vinovis

Raketforskningen dokumenterad

2010-09-06T06:38:00.001+02:00

Som jag tidigare beskrivit var jag med om ett tungt vetenskapligt experiment. Nu verkar det som om raketforskaren som genomförde försöket inte förstår svenska, eller läser min blogg. De två faktumen kan dessutom ha en korrelation som närmar sig 1 (för att den ske bli exakt 1 krävs att alla svensktalande läser den - snart där). I vilket fall skickade han länk till en video han hade gjort om sin vistelse i Singapore, och lite om sitt försök.

Osäker på om jag blir så mycket mer imponerad nu. Observera att flaskorna inte kunde visas då de var för hemliga. Man ser dock min favorithylla med Yarra Yering flaskor glimta förbi. Hela hans blogg finns här.

2004 Yarra Yering Underhill Shiraz

2010-09-03T15:12:00.001+02:00

Nu är en australiensisk överdos nära. Jag kanske borde begränsa mig, men jag är nyfiken på denna.

Mörkt, opakt. Blåviolett.

Från Yarra Yering har jag druckit både en BDX-blandning och en Pinot Noir, och uppskattat båda mycket. När det var rea på Denise köpte jag på mig en blandning av deras olika viner, och tänkte sakta prova mig igenom sortimentet. De senaste dagarna har 2004 Underhill Shiraz stått för smakprovet.

Första dagen - svartvinbärslikör. Bara, inte mycket annat. Besvikelse. Dag två är den mindre framträdande. Blommiga toner övertoner. Fler bär, björn- och blåbär. Svag dos av kryddor och en aning rökt bacon. Komplexare och mer tillfredsställande. Fortfarande moget och sött.

Underhill är separerad från Rhone-blandningen, Dry Red #2, och kommer från ett en del av vingården som planterades 1976. Mer lerig jordmån, och mer stjälkar kvar vid jäsningen. Intressant läsning om Dry red #2 finns hos Niklas.

Direkt attack av mörk, likörtonad, söt frukt. Andra anfallsvågen heter - mer frukt. Eftertruppen är mer komplex med chark och kryddor. Höga apelsinsyror lyfter vinet en nivå, fruktdränkta tanniner håller ihop det. Balanserat och långt är det ett bra vin. Kanske lite endimensionellt i munnen, ålder bättrar nog det. Lite mycket likördrag i frukten för att gå hem helt på the Solitaire. Men bra.

Robert Parker (inte Jay Miller) skriver att 2004an är den bästa årgången någonsin."...awesome concentration and richness, and a delicate, ethereal lightness suggest this stunning Shiraz can be drunk now..." 96p. Och han kan ju se genom väggar.

Jag tycker dock det är att ta i en 3-4 pinnar för mycket, och sedan är det inte min stil så det blir inte fler köp. Pinot Noir har jag dock fyllt på med mera av. Vem behöver gamla världen?

Mera Mitolo

2010-09-01T16:57:00.001+02:00

Frank Mitolo är på besök i Singapore, och det blir en trevlig kväll där vi både provar igenom större delen av portföljen och pratar om allt möjligt.

Frank och marknadsansvariga Michelle Jordan

1999 startade den italienfödde Frank företaget Mitolo tillsammans med Ben Glaetzer, som inte bara är vinmakaren utan även delägare och partner i firman. Partnerskapet bildades då de båda träffades genom samma flaskleverantör. De gör vin från Barossa och McLaren Vale - allt på köpta druvor från samma familj.

2010 Jester Vermentino är det blekaste vin jag sett, i princip transparent. Frisk doft och smak av fläder och krusbär, med ganska bra syra. Tidigt skördat och endast med trevliga 10%, skulle det göra sig bra väl kylt en varm dag, men kanske inte till det priset. S$48 (1S$=5.5SEK)

2009 Jester Rosé är blekt röd och har en diskret doft av (fryst) jordgubbe. 100% Sangiovese från McLaren Vale. En rund, fruktig och bärigare smak där alkoholen kommer fram lite mot slutet och ger en lite brännade känsla. Påminner om en jordgubbsshot, säger K ganska träffande. S$48

Själva provningen är kanske sådär; ISO-glas, små drinkbord, vinerna är alla pop n' pour.

2008 Jester Cabernet Sauvignon. All frukt är från McLaren Vale, och 20% av den får ligga på tork i närmare sju veckor, i traditionell amarone-stil. Mörk söt likörliknande körsbärsfrukt i både smak och doft. Viskös munkänsla där den söta frukten hänger kvar hyfsat länge. Tanninerna ger lite struktur. Det är dock inte min kopp - för koncentrerat och sött. S$48

2007 Jester Shiraz är Shiraz så det dånar om det, och skulle inte lura någon i en blindprovning. Björnbär och vitpeppar står som en strut ur glaset. Stor smeksam söt frukt med skön längd. Bra syror och en del tanniner, men jag tycker det är lite alkholvärme i det även om det inte direkt stör. Druvmaterial från norra Barossa. Bäst hittills, men ingen riktig slamdunk. S$78

När vi pratar om priser på Mitolo-vinerna som nyligen såldes på Systembolaget kommer förklaringen. Byte av distributör, där den gamla tömde lagret till sin egen kostnad mer eller mindre. Men ny distributör arbetar på att få in vinerna igen på SB, och har redan lyckats. Jester Junior by Mitolo är en blandning som bara säljs i Sverige - skräddarsydd för en upphandling.....

2007 Reiver Shiraz är gjord på 60 år gamla rankor odlade på hög höjd. Endast 800 lådor tillverkas. Slutet i doften, men bjuder på mer i munnen. Blåbärspaj med vaniljsås står med stora bokstäver på menyn. Koncentrerat och tätt, men ändå ganska välbalanserat och inte så tungt som man kan ana. Lång eftersmak. Intressant, men lite väl mycket kanske. S$78

2007 G.A.M Shiraz är från McLaren Vale. Jag har tidigare provat 2006. Samma mörka frukt, men med en del vitpeppar och lite anis också. Tryck i frukten som förvisso är åt det söta, mogna hållet, men känns lite mindre likörbetonad än vad jag kom ihåg från 2006. Balanserat, med höga syror och sträva chokladiga tanniner. Långt. Kan säkert åldras ett tag. Gott! S$78.

Jag berättar om gårdagens forskningsförsök, och Frank skrattar. Själva ville ha en enkel stilren etikett med italiensk touch. Kan hålla med om att de lyckats - jag tycker den är snygg. Inte ens med övertalning kunde de tänka sig någon tecknad figur som äter majskolv på sina etiketter. Ni får leta andra kunder, University of Adelaide.

