Min SAAB

Gammalt inlägg:
2005 bestämde jag mig för att skaffa mig några vuxenpoäng och köpa mig en bil. Inte direkt för att jag verkligen behövde den, men det kan ju vara bra att ha? Jag kunde ju åka och spela golf om inte annat.

Av någon outgrundlig anledning och ungdomligt oförstånd bestämde jag mig för att köpa en SAAB 9-3. Bilen var av 2004 års modell, hade varit visningsbil på Svenska Bil och gått 900 mil. Jag bryr mig egentligen inte om bilar, men ville ha en ganska ny bil för att slippa problem med reparationer etc. Jag är alldeles för oteknisk för att kunna hantera det, och jag har minnen av alla verkstäder mina föräldrar varit på genom åren. Jag kanske borde nämna att de har haft en hel del SAAB.

Bilen har nu gått ca 3800 mil på fyra år (jag sa ju att jag inte behövde den). Att äga den har varit en pärs.

Ligister. Parkerad på gatan så bestämde sig någon att den inte var stilig nog att stå på Östermalm och drog en nyckel över taket. Trist, men knappast SAABs fel.

Bakre Fjädrar. Efter ett litet misslyckat försök att ta sig uppför en snöig backe för att byta till vinterdäck, gled jag sakta, sakta ned i 30 cm djupt dike. Förutom att jag fick bärga upp bilen, så hade de bakre fjädrarna gått av. Hmm, de borde få större belastning av att köra över en vägbula, men OK.

Varm Sommar. Ett tag senare så känns det väldigt svettigt i bilen. ACn fungerar inte. In på reparation där jag får veta att det är tomt på gas i systemet. OK, vi får fylla på.

Däck. Mina vinterlagrade sommardäck attraherar någon glad person som lägger beslag på dem. Jag ska inte nämna hur dyrt det är med originalhjul från SAAB på 17'' fälgar, och speciellt inte den lilla plåtdekalen med SAABs logga på. Priset kan jag skylla på SAAB, men förhoppningsvis var det inte de som snodde dem.

Missljud. Jag hör ett missljud i bilen, och tar den till Svenska Bil. Efter att ha åkt med i 200m säger experten "Det är hjullagret höger fram som är paj". När jag undrar om det tillhör vanligheterna för en bil som gått ca 3000 mil får jag veta att "Allt kan hända". Om du har en SAAB, tror jag han tänkte tyst.

I korsningen. Rätt vad det är så stannar bilen halvvägs ut i korsningen på Fleminggatan. Tändningen är helt död, men radion funkar i alla fall. Man får vara glad över det lilla. Precis innan den beställda bärgaren kommer (kortnummer 2 i min mobil) så startar den igen. Svenska Bil meddelar att det verkar ha varit ett mjukvarufel, så de har installerat om. "Vi får hoppas det inte är hårdvaran, för då blir det riktigt dyrt". Jotack, installera om Microsoft Windows är billigt i jämförelse.

Missljud och svettigt. Nu händer det igen. ACn slutar fungera och jag hör ett missljud. Stamkunden på Svenska Bils verkstad återkommer och får veta att "Systemet är tomt på gas". Jo, den har jag hört innan. Och "Framfjädern är av". Hur är det möjligt? Jag har ju haft bilen för att köra till kyrkan på söndagar och haft den avställd på vintern? En av de två är faktiskt sann.

Jag hoppas att jag har haft lite speciell otur och att inte alla SAAB-ägare har haft samma upplevelse. Jag kan dock meddela att min nästa bil inte blir en SAAB, och det inte bara för att det inte kommer finnas några. Jag ska åka vit hyrd lång Limousine - det blir billigare! Jag har också en viss förståelse för SAABs ekonomiska problem, mindre förståelse för de som köper deras bilar.

SAAB måste ha varit en mardröm för alla försäkringsbolag - och borde skapa problem med bilförsäkringen.

