Skilsmässa efter tio år

Det känns bra. Äntligen!

Det kändes riktigt bra när vi träffades strax efter att jag flyttat upp till Stockholm, för drygt tio år sedan. Du fick mig att må bra, och det kostade inte så mycket att hänga med dig. Ville man ta ett kort break på en månad eller så, gick det såklart bra, och man var hjärtligt välkommen tillbaka sedan.

Men sedan hände något.

Du ville ha mer och mer pengar, varje månad. Man fick inte ta något break längre, om man inte kunde prestera något läkarintyg. Läkarintyg? Vad är det att bygga ett förhållande på?

Du ökade i och för sig din tillgänglighet, och man kunde träffa på dig på många ställen runt om i stan. Oftast var du även ganska fräsch och nyfixad, men där vi oftast sågs - på Kungsholmen - så var du faktiskt ganska sliten, och luktade ofta lite illa. Problem med hygienen?

Men jag hängde på. Länge. Kanske mest för att stilla mitt dåliga samvete. Men nu är det nog.
Jag har hittat en annan och begärde därför skilsmässa idag. Det ska bli så skönt, och jag kommer inte sakna dig.


Sedan undrar jag varför jag ska behöva ha 30 dagars uppsägningstid? Som någon typ av underhåll. Troligtvis för att ni kan ta ut det. Men inte nu längre. Inte med mig.

Vin är gott, men detta är bättre

Nej, det är det kanske inte. Men det är en rolig version av min favorittryckare på högstadiet.

Bosquet des Papes 2005

Bosquet des Papes 2005 är gjord på 75% Grenache, 10% Syrah, 8% Mourvèdre, 7%Cinsault, Counoise och Vaccarèse enligt en fransk hemsida, enligt en Frankofil sida lite annorlunda, och enligt en Dansk ytterligare en liten skillnad. Men en klassisk châteauneuf är det i alla fall.

Doften är först lite sluten, men släpper snart ifrån sig en stor mängd mörka söta bär. Körsbär, björnbär och något som påminner om den nyinköpta slånbärssaften (som jag köpt enbart för att påminna mig själv om hur det luktar). Efter ett tag ljusnar doften och bjuder på mer och mer om jordgubbar och hallon på toppen av den mörka frukten. En del örter minglar runt också. Efter en nattvila så har det även kommit till en mörk doft av läder dag två.

I munnen är det väldigt gott. Frukten från doften kommer även i munnen, men här med ett kraftigt understöd av salmiaktabletter i avslutningen. Munkänslan är först ganska len, men den stramar till sig med en del tanniner i en behaglig eftersmak. Det finns en frisk syra som balanserar upp frukten snyggt. Med kritiska smaklökar kanske frukten t.o.m. förlorar kampen något mot syrorna i slutet på grund av lite tunnhet.

Det här är dock gott och blir säkert än godare med ett par på rygg. Producenten Nicolas Boiron säger att deras viner är gjorda för att peaka (tveksam att en fransman skulla använda just det uttrycket) efter sex till sju år. Det som skiljer det från min internetkärlek Pegau är nog koncentrationen och en dimension till i koncentration och komplexitet, men det är inte en schysst jämförelse. Men det är ett gott vin, och jag är glad jag har några till som får ligga till sig.

Andra som provat tidigare: Finare Vinare, Frankofilen, Vinös. Gemensamt för dem kan kanske sägas att de alla rekommenderar att man ska låta dem ligga ett par år till. Men varför lyssna på bättre vetande och inte testa själv?

Varför!???

I dagens SvD finns ett helt uppslag om Sveriges landskap och dess olika, ja vad f-n ska man kalla det. Ni vet Landskapsblomma, Landskapsdjur osv.

Det visar sig att listan på saker man "utsett" i varje landskap aldrig, aldrig tar slut.

Landskapsdjur, landskapssvamp, fågel, fisk, insekt (här sparade man ändå lite ansträngning eftersom Blekinges landskapsdjur är just en insekt - ekoxen), blomma.