2007 Savitar Shiraz är ett vingårdsvin från McLaren Vale. Först sluten, men ger med sig efter att tag. Det förnekar ju inte att det är ett Aussie shiraz, och att skriva mörka söta björnbär börjar bli tjatigt. Det här vinet har dock en bra dos vitpeppar och bacon i sig och jag anar även lite barrskog. Strukturerat och balanserat i munnen bjuder det på en lång och trevlig eftersmak. Det här är det bästa vinet i uppställningen, och det dyraste - såklart. S$92

Mitolo har en portfölj där det bjuds på en del intressanta viner. Det är givetvis fruktpackade Aussies, men det finns bra balans i dem och de är inte "too much", med något undantag kanske. Synd man inte var i Sverige och kunde handla på utförsäljningen.

Jag diskuterar med Frank om min brist på erfarenhet av åldrade australiensiska viner. "Det kan vi råda bot på. Hör av dig när du är i Adelaide nästa gång så löser vi det", säger han och ger mig ett visitkort. Nu ska jag bara hitta tid att åka dit.

I forskningens tjänst

2010-08-31T13:44:00.004+02:00

University of Adelaide skickade en förfrågan till alla på Denise Wineshops maillista om man vill vara med på försök för ett forskningsprojekt. Det kunde ju vara intressant, tyckte jag, och anmälde mig. Jag glömde bara läsa det finstilta.

Forskningsprojektet drivs av den beteendevetenskapliga institutionen. Man ska inte prova vin.

Framför mig står 30-talet olika vinflaskor med olika etiketter. Allt från de med teckningar på till de som försöker likna lite mer klassiska. Helt påhittade namn. Vad skulle du betala för en sådan flaska? Vad skulle du tro innehållet bjöd på för vinupplevelse. Vilken skulle du ge bort till din chef, bjuda på på en fest och dricka hemma själv? Hur ska jag kunna svara på det - det är ju bara hittepå! Det finns ju inget innehåll. Jag skulle aldrig bjuda på något där jag inte visste vad det var i. Än mindre ge bort det som en present till chefen - lite vill man ju vårda sin karriär. Och jag skulle inte betala ett öre för en flaska med en kille som äter majskolv på.

Sedan ska jag fylla i en undersökning om vad jag kan om vin. Inte mycket visar det sig. Vad svarar man på frågan varför man dekanterar vin a) för att ge det luft, b) för att bli av med sediment, plus några alternativ till där man fick välja endast ett. För att imponera på gäster finns inte med som alternativ. Eller; Vad använder man termen "green" i ett vin om a) färgen, b) syran c) tanninerna.

Jag fick i alla fall en voucher på S$ 20 för besväret. Taxin dit kostade S$17 - sedan skulle jag ju hem också.

Hoppas deras forskning går bra.

Italiensk middag - sort of

2010-08-29T04:01:00.004+02:00

Hembjudna till min italienska kollega Marco med hans tillika italienska fru Loredana är förväntningarna på en klassisk italiensk middag höga. Och det blir - intressant.

Det börjar bra. Tiden vi ska dyka upp är 20:30 så Italiensk middagstid gäller. Sedan börjar skepsisen sprida sig lite när det visar sig att den som stått för matlagningen är Rose - den filippinska maiden/hemshjälpen. Det visar sig vare en helt obefogad oro, då hon under tre år med familjen fått en grundläggande utbildning i att laga italiensk mat.

Gott är det! Allt från pizzabitarna till snacks, via en vegetarisk tagliatelle för att avsluta med en underbar variant av saltimbocca - gjorda på små grillspett. Bättre än jag ätit på många italienska restauranger. Till detta bröd och givetvis olivolja - importerad från familjens egna olivodlingar i Italien. Gästerna som tagit med italiensk olivolja som present log besvärat. Allt var supergott.

Givetvis fick vi vin till detta. Marco förvånar med att ställa en 2006 d'Arenberg Dead Arm Shiraz på bordet. Parallellt ett inte helt okänt vin som jag gett honom för att vidga hans vyer, då han erkänt att han mest dricker vin från Toskana; 2004 Cascina Cucco Ceratti.

Dead Arm Shiraz är tät och mörk, med en intensiv doft av mörk frukt toppad av charkuterier, kryddor, kaffe och choklad. Doften är stor, mörk och mullrande, och bjuder på mer än sötmogen frukt en masse. I munnen är vinet koncentrerat - söt mörk frukt med björnbär och blåbär i täten. Kryddor och kaffe. En ganska stram munkänsla, stöttad av lätt sträva chokladiga tanniner. Komplex och lång. Det blir inte en tung fruktbomb som påminner om sirap, utan är faktiskt riktigt bra. Skulle gärna återkomma till det om 3-5 år. Miller ger 95p, och det är som vanligt ett par för mycket. Men hur kom det här in i ett italienskt hem?

Cerattin är givetvis ett helt annan typ av vin, men står sig väl i konkurrensen. Med lite luftning blir det lysande gott, och passar i mitt tycke bättre till den här maten. Lika bra varje gång.

Sedan kommer ett annorlunda vin på bordet. En australiensisk Nebbiolo/Cabernet med en en udda etikett. The Nebb. Det finns tydligen en koppling mellan Nebb och Beak/näbb, som de utvecklade på etiketten. Dr Schnabel von Rom kämpade under pesten med att försöka rädda engelsmän, och som skydd hade han en mask där han stoppade näbben full med kryddor och örter för att rena luften så han inte blev smittad. Men nu kämpar Dr Schnabel mot monolitiska viner. Jomenvisst.

2007an är gjord på 80% Nebbiolo och resten Cabernet. Mörk doft. Choklad och körsbär. Kanske ett uns av blommiga toner, om man är snäll. Smaken är en kombination av körsbär/björnbär och mörk söt choklad med strama tanniner i bakgrunden. Dock ganska enkelt/monolitiskt, hyfsat kort, och utan direkt charm. Jag tycker det saknar personlighet och har svårt att säga vad det är gjort på eller var det kommer ifrån. Udda vin - serverat av en italienare.

Sammanfattningsvis: Lysande italienska värdar, jättegod italiensk mat - lagad av en filippinska, australiensiskt vin - serverat av en italienare, och italienskt vin från en svensk. En kanonkväll.

Back to Burgundy

2010-08-26T16:18:00.001+02:00

Efter många utflykter till Australien tar vi en snabb tur tillbaka till Bourgogne. För att kalibrera smaklökarna.

Blåviolett, men lättfotat.Transparent, men klart.

2007 Camille Giroud Maranges 1er Cru Le Croix Moines släpptes i vintras på bolaget. Jag plockade på mig någon flaska, och borde väl egentligen låta den ligga. Men efter en nyligen provad Yarra Yering var jag sugen på Bourgogne.

