Gobelsburg Riesling Heiligenstein Erste Lage.

Frisk mineralisk nos med ljus frukt av honongsmelon, grape, apelsin och gula äpplen. Lite friskare drag av gröna äpplen, samt en knivsudd kryddor, krutrök, och en lite bitter Earl Greyton följer med i mixen. Trevligt att sniffa på.

I munnen är vinet (efter rejält med luft - det dricks ganska långsamt) förvånande generös. Frukten är rund och mjuk med tropiska drag. Drypande mogna meloner och persikor i första ledet, med gröna och gula äpplen, komplett med vaxiga skal, i våg två. Allt väl balanserat av en hög grapefruktssyra (som inte är helt i fas med lätt halsont). Avslutet är knastertorrt, packat med stenar och flinta, och försvinner ut i en lätt kryddighet och citronzest.

Givetvist är detta tokungt, och blir säkert bättre med ett par tre år på rygg, men inte illa nu heller. 2010 var bra även i Kamptal.

PS. Efter två veckor på nya jobbet, kan jag avslöjas att det släpps några riktigt bra dammsugare snart! 

Livstecken

Jag bloggar alltså finns jag

Nu hoppas jag inte att det är så illa, för min bloggfrekvens på sistone har påmint ett rakt och pipande EKG. Det har helt enkelt inte hunnit med. De sista besöken hos föräldrarna under sommaren, inskolning på dagis, inskolning av mig själv på jobbet, samtidigt som jag försökt ta tag i löpningen. På toppen av det fick jag den udda idén att ta upp mitt schackspelande, efter nästan 20 års uppehåll.

Vad man än tror så är schack en träningssport, och det var länge sedan jag gjorde det. Att kalla mig ringrostig är en underdrift som bäst jämförs med att Tomas Brolin skulle vara på väg tillbaka in i landslaget. Och troligtvis skulle jag få 120 kg uppretad Brollan lufsande efter mig om jag sa så. Men för de intresserade kan man följa delar av min framfart här. (Monfortino var upptaget).

Jag kan också berätta att det Schack-OS som just nu pågår i Istanbul, inte har något med Paralympics att göra.

Det har dock druckits en hel del bra vin. Mest Barolo och Bourgogne faktiskt. Fokus har inte varit så mycket på anteckningar, utan mer njutning. En 2000 Crichët Pajé förgyllde till exempel en lunch. 2007 Elvio Cogno var en trevlig bekantskap, men mil efter i kvalitet. Jag har också hällt i mig den snart sönderbloggade 2010 G Rinaldi Langhe Nebbiolo, och det är inte dum juice det heller! Och en 2007 Méo Camuzet Les Suchots var riktigt bra.

Den här fredagen dricks dock 2009 Domaine Henri Gouges 1er Cru Les Vaucrains. Ljust blåröd med härlig lyster och transparens. Nosen är full av krossade röda jordgubbar och hallon. Skogsdrag från mossa, barr och jord, samt lite blommande violer. Trevlig sniff!

I munnen är vinet generöst, med utmognad röd frukt. Samtidigt är det slankt och lättfotat. Det är inte ett under av komplexitet, även om det fyller på med olika nyanser av mörkröd frukt, kombinerat med lakritsal och viol. En energisk munkänsla som riktigt spritter av mineraler och syror, samtidigt som tanninerna är behagligt smeksamma och stadgande. Rödvinets motsvarighet till gomrensare. Snygg balans, sa jag det?

Det här är gott som tusan. Väldigt fräscht och lättdrucket, men ändå intresseväckande så man sitter och smuttar och funderar. Länge. Till och med värt att komma ur bloggtorkan för.