OK så här lång är man ju bara lätt undrande om varför, men OK har man mycket tid över kan man ju roa sig med att utse dessa. Men sedan kommer det:

Sten - Blekinges landskapssten är kustgnejs.
Äpple - Kom nu ihåg att det är Åkerö i Sörmland
Mossa (!!!!!) - Blekinge har blivit förärat blåmossan, medan Jämtland fått nöja sig med den kända piprensarmossan.
Ämne - Värmland har mangan. (lite komiskt att Sörmland fått Litium)

Men kom igen. Varför orkar bry sig, och vad har det för relevans? På vilka kriterier?
Och när man ändå var igång, varför inte lite mer moderna saker:
Landskapssmak på vatten (Lokas Jordgubb med Guava?)
Sjukdom - Gonorré är Bohusläns nya landskapssjukdom, medan Västerbotten fick lappsjukan. Utmattningsdepression i Stockholm (som ju borde bli ett eget län när man ändå håller på)
Efterrätt - Det var ett tag sedan jag flyttade från Blekinge, men jag tror de vill ha konserverat päron med after eight. I alla fall var det så när jag bodde där.
Stavfel - Blekinge får "extra u överallt" Sörmland får "alla ä blir e" Gotland får allmän dyslexi

Listan kan utökas i oändlighet. (Eller kanske helst skippas, för jag ser ingen mening med den ens från början. Om nu ingen ska se till att alla ekoxar flyttar till Blekinge)

Några fler förslag?

Don't go there

Konferens med jobbet med CFOs från alla jordens kanter, och med midsommar inför dörren så får man företaget försöka bjuda på det bästa Stockholm har att bjuda. Därför skulle vi till J vid Nacka strand.

För att börja på en positiv ton så är läget fantastiskt. Utsikten över vattnet ut mot Djurgården där båtarna seglar eller puffar förbi är vacker. Även om det är så långt in i skärgården man kan komma är det fint; Stockholm från sin bästa sida. Speciellt eftersom vi lyckas tima en dag då solen faktiskt skiner. Tyvärr skulle vi äta också.

Förrätten består av en Toast Skagen med kalixlöjröm, som ju är svår att misslyckas med kan man tycka. Man gör dock ett tappert försök. Det är egentligen inget stort fel på den, men den är ganska smaklös. Det känns inte som speciellt färska räkor och allting ger ett ganska trist intryck. Den kalixlöjrom jag får levererad av kollegan på jobbet smakar bättre. Jag tänker inte ge J numret till honom.

Sedan kommer huvudrätten. Det är en köttbit där man gjort ett seriöst försök att mjuka upp senorna i varmhållningsugnen under ett par timmar. Utan att lyckas. Till den ganska torra köttbiten (den kallas Helstekt grillad biff, och man tar glatt 275 kronor för misstaget) får vi en potatiskaka, som också torkat en hel del av att vänta på köttbiten. Man kallar det potatisterrin eftersom det säkert låter godare. Tyvärr går det inte igen i smaken. På gränsen till oätbart.

Efterrätten är jordgubbar och glass. Det är faktiskt svårt att misslyckas med, och det gör man mot alla odds inte. Klassiskt och gott (till saken hör att jag med ett leende även äter GB Big Pack).

Man känner sig besviken efter besöket. Även om vi har med amerikaner och engelsmän som enligt alla stereotyper ska sakna allt vad matkultur heter så vill man ju kunna visa upp bättre matkvalitet i Sverige. Vi har ju dessutom med några italienare, vilka som tur är var vänligare än Berlusconi i kommentarerna om maten. Läget på J är så bra att det är synd att man inte kan nå upp till den ambitionen med maten som man sätter med sin ganska aggressiva prissättning. Utan läget hade stället varit väldigt tomt.

Hit ska man endast åka om man vill dricka rosévin i solen i en mysig miljö, och är beredd att betala ett överpris för rosén för att göra det.

Att vi fick dricka överekad kalifornsk chardonnay, och en syltig, tillika amerikansk, syrah får vi skylla på att chefen tillbringar för många år i USA, och inte på J. Men jag har hopp om att ta det ur honom.

Fint besök

I går hade vi fint besök. John kom för att kontrollera status på sin doppresent, där det ingick lagring till 20-årsdagen. John verkade nöjd över lagringsförhållandena, men hoppades att bigarråträdet skulle ge frukt innan det är dags för honom att dricka 20 år gammalt portvin.

När John ändå är på plats får man ju passa på att bjuda föräldrarna på något gott också, så de inte bestämmer sig för att stanna i förorten och aldrig hälsa på inne på Kungsholmen.