Först något blyg, men tuffar till sig med tid. Kryddigt. Skog och skogsbär. Lingon. Smörkola och kaffe. Parfymerade övertoner. Lite stickigt.

Jag ser att Gary Vaynerchuck ger vinet 70p. Tunn och endimensionell. "I think this wine sucks!" Nästan komiskt när gästen tycker det är OK, men Gary sågar det totalt. Finare Vinare något mer positiv.

Syrligt. Tranbär och lingon, med saliveringsturbo på spottkörtlarna. Slankt, på gränsen till något tunt. Bra balans. Lite uppstramande tanniner, och kryddor i avslutning. Inte så långt, eller komplext. Växer även har med tid.

Visst är det gott, men jag har druckit bra mycket bättre ung bourgogne. Jag är långt ifrån Vay-Ner-Chucks poäng, men jag är långt ifrån överväldigad. Yarra Yerings PN är en helt annan stil men i den här matchen över en veckas tid vinner den.

Mer än dammsugare

2010-08-24T10:48:00.001+02:00

På samma sätt som jag försöker vidga mina vyer när det gäller viner medan jag bor i Asien, försöker jag försöka expandera utanför att sälja dammsugare.

Problemet är att vi är mest kända som ett varumärke för dammsugare, men gör så mycket mer. Därför de senaste reklamfilmerna (i Australien).

Och vi gör mer än kylskåp.

Själv tycker jag de är rätt bra, men jag är ju uppenbart hemmablind. Efter denna utflykten tror jag nog nästa öppnade vin får bli från Italien/Frankrike. Klimatet här är ju i alla fall lämpat för rosé.

2006 Yarra Yering Pinot Noir

2010-08-20T15:23:00.000+02:00

Ytterligare ett steg i utforskningen av Australien. Ett av de lättaste och mest njutbara, hittills.

Rödviolett, redan med en antydan till tegelkant. Försöker dölja sitt druvursprung med ganska djup färg.

Jag blev förförd av bordeauxblandningen från Yarra Yering tidigare, och var nu nyfken på dr Carrodus Pinot Noir. Jag har en flaska 2006 Yarra Yering Pinot Noir som blir offer för en pop n' pour.

Kryddigt. Nästan rökigt. En underliggande mörk frukt. Ljusa jordgubbar och tallbarr på toppen. Rosblad. Kryddigheten gör det intressant och spännande att sniffa på. Väcker nyfikenheten att få reda på mer. Lockande och god doft.

Det här ska komma från några av de äldsta Pinot-rankorna i Yarra Valley, vilket väl innebär tidigt 70-tal. Allting odlas utan någon som helt bevattning, vilket är imponerande i södra Australien. På något sätt lyckas man ändå få upp alkoholhalten till 14.5% i en Pinot - utan att det märks i och för sig.

Fyllig, något saftig smak av hallon och mörka körsbär. Saftigt utan att bli slappt och syltigt. En lysande ren fruktkärna. Lätt och smeksamt. Diskreta silkeslena tanniner klär in gommen, men märks knappt. Syrorna skulle ge den bästa barbera en kamp. Frukten får sällskap av en hel kryddlåda, och tallbarren återvänder även i munnen. Sakta avklingande till tonerna av syrliga lingon. Underbart balanserat, och långt.

Jag upptäcker hur jag sitter och jämför med Bourgogne. Något saftigare och fylligare, lite mindre tanniner. Mörkare i färg. Tills jag inser att att jag missar grejen och är på fel spår. Detta är inte, ska inte vara, och kommer aldrig att bli Bourgogne. Det är en egen stil som lever på egna meriter.Och när man väl lyckas droppa den direkta jämförelsen, och låter vinet skina på egen hand, växer det ett snäpp till.

Skitgott.

Det här vinet har säker ett långt liv framför sig. Själv ska jag se hur resterna smakar i morgon. Om ni har chansen - prova det.

Dessa flaskor väger lika mycket. En intressant detalj är att en av dem är tom.

2007 Two Hands Coach Block Shiraz

2010-08-17T13:12:00.010+02:00

När den tropiska stormen drar förbi utanför, blixtarna och åskan dundrar, och temperaturen kryper ned mot 26 grader behöver man något att värma sig med. Dags för ett nytt försök med Aussie Shiraz.

Svart som natten. Helt ogenomträngligt. Bläckigt.

Two Hands grundades av de två händerna Michael Twelftree och Richard Mintz 1999, även om den senare hoppat av nu. Firman är en negociant baserad i Barossa Valley med höga ambitioner, som har fått en hel del positiva omdömen. T.ex. yppade oraklet av alla orakel, Parker, att Two Hands var den bästa negociantverksamheten på södra halvklotet. Och man har både 2006 och 2007 kommit topp 10 på WS lista över top 100 wines, med Bella's Garden Shiraz.

Massiv näsa. En matta av mörka krossade bär, likör och outspädd svartvinbärssaft. Kött och blodkorv. Mocca och choklad. Övertoner av blommor, och ett uns vitpeppar. Men framförallt moget och sött.

Elva år sedan grundandet av vineriet kan ju tyckas vara relativt kort tid, men man har redan lyckats skapa sig ett brett utbud av viner. Jag misstänker att det inte är så svårt att köpa druvmaterial i Australien med den marknadsnedgång de haft de senaste åren. Lyckas man sedan sälja sina viner för över 500 per flaska så har man ju en attraktiv affär.

I munnen, Jaså? Massivt "mouthfilling", visköst. Sträva tanniner, dolda bakom massiv mörk frukt. Kaffe och mörk choklad. Syrorna ligger utanpå i en egen fil. Överväldigande attack, som ger sig snabbt. Eftersmaken ebbar förvånande snabbt ut. Lämnar kvar söta tanniner. Och en alkoholhetta, brännande hetta. 15.8 % märks. Ganska tydligt.

2007 Coach House Block är ett vingårdsvin från Greenock i Barossa Valley. Vinet fick macerera i knappa tre veckor i öppna kar, innan tappvinet och pressvinet tillsammans åkte in i franska fat. Där fick det ligga till sig i 18 månader innan det tappades upp i flaskor som är stabila nog att motstå mindre explosioner, och som får en att krampaktigt hålla i flaskan av ren skräck för krossade tår.

Givetvis tokungt. 93 p av Tanzer och 94 av Miller är bra betalt. Vinet kanske jämnar ut sig och blir mer balanserat med ålder. Men det lär jag aldrig få veta. Det värmde i kylan, men uppmuntrade inte till återbesök.

Edit: Efter att ha fått ytterligare ett dygn i öppnad flaska i kylen har det bättrat sig något. Syran har tagit ett steg ned, eller in i vinet, kanske. Känns något mer i balans. Men alltför kort och brännande eftersmak kvarstår.