2006 Fuligni (Cottimelli) Brunello di Montalcino

Jag har köpt flaskan själv. Och jag har t.o.m. druckit den.

Och jag tror jag köpte den när jag såg Galloni smälla till med 96p för några år sedan. Då poängen var en viktig köpguide, mindre så nu.

Men trots att Galloni hyllat dem, och Suckling någon gång utsett Fuligni till bästa Brunello (2004, såg jag), så ska de även enligt pålitliga källor göra bra vin.

Direkt efter en ploppad kork är det lite stängt, men det lossnar relativt fort. Aromatisk näsa med både violer och nagellack, och ett uns tobakslåda. Grannen cyklar norrut till Piemonte, men hittar snabbt ned till Toskana.

Frukten drar åt de mörkare körsbären, fyller på med både bra bredd och längd. Apelsinläskande syror ger lyft samtidigt som tanninerna är finmaskiga och snälla (inte Nebba här inte, Franko). Vissa diskreta spår av ekbehandling anas, men bara försiktigt i bakgrunden. Läser sedan att de fått 25% fransk ek, men storlek på frallorna vet jag inte.

Det är ordentligt tryck och koncentration, och det skulle onekligen passa bra till en rejäl Bistecca Fiorentina. Men är ett vin gott är det gott till det mesta! Flaskan är ändå förvånande tillgängligt redan nu, och riktigt, riktigt gott. Resterande flaskor får ligga ett tag till, men jag kommer inte rygga för att köpa mer Fuligni.

Oavsett vad Galloni och Suckling säger.

Inga konstigheter med det här.

Varuprover

Det kan ju tyckas konstigt att den enda gången jag fått ett varuprov jag varit intresserad av är när jag i princip låtit bloggen somna in. Men så är det.

Jag såg att Pommery Cuvée Louise släpptes på SB för ett tag sedan. Jag var lite sugen på att köpa en flaska och prova - men bestämde mig för att avstå. Det var lite för dyrt, knappa laxen, för att prova något jag inte hade en aning om jag skulle gilla.

Döm om min förvåning när det plötsligt ramlar ner ett mail från svenska importören och frågar om jag vill prova en flaska.

Jag har alltid tackat nej till varuprover. Dels för att det ytterst sällan är vin jag är speciellt intresserad av, dels för att slippa ens fundera på hur man blir påverkad av att man fått flaskan; krav att skriva något, något bra. Nu lät jag snålheten bedra...

Min tanke var att ta med det värdefulla varuprovet på nästa BYO. Dels dricks allting blint och vi får flera oberoende tankar om det, dels behöver jag inte bära den gnagande känslan av smutsighet att ha "sålt mig" helt ensam :-).

Sagt och gjort.

Jag gillade inte vinet alls. Det hade förvisso en riktigt fin mousse, och en bra kritig mineralitet. Det stördes dock av en beska i eftersmaken, och lite låga syror, som gjorde att det kändes platt. Jag tyckte inte det var speciellt gott, helt enkelt. Det fanns dock lite varierande röster vid bordet, och speciellt en deltagare tyckte det var kvällens bästa champagne. Men jag, och majoriteten, gillade det inte. Besviken, för jag hade verkligen hoppats jag skulle gilla det. Lite nöjd att jag inte spenderat 1000 kronor för att ta reda på det.

Att väcka liv i bloggen för den här sakens skull var knappast aktuellt. Jag tryckte dock under kvällen, utan speciellt mycket eftertanke, iväg en tweet. Lite raljant, kanske.

Nu kunde ju allt varit slut med det. Men då visar sig baksidan av det där med varuprov, när jag en knapp vecka senare får svar på min tweet. Från Pommery i Sverige.

Och genast känner man sig ännu mer smutsig över att ha tagit emot det där varuprovet. Importören är uppenbarligen inte glad över att jag inte gillade det dyra varuprovet han ödslat på mig. Och försöker bevisa att betydligt mer kunniga personer än jag tycker champagnen är lysande. Well, så kan det tyvärr gå när man involverar amatörtyckare i förhoppningen om positiv publicitet i sociala medier .