Vi börjar med en 2007 Dönnhoff Riesling Trocken som aperitif och till förrätten. Den är god med höga syror, frisk smak av gröna äpplen och en hel del mineralitet. Nästan lite spritsigt. Gott.

Sedan bjuder vi på resterna av gårdagens 2007 Barroche Terroir. Frukt, frukt och mera sötfrukt. Snygt innefattat i en del alkohol och syror. Svårt att inte tycka om. Lättillgängligt och gott. En mer utförlig hyllning hittar ni hos Finare Vinare.

Men sedan går det fel, när vi ska försöka ta oss till Itailien med en 2003 Gianni Voerzio Barolo La Serra. Även om den stått i karaff i ett par timmar så är den vresig. Det finns en god körsbärs- och rosdoft, men det finns ännu mer av tjära och ek. I munnen så är det fortfarande väldigt strävt och tanninrikt (och jag är ändå en tannintomte). Det känns inte riktigt balanserat. Det kanske blir bättre med någon veckas luftning, eller ett par år i källaren.

Som ett tydligt tecken på dåligt omdöme måste vi ju snabbt skaffa något annat att dricka. Och då kommer snilleblixten att ta fram en 2002 Máté Brunello di Montalcino, för det är ju defintionen av tillgänglighet och perfekt för en pop n' pour. Eller inte. Det påminner faktiskt en hel del om förra flaskan i nosen. Minus rosorna. Och tjäran drar nog mer åt läder istället. Det har fortfarande en hel del tanniner och höga syror. Den syrliga körsbärsfukten är god, men kan nog som mest kallas medelfyllig, även om eftersmaken sitter i länge. Detta är ett mycket gott vin, men det ska nog ligga på rygg ett par år till.

För att återhämta oss från dessa italienska tanninchocker (kommer denna chock någonsin att synas på kvällstidningarnas löp?) så hänger vi oss åt ännu en flaska Terroir 2007. Den funkar alldeles utmärkt att dricka utan en veckas luftning. Hedonism!

Vi måste givetvis ha kaffe. Ända sedan jag var på en extra allt kaffeprovning har jag haft lite svårt att dricka "vanligt" kaffe. Det ska vara färskt (max sex veckor har jag fått lära mig), och endast lätt rostat om man jämför med de 1-kilos påsar med två års hållbarhet man kan köpa på daglivs. Det kostar på att upptäcka nya smakupplevelser.

Johan och Nyströms Etiopien Harrar är kvällens kaffe. Hög bra syra, fina bäriga aromer, och milsvid skillnad från vad kaffeknappen levererar på jobbet. Men jag ska nog ändå ta mig till Espressoskolan vid Mariatorget, för deras kaffe är ännu godare.

Kul du ville komma förbi och hälsa på John, synd du somnade redan innan tanninchocken.

Besvikelse

Sverige vann till slut med 4-0 mot Malta och besvikelsen som man hade efter Danmarksmatchen mildras något. Lite.

De som följt vinbloggarna på sistone, noggrant, har sett diskussionen om Clos Henri Pinot Noir och dess årgångar. Med noga menar jag kommentarerna. I korthet: I SBs nyhetssläpp så släpptes Clos Henir Pinot Noir 2006. Vi var en del som provade och tyckte det var gott. Drickfärdig, tillgänglig Pinot-frukt. De tog dock slut ganska snabbt och det gick inte att få tag i fler. Men i SBs beställningssortiment så finns den kvar. Det står förvisso att det är en 2005:a man får, men om tittar på importören Philipson & Söderberg så står det ändå 2006. Glad i hågen är vi ganska många som beställt.

Det lilla kruxet i kråksången, och smolket i glädejbägaren, är att det man får när man hämtar ut sina flaskor är av årgång 2007. Nu säger förvisso den allvetande Parker att 2007 generellt är en bättre årgång än 2006 på Nya Zeeland. Men det var 2006 jag provade och tyckte om. Det är inte bilar där en nyare årgång "alltid" är bättre vi pratar om. Hur svårt kan det vara?

I vilket fall måste ju mina nyinskaffade flaskor provas - till matchen Sverige - Malta.

Doften är ganska lik 2006. Direkt tillgänglig och öppen med en tydlig jordgubbsfrukt. Den understödjs av lite pepprighet, men även en viss örtighet jag inte hittade i 2006:an. Det känns också som en något tunnare doft än 2006:an, som även kompletterade med mer frukt som röda vinbär och generellt mer oumph, om man kan säga det om något som bara ropar tillgänglighet och jordgubbssaft?