Roligare statlig humor

2010-08-15T04:39:00.005+02:00

Jag har tidigare tyckt det statliga systembolaget bjudit på en del humor med sin prissättning av Bordeaux. Men nu visar det sig att Singapore är ännu roligare.

Singaporeaner har tydligen fått ett rykte om sig att vara lite buttra, och inte le lika mycket eller ofta som övriga Asiater (nu drog jag precis ett par miljarder människor över en kam). Efter att ha levt med allt från svenska servitörer, till SAS-kabinpersonal och tjänstemän på CSN tycker jag att Singaporeaner är nog så glada och trevliga som man kan önska.

Men det tycker tydligen inte regeringen.

Enter: Singapore Kindness Movement. Detta är en rörelse som startades av premiärministern redan 1996, med ett missionstatement som är "To inspire graciousness through spontaneous acts of kindness, making life more pleasant for everyone." Och det låter väl fint? Man har även sin egen logo, som innehåller lejonet Singa, som är the Icon for Courtesy.

Statlig kampanjer för att förändra olika beteenden i samhället har vi haft överallt, så det är väl inte så mycket att orda om. Sverige verkar väl mest ha fokuserat på att dricka mindre sprit, använda kondom, och ha på bilbältet.

Men nu har man alltså gått ett steg längre - man ska inte bara vara vänlig utan man ska le mer. Därför lanseras kampanjen, Let's champion a smile.

Den genialiska idén är att om det finns fler speglar så kan folk se om de ler eller inte, att de har ett snyggt och vänligt leende osv . Därför sätter vi upp några tusen speglar runt den centrala gatan Orchard Road. Såklart! Vi kör dem på reklampelare. Då kommer folk le mer.

Jag tycker detta är galet komiskt. En statlig organisation som har funnit sin uppgift i att sätta upp speglar i stan för att få folk att le mer. Jag har sett en del roliga affischer från HR-organisationer om hur bra vi är och vad vi ska göra på företaget, men de kan inte riktigt mäta sig med speglar för att få folk att le. Detta är bara för galet, naivt och roligt.

Men det funkar! Jag ler ju bara vid tanken på dessa speglar. Och det är ju svårt att gå omkring och vara sur när man ler? Så uppenbarligen har Singapore Kindness Movement överlistat mig.

När får vi se Reinfeldt sätta upp speglar i tunnelbanan?

Edit: Ser nu att det inte blir Fredrik. Men (s) vill få oss att älska och skratta mer. Inga speglar, men väl en butler på T-banan. AB skriver också om det. Jesus. Stockholm goes Singapore .

Oinspirerande start på helgen

2010-08-13T14:03:00.003+02:00

Vietnamesiska rispappersrullar, smaksatta med bl.a., koriander och mynta borde väl kunna matchas med en riesling? Efter att ha plockat upp en 2007 Arthur Metz Riesling Vieilles Vignes från Carrefour så hoppades jag på det i alla fall.

Blekt ljusgul. Väldigt blek - nästan tunn. En doft av citrus och mangostan, med en liten gummiton. Inte så mycket mer än så.

I munnen avslöjar sig vinet som en läskande och lättdrucken skapelse med citrus, päron och mangostan i smakspektra. Enkelt, utan någon vidare komplexitet eller längd. Citronsyrorna är framträdande och gör att avslutningen nästan påminner lite om att bita i en citron. Spottkörtlarna får jobba ordentligt.

Ett ganska oinspirerade vin som man kan köpa för under 10 EUR, om man hade bott i Europa. Men det finns å andra sidan så mycket roligare saker man kan köpa istället. Det funkar väl kylt på balkongen, som törstsläckare om man inte har för höga krav.

2005 Produttori del Barbaresco Barbaresco Riserva Asili #1767

2010-08-08T15:01:00.003+02:00

Jag vet att den borde få ligga länge innan den ens närmar sig en korkskruv. Men ibland tar längtan efter ung tuff nebba över.

Underbart mogen frukt med jordgubbar och hallon. Övertoner av violer och parfym, med ett uns lösningsmedel. Nypon. En doftmatta av tjära och pinje i botten. Och hela paketet levererat i skön samstämmighet, som den mest samstämda orkester. Redan den första sniffen påminner mig om varför jag är en nebbioloaddict.

I munnen talar vinet direkt om att det är ungt, på ett nästan burdust sätt. I samma ögonblick man känner den härliga frukten blir man också varse tanninerna. Även om de håller fast både gom och frukt som i ett skruvstäd är de inte kantiga och stickande, utan bara påtagligt ungt sträva och heltäckande.

Frukten känns snäppet mörkare i mun än i näsa, men är lika ren och lysande klar i smaken som i doften. Det fyller på med fler lager av mörkare toner av tjära och tobak (?). Allting sitter ihop på ett bra och balanserat sätt långt ut i en lång, lång eftersmak. När den börjar klinga av, tar tanninerna över och lämnar kvar ett strävt eftertryck som snörper ihop munnen och lämnar läppen resolut fastklistrad mot tänderna. Något man nog måste vara tannin-masochist för att uppskatta på samma sätt som jag.

Denna riserva kommer att blir lysande! Alla komponenter finns där i bra balans, och i rikliga mängder (om än kanske med 2004-kraft). Balanserat och elegant. Med lite ålder kommer tanninerna att slipas ned, och kanske inte dominera på samma sätt som nu. Med tanke på kvaliteten det är på dem är jag övertygad de kommer smälta in och bli en mer harmonisk komponent av vinet. Det tar nog fem år eller så, men hur gott ska det inte vara då?

Jag provade nyligen en 1982 av Produttoris normale, och det var fortfarande riktigt bra juice. De gör viner som tål att lagras, och blir mycket bättre av det. Det är givetvis vansinne att ta en redan nu.

2005 Produttori del Barbaresco Riserva Asili har tillbringat tre år på botti. Gjordes i drygt 13 000 exemplar. Såldes på Systembolaget för 355:- och för 27.8 EUR där jag hittade dem i Italien. Välj själv.

2005 Guigal Brune et Blonde

2010-08-06T16:07:00.002+02:00

Marcel Guigal är hyllad av välkänd advokat och har bland annat blivit Decanters Man of the year 2006. Såklart mest känd för sina La-La viner, men nu tänkte jag ta reda på hur den enklaste Côte-Rôtien smakar.

Någon presentation av Guigal är knappast nödvändig. Brune et Blonde är den enklaste cuvéen, gjord på 96% Syrah och resten Viognier från både den norra delen med järnrik jord, Côte Brune, och den södra Côte Blonde med ljus kalkrik jord.