Det gör mig dock än mer övertygad om att jag tagit emot mitt sista varuprov. Jag tror inte Pommery  Sverige misstycker.
--------------------------------------------

Fortsättning följde:

Först skickade PommerySE några fler tweets där de påpekade att jag/vi hade fel, och att det inte var respektfullt mot de som tycker om vinet!!

Sedan fick jag nedastående mail:
Very gentleman of you to spread information on a free bottle that I brought to your office. If not liked you could just have told me and we would not have gone further.But I guess you feel like a journalist writing in an important newspaper and you don't care about been not gentle and mean to people.I am trying to do my best and work hard to spread good information and you helped me doing exactly the contrary.Thanks for the help,

Någon timme senare verkade det som om någon med minsta lilla känsla för PR tog tag i saken: Tweetsen raderades. Jag fick inte ens något svar på mitt mail där jag förklarade hur totalt olika vi såg på saken.

Om man bortser från det totala PR-haveriet, så sätter situationen fingret på dilemmat med varuprover. Det finns såklart en mer eller mindre uttryckt önskan om positiv PR från de som ger ut dem, och en förhoppning om att inget negativt sprids. Något som självklart inte kan garanteras av någon som skriver - med det minsta uns av integritet i behåll.

Vill man som glad amatörbloggare hamna i den situationen att ens behöva ta ställning till krav på att skriva, skriva positivt och undvika att nämna något man inte tycker om? Ens om man får proverna från en någon med en nyktrare inställning till varuprover än i det här fallet?

Det är upp till var och en. Skål och trevlig helg.

Sáčkové vysavače

Årets vin 2013

Livet på den här bloggen har väl närmast kunna liknats vid det stadigt pipande EKGts under senare tid. Men det betyder inte att jag slutat dricka vin, även om jag kanske fått dra ned en del på ambitionen att gå på provningar mm. Livet som förälder, och att jag låtit hobbyn schack ta en del tid har gjort att tillgänglig tid är begränsad. Och så har jag ju sålt en del dammsugare också.

Jag tänkte dock göra en snabb insats med defibrillatorn:

Det bästa vin jag lyckades dricka under 2013 var 2001 Poggio di Sotto på en provning hemma. Tätt följd av en mängd annat gott. Men bara en kan komma först.


Så nu vet det. Om ni vill kan ni ju se mina desperat dåliga insatser under Rilton ELO här. Nästa rond på Nyårsdagen. Men det kommer inte hindra mig att dra upp några av de magnumflaskor jag har för middagen på nyårsafton.

Gott Nytt År!

2008 Pietro Caciorgna N'Anticchia Etna Rosso

En hektisk vecka ligger bakom mig, där jobbet är i en intensiv fas, och Silvia Altare dessutom varit på besök. Och vad bjuder man en vinmakare från La Morra på? Inte Barolo och Italienskt. Svaret blev Coq au vin, Champagne, Bourgogne, Côte-Rôtie. Och så vågade jag mig när natten smugit sig på, slutligen till Italien och en Etna Rosso.

Det hanns med lite La Morra Barolo tidigare i veckan (det, och det jag inte hann med, beskrivet här), så jag fortsätter med det avslutande temat Etna. Pietro Caciorgna har en liten produktion, och en del gamla stockar högt uppe på Etnas sluttningar. Någon källa säger t.o.m. att N'Anticcha är pre-phylloxera, men jag hittar väldigt begränsat med information.

2008 Pietro Caciorgna N'Anticchia Etna Rosso har en mörk, aromatisk nos. Söta utmognade körsbär, blåbär och ljusare slingor av lingon. På toppen vita blommor och rosor, och inslag av lite skitigt svettigt läder. En lite mörkare och något skitigare tolkning av nebbiolo - typ. Riktigt trevlig sniff.