I munnen så tycker jag att jag får samma känsla som från doften. God jordgubbsfrukt kombinerat med läskande syror. Det känner vi igen från den goda föregångaren, där frukten var rik och syrorna höga och gjorde det till ett rent nöje att dricka. Frukten känns kanske lite tunnare än vad jag kommer ihåg från förra försöket. Sedan kommer eftersmaken - här smyger en viss bitterhet in sig, som påminner om bitterheten från druvkärnor. Inte som tanniner mot gom och tänder utan mer som en bitter eftersmak bak i munnen. Hmm. Jag provar igen - samtidigt som Zlatan äntligen får göra mål i landslaget.

Efter ett tag känns det som bittreheten är det som jag bara kan tänka på när jag dricker. Det finns en god frukt i attacken, men efter ett tag kommer en kärnbitterhet och tar över. Det passar inte ihop med de läskande syrorna och de ljusa bären. Så här var inte förra årgången. Eller förra flaskan - kan det vara så att det är flaskvariation? Man kan ju hoppas, och jag har ju några stycken att ta reda på om det är så eller inte....

Sammanfattningsvis så var denna flaskan en besvikelse. Jag hade stora förväntingar på en god läskande drickfärdig pinotfrukt, som var vad jag trodde jag beställde. Det var inte vad jag hittade i denna flaskan.

Man måste kunna kräva en proffsigare hantering av SB och importörer. Det är skillnad på årgång och årgång. Om P&S respektive SB inte tycker det så är jag villig att byta mina Bordeaux 2004 mot 2005:or, any day. Hur svårt kan det vara att t.ex. ange en extra siffra i beställningsnumret för årgången på vinerna?

Jag fortsätter i och för sig att hoppas på flaskvariation, och att landslaget kan vinna 5 raka matcher. Lika troligt?

PS. Idag kunde jag hämta ut fler Pegau 2006. Nu är jag lycklig.

Att träffa sin internetfling IRL

Nu har det äntligen hänt. Vi har setts, i varje fall fick jag träffa lillasystern. Och det blev kärlek vid första ögonkastet!

Ända sedan jag läste Bring Your Own Bottle to Mordor för över ett år sedan har gillat Domaine du Pegau. Jag har aldrig provat det utan det har varit något av en förälskelse på avstånd. Kom inte och säg att man inte blir påverkad av vad man läser.

I junisläppet så kom då Domaine de Pegau Cuvée Reserve 2006. Förvisso inte deras Cuvée da Capo som beskrivs i bloggen ovan, och där Parker delade ut en fullpoängare, utan deras standardcuvée. Men kan man inte få exakt det man vill får man nöja sig med lillasyrran.

Redan när jag doftar på vinet så är jag såld (tydligen inte bara jag). Det är en mörk doft med stall och läder, dom kombineras med mörk frukt, tobak och en hint av örter. Vidöppet direkt och väldigt tilltalande, för att inte säga underbart, om man vågar ge systern sådana komplimanger så tidigt under dejten.

I doften hittar jag inte de för mig klassiska markörerna för Grenache, och tänker att det måste vara en hel del Mourvedre och Syrah i vinet. Fel. 75% Grenache, 20% Syrah och 5% Mourvedre och övrigt. Det är bra med lite ödmjukhet när man tycker sig känna igen en druva.

Jag undviker någon ansträngd metafor med kyssar, men vinet håller vad doften lovar i munnen, och mer därtill. En väldigt härlig munkänsla med en skön syrlighet, ganska lena tanniner som håller ihop en stor smak av mörk frukt, läder och någon örtighet. Frukten är mycket mörkare och något stramare än vad jag själv tycker ibland är syltig, eller i varje fall sötfruktig, från Grenache. Utan att kunna göra vinet rättvisa är det helt enkelt på vanlig svenska skitgott. Här och nu, ungt som det är. Jag önskar jag hade fler flaskor bara.

Efter denna upplevelse blir jag än mer besatt av tanken att någon gång få en dejt med da Capo.

En ska bort!!!