Efter jäsning av Syrah och Viognier tillsammans i ståltankar får vinet minst två år i barrique, där 40% är nya. Den mängden ny ek får väl närmast anses vara ganska modest för den ganska fatglada Guigal. La-La vinerna får 42 månader i 100% ny ek, men lär väl ha lite mer ekhungrigt fruktmaterial som motvikt.

Förvånande transparent rödblå färg med ett uns av röd tegelkant. En doft som måste vara skolboks-syrah. Jag tror aldrig jag känt en så tydlig bacon- och vitpeppardoft i ett vin. Det är nästan så man av ren reflex börjar nysa. Under det välpepprade lagret av charkuterier lurar vinbär och björnbär i en frukt som drar åt det mörkare hållet. På toppen av det en tunn slöja av parfymerade skira blommor - som i vissa stunder påminner om traditionalist-nebbiolo från Monprivato. Sedan efter ett tag kommer den smygande - vaniljdoften - och jag blir nervös. Den är dock inte speciellt framträdande utan håller sig ganska diskret i bakgrunden.

Första upplevelsen i munnen, efter en pop'n pour är inte angenäm. Tight, snipig med syror som gör att inget känns riktigt i balans. Efter ett par timmar har bitarna fallit mer på plats. Fortfarande ganska slankt, med knivskarpa syror som skär genom den fetaste mat utan besvär. Frukten känns ljusare och mer framträdande i munnen, och drivs framförallt av jordgubbar och körsbär. Kraftiga men välskräddade tanniner klär in gommen och håller frukten i schack.

När den inledande frukten tar ett steg tillbaka i mittpartiet, är det lite tunt ett ögonblick, innan det välpepprade baconet kommer tillbaka, with a vengeance. En avslutning som saktar klingar av med kryddor och chark ovanpå frukten. Långt och sakta avklingande, där slutet glädjande nog inte innehåller någon vanilj utan parfym.

Mmm, vad gott det är. Komplext, långt och med en stil jag faktiskt gillar. Den ek-attack jag var lite nervös för lös med sin frånvaro. Vinet växer dessutom med tid och fläskar på sig en del. Den korta dippen i mitten verkar täppas till. Om jag skulle återkomma till det, skulle det vänta två, tre år och skulle även ge den en uppvärmning i karaff. Och dricka det till en Boeuf med rejält med sidfläsk i.

Säljs detta i Sverige?

PS. Min senaste favoritbild.

Château Franc-Cardinal 2005

2010-08-01T14:33:00.002+02:00

Jag hade ingen aning vad det här var när jag tidigare idag plockade upp det från Carrefour för S$ 27.90 (150 SEK). En positiv överraskning var resultatet.

Château Franc-Cardinal har en hemsida som ser ut som om jag hade designat den, men med en hel del intressant innehåll. Man kan t.ex. läsa sig till att ägaren är en kanadensare som gift sig med en fransyska, köpt först en vingård i Bourgogne, men när frun från Cognac ville bo närmare ursprunget köpt en till i Bordeaux. Man kan också läsa det något generaliserande citatet:

Unlike the philosophy of wine producers in the New World (Australia, California, etc.), where they give technology the upper hand in trying to create a product of consistent style - a manufactured product, if you will - in the Old World we believe that it is man's role to discern the character inherent in the terroir and coax it out, helping it to achieve its full potential - much in the way you raise a child. Det kan ju vara hur det vill med den saken, men stora ord för att komma från en kanadick.

Den leriga kalkgjorden öster om St. Emilion lämpar sig såklart för Merlot, som utgör 72% av blandningen, tillsammans med 24% Cabernet Franc och resten Merlot. Vinifikation i betongtankar följt av lagring i barrique. En produktion på 50 000 flaskor är vad man mäktar med på sina 10 ha.

Knastertorrt. Det är i alla fall känslan jag får, kanske lätt bedövad efter alla manufactered products från Australien.

En lätt återhållsam doft av fuktig piptobak, läder, stall med mogna plommon och körsbär i mixen. Inget charmtroll som exploderar i dofter, utan ganska stramt och försiktigt. Kanske inte världens mest komplexa upplevelse, men med klar charm. Bordeaux så det dånar om det.

I munnen levererar vinet på exakt samma sätt i flytande form som doftaromerna precis gjort. Det är stramt, och tanninerna snörper till och ger en lätt uttorkande avslutning. Innan dess har det presterat en slank upplevelse där plommon och körsbär backas upp av gammalt svettigt sadelläder och höga syror. När frukten ganska snabbt klingar visar sig tanninerna och stramat år och limmar fast överläppen mot tänderna.

Ibland är det precis ett sådant här vin jag vill ha. Inget stort och komplext, utan ganska enkelt men med sin charm. Jag skulle gärna dricka det här igen, men jag skulle nog inte vänta för länge då frukten nog inte håller ut så många år till.

Det skulle alltså lite fransoser till för att få mig på bra humör en söndag. Jag kan väl kanske inte helt skriva in mig i medlemsklubben för AFE då jag kan gilla en hel del CdP och även en del Aussies. Men det här var vad jag behövde.

Tack, Frankrike!

2010-08-01T09:43:00.000+02:00

Jag har många gånger svurit över fransk arrogans och t.ex. vägran att inse att det finns fler språk än franska i världen. Men under mina försök att köpa, dricka och njuta av det lokala utbudet av vin fick jag idag andrum. Carrefour.

På Plaza Singapura finns en stor Carrefour, och när veckohandlingen ska genomföras möter mig en glad syn. En stor utförsäljning av vin!

När man sedan traskar runt så händer det som får en som svenska att bli knäsvag av lycka - man kan få prova vin. Man kan alltså få smaka lite på en produkt man ska köpa innan man köper det. OK, det är kanske inte de bästa vinerna som bjuds som prover, men i alla fall.

Utbudet är inte så illa. En hel del Bordeaux, från framförallt 2006 och 2007. De verkar ha mer 2007 Montrose och 2007 Pichon Baron än vad SB bestämt att hela Sverige bör dricka. Dessutom kostar Montrose ~630 kr, billigare än på SB - första gången jag ser något sådant i Singapore. Lägg till det en del Guigal. Jag var tvungen att köpa en Guigal Brune et Blonde 2005, även om den klockar in bra mycket dyrare än på t.ex. Millesimes.

Det finns även en del av Hugels och Trimbachs enklare cuvéer, en del enklare Bourgogne osv. Ganska roligt att gå och titta, smaka lite och plocka på sig en del. Det är fortfarande bra mycket dyrare än i Europa, men det är lite lindrigare än vanligt. Givetvis blir det till att plocka på sig en del roliga saker. Undrar t.ex. hur en 2006 Grand-Puy-Lacoste kan smaka? Snart dags att prova. En del enklare NZ PN smög också med, och någon enklare BDX från 2005.

Det ska tydligen fransmän till för att sälja franskt vin i Singapore.