I munnen är det piggt med bra syror, stabil ryggrad av sandiga tanniner, som nog haft ännu lite mer bett för något år sedan. Frukten drar åt det mörkare hållet och fyller ut bra både på längd och bredd. Det har dock redan smugit sig in en en hel del mognadstoner, både i form av läder och tobak. I svansen kommer dock en hel del trevliga och piggare saker - syrliga lingon, salta stenar, sträva och söndertuggade salmiaktabletter.

Jag gillar verkligen den här vinstilen. Bra syror och hyfsat tanningrepp, och lite "skitigt" i anslaget. Med mat är det helt underbart. Även utan är det härligt att sitta och sniffa på, och sakta sippa.

På Etna görs riktigt bra grejer (för knappt några pengar).

2002 Louis Jadot Clos des Coucheraux

Likt många andra följer jag inte monopolets släpp speciellt noga längre. Innan jag upptäckte hur enkelt det var att beställa från ett mycket bredare sortiment lusläste jag listan och funderade på hur jag skulle kunna smita undan jobbet för att ställa mig i den förnedrande brödkön. Men inte längre.

När jag dock som hastigast såg en Beaune Premier Cru från 2002 verkade det intressant och jag beställde på en höft. Lite mogen Bourgogne, hur fel kan det vara?

Ganska fel kan det bli. Eller i alla fall inte speciellt bra.

Den första sniffen säger MOGEN. Riktigt gammal, vi pratar 80- till tidigt 90-tal. Doften domineras av gammal vedbrasa, läder, källare med fuktig svamp. Med en nypa luft lyckas lite mörk körsbärsfrukt hitta fram. Det kanske finns liv i vinet, trots allt.

I munnen uppträder vinet ungefär som doften låter en ana. Fruktkroppen hänger kvar på en tråd och i dess ursprungliga ställe har mognaden smugit sig in. Den tar dock inte tillräckligt med plats, utan det blir glest och smalt. Syran finns dock kvar i originalskick, vilket för med sig att den tar över. Det blir helt enkelt en tunn snipig syrabomb - med mognad.

Jag gillar normalt sett vin med mycket mognadstoner, men det här har inte riktigt hängt ihop på ålders höst. Det kanske hade funkat till en krämig svamplasagne med tryffel men det är inte kvällens meny.

När jag läser Clive Coates bok Burgundy, så står det om vingården "..the wines here do not seem to have the definition, the flair and the character of Teurons or Grèves. Pleasant, medium weight, round and fruity, is the style. These are for the medium term". Medium term sjunger verkligen på sista versen.

Lämna tillbaka eller snabbt dricka upp kvarvarande flaskor, är frågan. Och att läsa på innan köp är lärdomen.

Kristi Flygare

Jag hoppas ni också ägnat den lediga dagen åt något vettigt. Själv var jag inte ensam på Skansen.

Och sedan drack jag en 2011 Terre Nere Etna Rosso när jag kom hem. Nyligen beskriven av Frankofilen. Precis vad jag var sugen på, och riktigt bra. Som Franko, så gillar även jag denna mer än föregångaren. Jag tycker den känns något mörkare och lite funkigare i anslaget än 2010. Och mer tryck, men med en härlig mineralisk och ettrig svans. Ser fram emot att prova Santo Spirito när jag väl hittar tid att hämta ut den. Och varför köpte jag inte fler. Ett kap för 137 spänn.

Lördagskväll i bilder

Ny lägenhet, gamla vänner och goda viner. Inflyttningsprovning.

Välkomna. Deggad slutet 2007.

Väldigt olika. Väldig goda.

Ben vs. Roman 0-1

Comtes!

Kvällens sjukaste prickning i blindprovning. Hur kan man spika en Petit Verdot från Etna?

Gästspel. Sjukt ful hitler-etikett, men gott!

Sistaplats för Sydafrika. Australienskt  toppen.

RIP Franco

WOTN.

Gästspel från andra sidan innergården

Snygg Etna!

Wow. Bourgogne är alltid Bourgogne!

Tät Aglianico med potential

Sista etiketten lika sliten som jag.