En av nedanstående ingredienslistor ska bort:

Alternativ 1
Vitt Basmatiris
Frusna sockerärter
Burkmajs
Tärnade morötter, frusna såklart
Tärnad kassler

Alternativ 2
Arborioris
Scharlottenlök
Olivolja
Vitt vin
Buljong
Parmesanost
Svamp - eller annan valfri smaksättare (hummer, sparris, tryffel, saffran...)

Tack skolbespisningen för att ni slösade bort 10 år av mitt liv då jag undvek att upptäcka denna gudomliga maträtt!

2004 Matteo Correggia Roero Ròche d'Ampsej

Är man Nebbiolofrälst så är man. Får man dessutom ett lysande säljmail från Bristly där de beskriver historien bakom Matteo Correggia på ett mycket medryckande sätt måste man ju prova. Jag började med en Roero 2006 för ett tag sedan där jag testade stilen och den föll absolut till min belåtenhet. Tänkte då beställa några till, men fick ett hjärnsläpp och lyckades beställa en ansenlig mängd 2004 Ròche d'Ampsej istället. Det där med artikelnummer kan vara svårt. Jag har dock svårt att säga nej, utan bär såklart hem dem. Och med en hyfsad stash måste man ju prova!

Azienda Agricola Matteo Correggia ligger i Roero strax väst/nordväst om Barolo/Barbaresco i Piemonte. Matteo fick ansvar för gården 1985, endast 23 år gammal, och hade visionen av att göra riktigt bra Nebbioloviner. Matteo skaffade sig hyfsade vinvänner som Elio Altare och Rivetti (känd från Spinetta), och började göra kvalitetsviner. För att hoppa snabbt lyckades han mycket väl. 1991 kommer han över vingården Roero Ròche d'Ampsej som ska bli hans prestigevin. Han gör det första vinet därifrån 1996, och det lanserades för 10 år sedan. 2001 dör dock Matteo i en olycka på vingården, men han har sedan dess haft en kultstatus. Området Roero har fått DOCG-status och av vad jag kan förstå är det till stor del Matteo Correggias förtjänst. Det finns såklart mycket mer detaljer i denna historia, men den har i alla fall gjort mig inspirerad till ett besök under min inplanerade piemonteresa i sommar.

Nebbiolodoften slår emot en direkt ur flaskan. Vinet är öppet direkt i glaset(tanken är att vinet ska bli följeslagare under en seg kväll med dator och arbete, så jag låter vinet luftas i glaset. Den första doften är nästan sötfruktig, men sylttonen försvinner efter någon minut. Då kommer en doft av mörka bär som körsbär fram, men jag känner även lite diskreta russin och lite torkad frukt. Parfymtonen av rosblad finns där också (eller vad är det som är det typiska i Nebbiolo - för mig är det Nebbiolo). Det luktar riktigt gott!

I munnen är vinet fylligare än jag väntat mig. Det finns en hel del mörk frukt, med körsbär, plommon (?) och lite syrligare röda vinbär. De söta /torkade frukterna från doften återfinns inte i smaken. Syran är hög, men långt ifrån lika hög som jag fann i Correggias Roero 2006. Det kanske bero på att frukten är så mycket kraftigare och kan hantera det. Det finns en hel del sträva tanniner, men de är inte så att de tar över som i Fontanafreddas Barolo från häromdagen. Vinet har legat på 100% nya barrique i 18 månader, och man kan känna det, och det kommer säkert att integreras bättre med tiden, men det stör inte nu.

Efter ett tag blir vinet mer komplext, och än godare. Den långa eftersmaken fyller på med mer mognade toner som läder, trots att vinet ännu är relativt ungt.

Jag tycker detta vinet är mycket gott, och kan leva med min lilla felbeställning. Det är gott redan nu, kommer säkert att smaka ännu bättre efter ytterligare några timmars jobb, och vinet kommer nog att må bra av att vila ytterligare ett tag innan jag tar nästa kork. Men jag kommer se fram emot det.

PS. Att jag beställer fel kan jag ju leva med. Men att våra vänner monopolisterna är helt ute och cyklar känns sådär. Enligt hemsidan så är Clos Henri av årgång 2005. Enligt Philipson & Söderberg är det 2006. När man hämtar ut sin beställning är det 2007. Jag testade 2006 och blev överförtjust över en god prisvärd och drickfärdig Pinot. Är lite osäker på att det var det jag fick med mig hem. Hur svårt kan det vara?

PS2. Pokern gick bra i maj. Thinly veiled brag, för de insatta.