Ben Glaetzer Godolphin 2005

2010-07-30T16:05:00.007+02:00

Kvällens övning i Australiensiska började illa. Jag öppnade en 2004 Yarra Yering Shiraz Underhill som jag hoppas var skadad, för om den ska smaka outspädd svartvinbärssaft på det sättet undrar jag varför jag köpte på mig så mycket Yarra Yering.

Som snabb räddning fick 2005 Godolphin by Ben Glaetzer rycka in. Back to Barossa. En blandning av 80% Shiraz från 85-åriga rankor och 20% Cab Sav. från 65-åriga rankor som spenderat 14 månader på ny ek - fransk och amerikansk. Noggranna beskrivningar på hemsidan, med detaljer om varje årgång.

Vinet har sedan 2006 bytt namn till Anaperenna, men fortsätter att prydas av samma symbol. Enligt hemsidan är det den egyptiska Ankh symbolen, men jag tycker nog Wikipedias beskrivning av den symbolen ser annorlunda ut. Fast det är kanske inte det viktigaste.

Efter att först varit stängt som en systembutik på långfredagen öppnar det efter ett tag i ivrigt snurrat glas.Kaffe, choklad och söta kryddor skvallrar om att det finns en hel del fat som fortfarande behöver absorberas. Det finns ju en hel del frukt att möta upp faten, framförallt mörka bär som blåbär, björnbär och kanske en skvätt svartvinbärslikör i mixturen. En viss parfymerad violton svävar lätt över helheten också. På totalen är det dock en doft av söt fullmogen frukt, med en hel del fat.

I munnen har vinet mycket av det mesta. Det inleder attacken med söt frukt av fullmogna svarta och röda vinbär, för att sedan fylla på med kaffe och choklad i mitten, som följer med in eftersmaken som sakta klingar av. Frukt som med hjälp av sandiga tanniner klär in hela gommen, och syror som känns integrerade i helheten och ger en del lyft. Efter hand tycker jag de svarta vinbären tar mer och mer ton av likör, och blir mer och mer framträdande. På totalen är det är dock enklare och pockar inte på lika mycket koncentration och uppmärksamhet i munnen som i näsan.

Det verkar jag fått en bättre flaska än den Mina Vinare skriver om, samtidigt som jag inte är helt förtjust i den. Det har lite väl generös och slapp frukt där jag framförallt i munnen saknar en del komplexitet, samtidigt som faten ännu är väl framträdande.Det är ett bra vin, men det träffar inte riktigt rätt i mitt preferenscentrum.

Nu ska vi snart se hur Singapores vinhandlare hanterar defekta viner i retur.

PS. Tack för iTunes, som gör att man kan köpa Robyns senaste även i Singapore.

Dagen efter

2010-07-28T14:27:00.000+02:00

Egentligen är det ju samma dag, eftersom gästerna lämnade Singapore först vid lunch idag. Men avskedsmiddagen hade vi igår, och lägenheten känns redan tom. Så nu dagen efter försöker jag samla kraft.

Resterna från gårdagen är en slatt 2004 Marchesi Antinori Chianti Classico Riserva, som inte fick speciellt mycket uppmärksamhet som nyöppnad. Nu kan vi titta åtminstone lite närmare på den efter ett dygn vakuumpumpad i kylen.

Charmig näsa! Läder, stall och tobak har intagit förarsätet framför en körsbärsdriven frukt. Som eftersläntrare trillar örter och lakritsrot in, samt en lätt blommig övertton. Jag tycker nog Cabernet komponenten känns större än de 10% den ska innehålla (resten Sangiovese).

De Italienska sur-körsbären tar ett steg framåt i munnen och tar överhanden. De gör det dock med klass - de lyser klarröda rakt igenom de omgivande mullrande smakerna av läder, choklad och kaffe. Lägg till det traditionellt höga syror, en medellång eftersmak som stramar upp mot slutet med hjälp av lätt sträva tanniner har du en riktigt bra lite enklare Chianti. Gott och drickvänligt.

Jag tror jag betalade 149 kr för den, precis innan en prisökning till 169, och ser nu att den stigit till 179, och bytt åtgång till 2005. Det var nog ett bättre köp förr, i den klassiska årgången 2004, och jag önskar att jag hade fler på lager (en flaska kvar någonstans). Och att lagret fanns i Singapore.

Palmqvists tack för ni kom och hälsade på, och för en jättetrevlig tid i Singapore. Och för övriga eventuella intresserade besökare, hjärtligt välkomna!

Aussies steg 2

2010-07-25T04:54:00.003+02:00

Fortsatta utforskningar av Australiensiska viner. Nu förflyttade till Barossa.

David Lehmann är sonen till Peter Lehmann, känd vinmakare från Barossa. Givetvis fick han under uppväxten hela tiden höra att han skulle jobba på Peter Lehmann Wines, och göra vin. Lika självklart vägrade han och bestämde sig för att gå sin egen väg - och läste grafisk design.

Det verkade dock som om vinmakande drog en del, och 1992 började han jobba med vin (inte på Peter Lehmann, utan på ST Hallet). Men sedan verkar CV:t haft en vinlucka till 1997, då han började jobba igen, från botten med allt från att plocka till att jobba i källaren, på olika ställen. David verkade dock ha driften att göra vin under egen flagg, och han började vid sidan om arbetet, som 98/99 flyttat till Peter Lehmann, göra eget vin under etiketten David Franz, där Franz är hans mellannamn.

Det underlättar kanske att komma igång om man får låna utrustningen på Peter Lehmann Wines, vilket David fick. Han gjorde vin där från 1999 till 2003, då han bestämde sig för att köra helt under eget tak. Men kvällens flaska från 2003 gjordes alltså på lånad utrustning.

När jag stod i vinbutiken hade jag ingen aning varför jag plockade till mig 2003 David Franz Alexander's Reward. Men jag inser nu att det beror på designen. David har haft nytta av sin utbildning i grafisk design. En snygg svart flaska, inslaget i svart silkespapper lockade helt enkelt när man inte hade någon som helst aning om innehållet.

Alexander's reward är gjord på 60% Cabernet Sauvignon och 40% Shiraz. Vinet verkar uppkallad efter en av sönerna, och övriga barn har fått sin tribut i Benjamin's Promise och Georgie's walk.

En tilltalande doft av körsbär och cassis, och först en del blyertspenna, som sedan försvinner bort. Mognadstoner visar upp sig i form av läder och lite skog. En del torkade frukt som fikon tycker jag mig hitta också. En doft av riktigt mogen frukt med viss mognad, där jag tycker mig hitta framförallt Cab-karaktär. Härligt att sitta och sniffa på.