Den här restaurangen prioriterar vinpaketet.

Lite noteringar på vinerna har kommit upp här.


Facit: 9 gäster. 6 Riedelglas. 23 viner.

2010 Pegau Cuvée Réservée

Det är lite mycket nu. Total renovering av en lägenhet där inflyttning ska ske om mindre än en vecka tar sin lilla tid. Lite mycket tid är jag rädd - just nu är endast ett betonggolv i badrummet. Men min kombiugn är installerad i alla fall.

Badrummet för tre veckor sedan

Nu har ju tidsbristen givetvis inte stoppat mig från att dricka vin, bara att skriva om det. Efter dagens otroligt vackra januaridag fick jag lust att dricka något gott, och dessutom en stund över. Lusten att kolla på ett halvtaskigt landslag möta ett annat lika halvtaskigt är måttlig.

Jag har en låda 2010 Pegau Cuvée Réservée och lusten att prova en första flaska blev mig övermäktig. Plopp!

Det har varit en hel del upp och ned i det här vinet under de timmar det varit öppnat. Blandat vidöppet och nästan in your face, och tråkigt och småstumt. Men när det sjunger så sjunger det vackert. Garriguen är framträdande och visar tydligt på ursprunget redan i doften. Frukten är dominerade av körsbär och hallon, med inslag av svart lakrits. Under vinets timmar i sin berg och dalbana så finns det perioder då det har en tydlig ton av blod och järn. Men det är salvia och örter är det som ligger tydligast kvar i doftminnet.

Det är sammanfattat en trevlig sniff. Men det är i munnen vinet sjunger klarast. Frukten är djup och ren, och den bäddar mjukt in lika mjuka och lena tanniner. Inte för att jag störs av brett, men några spår av det hittar jag inte. Munkänslan är slank men ändå fyllig och nästan krämigt smeksam. Svansen är lång som en fikarast bland mina byggjobbare, och avslutar med en salt söndertuggad salmiakpastill.

Med Pegau kan man aldrig gå fel. Skitgott helt enkelt.

2008 Fenocchio Villero

Villero is my pride. It is what I brought into the family, the other vineyards are from my husband's side.

Claudio är bortrest, och frun tar något motvilligt och på halvtaskig engelska, emot oss. Det blir ett ganska snabbt besök på Azienda Agricola Giacomo Fenocchio, i Bussia Soprana*, där vi mest provade 2010:or från botti, och köpte med oss en del 2008:or hem.

Nu är det dags för ett första barnarov på en av de köpta flaskorna - just Villero, i Castiglione Falletto, som följs under två dagar.

2008 Giacomo Fenocchio Villero är en relativt mörk och vinröd uppenbarelse. I nosen samsas krossade röda bär med rosor och violer, samt tjärade rep direkt från marinan. Speciellt dag två är det ganska öppet och tillgängligt i doften.

Efter att dag ett uppträtt lite konstigt (svansen smakade som gammeldansk och likör....) är vinet med i matchen efter att ha vilat en natt i öppnad flaska. Frukten är generös och slösande, för att vara Nebbiolo. Anslaget är av mörkröd frukt med ljusare inslag av rosor och nypon. Tanninerna har det finaste sandpappret som förlaga och är generöst doserade med bra bett, även om de just nu ligger inbäddade i en mjuk fruktmatta.

Hela vinet sitter snyggt ihop med bra balans mellan generös frukt, bastanta tanniner och syror för fräschör och lyft. Även om längden inte når upp i världsklass skäms den inte för sig, samtidigt som den slår på charmen med saltlaktrits och behagligt stramhet i svansen.

Det här är förvånande tillgängligt, speciellt när det får tampas med lite grottlagrad krämig Gruyere. Resterande flaskor ska lagras ett bra tag, och det kommer säkert bli lysande - här finns både stoppning och struktur för framtida förbättring.

* Det är inte helt enkelt att hitta dit. Vilket även beskrivits av Italienska Viner.