Greco di Tufo

Greco di Tufo är inte en vanlig druva hemma hos dammsugarförsäljaren. Så när det för en gångs skull dricks känner jag mig lite sugen på att dela med mig av erfarenheten.

2009 Quintodecimo Greco di Tufo Giallo d'Arles har precis landat i en låda från Italien. Och öppet är även vinet, vidöppet. Fet doft av tropisk frukt som persika och aprikos. Ett syrligare inslag av citron och vissa vita blommor återfinns också i doften. Det doftar även smörigt, men också en rökig rostad ton lurar i bakgrunden.

I munnen är vinet krämigt, smörigt och lent. Persikorna är så mogna att det inte går att äta dem utan haklapp. Det finns dessutom ett bra djup i den ljusgula tropiska frukten, med många olika nyanser, samt en bra längd. Syran är frisk och skär igenom den smöriga fetman, samtidigt som svansen får ett litet genomslag av flintrök, besk fatkrydda.

Nästa flaska får vänta ett tag i förhoppningen att den ganska tydliga ekrostningen lägger sig något. Det tar ett tag innan ag dricker Greco di Tufo igen alltså. Synd, det är ganska trevligt ändå.

PS. Sedan måste jag berätta att jag gjort debut i schacklaget igår. En vinst i första partiet sedan 1995. Stolt. :-)