I munnen är vinet dock lite av en besvikelse. Visst finns det en bra och komplex frukt, tillsammans med läder, i smaken. Men det känns inte helt balanserat, syrorna är skyhöga och känns nästan som om de ligger utanpå fruktkroppen. De är inte integrerade i helheten utan kör sitt eget race. Lägger man till det en viss alkoholhetta som värmer lite extra mot slutet så är vinet inte en slamdunk. Det är ingen fruktbomb som smakar koncentrerad saft, och har många delar som jag gillar. Tyvärr sitter de inte ihop riktigt.

Jag är inte avskräckt från stilen eller området, men kanske från just denna vinmakaren. Jag bryr mig nog när allt kommer omkring mer om innehållet i, än designen på flaskan. Men den är snygg.

2006 Yering Station Shiraz Viognier

2010-07-21T13:59:00.003+02:00

Ytterligare ett försök med Yarra Valley, efter att ha blivit klart imponerad av Yarra Yering.

Yering Station spelar i en klart lägre prisklass, och det vore positiva nyheter om det här skulle vara bra.

Historien sträcker sig tillbaka till 1838, då de första rankorna planterades på Yering Station, som pionjärer i Yarra Valley. Vineriet frodades efter det och lyckades till och med få en "Grand Prix" på världsutställningen i Paris 1889, som enda vin från södra halvklotet. Sedan gick det rakt utför i början på 1900-talet, och på 20-talet slutade man odla vin för att istället ge sig in på mjölkkor. Det var väl ungefär det man sysslade med till på 70-talet då regionen fick nytt liv.

Yarra Yering var det första vinhuset att plantera nya vinrankor, 1969, men Yering Station följde strax efter, även om det stora lyftet kom först 1996, då familjen Rathbone köpte det. De utökade snabbt den planterade ytan, och anställde en ny vinmakare, etc. Rathbones driver företaget än idag, och det har växt ytterligare och har en ganska bred produktflora. Kanske mest kända för sin mousserande viner under varumärket Yarrabank.

Yering Station Shiraz Viognier 2006 görs på 95% Shiraz och resten Viognier, en mix av rotofermentatorer och öppna fat (är det vanligt?) används, lagras elva månader på franska fat som är ca 1/3-del nya, och buteljeras med skruvkork. Motsvarande 210 kr kostar det, även om man kan hitta det i Europa för ca 12 EUR.

Mörkt blåviolett, samtidigt som det doftar björnbärssaft och vitpeppar. En ung och generös syrah-doft där jag även hittar en del bacon och blommiga och parfymerade drag. Med mer luft tar peppar och blommorna mer plats. I munnen är vinet välbalanserat, med frisk ung och busig frukt från det mörka laget. Ganska höga syror och snälla tanniner, som gömmer sig långt där under björnbärsbusken. Eftersmaken tillhör inte de längsta, och smaken är kanske lite monolitisk där det mest är björnbär som stiger fram, även om pepprigheten kommer även i smaken. Klart njutbart. Mer njutbart än t.ex. Alain Graillots 2007.

Det är långt ifrån en typisk massiv Aussie-fruktbomb utan har en bra dos charm och drickbarhet. Kommer säkert blir bättre med lite mer tid, även om jag inte tror det är ett långlagringsprojekt. Samtidigt är det inget stort vin, och ett par klasser mindre än Yarra Yering (om man kan jämföra äpplen och päron). Jag har nu även inhandlat Yarra Yerings Rhône-blandning, och det ska bli intressant att se hur den smakar.

Sammanfattningsvis, bra och charmigt, om än inte stort. Kommer nog köpa igen, och då lufta en bra stund.

2005 Yarra Yering Dry Red #1

2010-07-18T14:52:00.002+02:00

Första träningspasset får bli lite enklare. En bourdauxblandning från ett av Australiens kallare områden.

Yarra valley ligger i Victoria, precis norr om Melbourne, och är en Australiens svalare vinregioner som dessutom är begåvat med kustklimat bara två mil från havet. Under lång tid odlades inget vin kommersiellt i området, men i slutet av 1960 talet fick vinodlingen en nystart igen.

Yarra Yering är en av områdets mest berömda vinerier. Det grundades 1969, som det första i Yarra Valley, av Bailey Carrodus som planterade 16 ha, och 1973 kunde producera det första vinet på länge i Yarra Valley. Efter det har mer mark köpts in och planterats med allt från Pinot Noir, till Sangiovese, Nebbiolo och Touriga Naςional. Vinerna ska vara i den elegantare skolan, och det ska bli intressant att smaka.

Dry Red #1 är "ursprungsvinet", dvs det första som Yarra Yering gjorde 1973. Baserat på 80% Cabernet Sauvignon, 15% Merlot, och resten Malbec och Petit Verdot, och med en generös fatbehandling av 100% ny (fransk) ek. I glaset häller jag en 2005a, efter en pop n' pour, och följer det under kvällen. Direkt efter öppnandet är vinet öppet och generöst, men stänger ned efter någon timme.

Första intrycket är mörk murrig frukt dominerad av plommon och svarta körbär. En lite funkig, stallig och skitig ton finns med i kombination med våt tobak på toppen. När vinet öppnar upp igen efter ytterligare tid har frukten ljusnat något i kulör, och adderat på lite blommiga toner i fonden. Härlig doft, om än svårplacerad blint.

I munnen är vinet klart charmigt, och lever upp till doftens löfte. Generös frukt med en direkt närvaro, som håller i utan hål eller svagheter in i en lång, sakta avklingande eftersmak. Under hela tiden känns vinet lätt och läskande. Syrorna är riktigt höga och, utan att bli alltför medicinsk, aktiverar saliveringen på högvarv. Kanske inte lika komplext i smaken som i doften, men alla komponenter finns där i bra och balanserade kvantiteter. Ett charmigt vin som är långt ifrån en fruktbomb och alkhol-cocktail av övermogna druvor. Vinet håller dessutom bara 13% enligt etiketten, vilket uppskattas.

Det här var en positiv överraskning och charmigt så det förslår. Inte likt något annat; jag skulle inte placera det varken i Bordeaux, Californien eller Italien, och absolut inte Australien, blint. Jag kommer absolut att återkomma till den här producenten då det här var riktigt bra, och för samma mängd pengar får man inte mycket bordeauxblandning från just Bordeaux. Den här första träningspasset i anpassningen till nya världen var riktigt njutbart.

EDIT: Dag två har vinet fläskat på sig lite, och frukten drar mer åt svarta och röda vinbär. Ännu bättre.

Hårdträning

2010-07-17T10:04:00.002+02:00

Det är inte lätt att anpassa sina preferenser till Australien, men ve den om ger sig. Och när Denise Wine Shop lockar med 18% rabatt på hela sortimentet så gör jag en tur.

Den mycket trevliga expediten är hjälpsam. Och det behöver jag då jag inte har koll på producenter och årgångar. Jag blir dock lite tveksam när hon undrar om jag provat en Merlot från Bourgogne. Jag måste erkänna att det har jag inte.

2007 Kaesler Old Vine Shiraz. Gamla stockar (44 år) från Barossa. Jay Miller skriver "Structured and firm" och ger det 91p. Endast S$ 70, dvs 380 SEK. Något att prova på?

2005 Yarra Yering Dry Red #1. En bordeaxblandning från Yarra valley, där den nyfunna "vännen" Miller givit det 93+. Kanske kan vara något som faller i smaken. Ska lagras i 10 år sägs det, men temperaturen här borde dra ned det till några veckor... Dryga 470 kr, efter rabatt.

2005 Glaetzer Godolphin är ett annat spontaninköp från Barossa, men den gode herr Glaetzer har jag ju stött på förut. Shiraz/Cab Sauv. Miller säger att den går att dricka redan nu. 410 kr.

2007 Two Hands Coach House Block Shiraz. Ingen aning varför jag köpte den, men Jay skulle inte misstycka då han krämade på med 94 färska pinnar. Jag kunde kanske satsta på mer variation, då det är ytterligare en Shiraz från Barossa. 540 kr. Det kostar på att vara spontan.

2003 David Franz Alexanders's Reward Shiraz/Cab Sauv. från Barossa.Sonen till Peter Lehmann, som tydligen gjorde vinet i Peter Lehmann Winerys källare. 450kr.

Det är ju inga billiga läropengar, men det är ju lika bra att börja prova. Och gårdagskvällens "billiga" Wolfblass gjorde ju ingen överlycklig, så jag får väl ta ett steg upp om jag inte ska smuggla eller dricka Tiger Beer framöver.

Undrar om något faller mig i smaken?

Shiraz Downunder

2010-07-11T10:55:00.004+02:00

Under de senaste restaurangbesöken med vänner i Singapore har jag försökt ge mig på det lokala utbudet av Aussie-viner. Med måttligt lyckat utfall.

Fredagen bjuder på ett besök på Original Sin - en vegetarisk restaurang med en imponerade vinlista. Men det mesta kostar riktigt mycket, speciellt när man tittar på Barolo, då blir det en bra bit över 2000 SEK/flaska. Jag hittar dock en 1995 Haselgrove Shiraz, för en rimlig summa. Nu inser jag ju att om det bara kostar en rimligt summa lär det ju inte vara en toppproducent - tyvärr är jag inte så påläst på Australien. Haselgrove är en producent som grundades 1981, och ligger i McLaren Vale, hittar jag sedan på nätet.

Efter en fadäs där kyparen lyckas pulverisera korken får vi det silade vinet i en karaff. Mörk, söt frukt tillsammans med läder och jord, i en doft som på något sätt känns lite trött. Ingen riktigt stuns och energi i den. I munnen är vinet medelfylligt med en grund av körsbär och svarta vinbär, tillsammans med lite jordiga toner. Det saknar dock precision och blir mest en lite jolmig blandning av frukt med lite mognadstoner. Om man på det lägger ganska låga syror, och avsaknad av tanniner så är det inte en alltigenom njutbar upplevelse. Det här borde nog druckits för 5-10 år sedan.

Lördagen spenderad på Boomerang - en australiensisk restaurang med bl.a. känguru på menyn. Tyvärr var det ingen i sällskapet som provade. Efter en titt i vinlistan blev det en 2008 Torbreck Shiraz Woodcutter. Ingen risk att få något gammalt och trött i alla fall.

Ungt är det ju allt. Blåbär och svartvinbärssaft/likör i en riklig dos, både i nos och mun. Riktigt sött är det, och påminner nästan om dåligt utspädd saft. Kanske ett uns av choklad och lite mint om man anstränger sig och är snäll, men ganska monolitisk. Det är kanske OK med tanke på att det inte är något stort vin och så ungt. Dock så har det lite svaga syror, och inga tanniner så det blir inte mycket ryggrad i det här. Det känns lite tungt och platt och bjuder dessutom på lite väl mycket alkoholhetta. Om du har några liggande - vänta och hoppas. Eller drick till något grillat en sen kväll, kanske känguru?

Finns några på SB, ser jag. Men för 189kr passar jag nog. Jay Miller på Wine Advocate ger det 90p, och man får fortsätta att dra av en ca 5 poäng för att hamna rätt på hans omdömen.

Jag får kämpa på, och kanske satsa på lite bättre Aussies för att bli helt såld.

2003 Il Favot Poderi Aldo Conterno

2010-07-07T15:50:00.000+02:00

Vinet är beskrivet förut. Och mer namnkunniga bloggare har beskrivit det här och här. Men det är så bra att det förtjänar ett hedersomnämnande, och ytterligare en post.

Vi pratar om Aldo Conternos Il Favot från 2003, där årgången lurade pappa Conterno att inte bara ta druvor från de unga stockarna utan även frukten som i vanliga år går till den något dyrare Granbussian som sin Langhe Nebbiolo.

Priset på den här flaskan är en historia i sig. Först hittad av Mats (tack!) för en spottstyver i Tyskland (237:-). Sedan ett försök att ta med den i en resväska till Singapore. En liten missräkning var att det var övervikt på bagaget, vilket kostar 350 kr/kg. Slutpriset för flaskan hamnar alltså på knappa 600 kr. Ungefär vad vinet är värt.

Ikväll är vinet precis lika bra som tidigare. Vidöppen, inbjudande doft av sötaste röda skogsbär, rosor, tjära och en skvätt menthol. Vete tusan om jag inte hittar lite undervegetation i doften också. Expressivt, direkt, och underbart att sniffa på. Efter ett tag kommer det nebbioliska lösningsmedlet diffunderande in i doftbilden också. Vinet växer i glaset!

Intensiv, lättfotad och en smeksam, men lätt sträv munkänsla, är första intrycket. Slankt men ändå fylligt och med inspirerande komplexitet av olika röda bär tillsammans med lite tobak. Eftersmaken sitter i länge, innan den sakta klingar av och lämnar lite tanninsträvhet kvar. Vinet är i bra balans, tanninerna är inte skarpa eller vassa, utan stöttar upp vinet på ett bra sätt. Och det finns syror så det räcker. Många ord när egentligen Skitgott räcker.

Vissa producenter lyckades verkligen med sina 2003, trots värmeböljan.Dessutom verkar det som om de som gjorde det lyckats göra vin som är tillgängliga relativt tidigt. Andra exempel är Roagnas Paje och La Rocca e la Pira, Giacomo Conterno och det finns säker många fler. Den där Pajén jag har liggande är i farozonen.

Ingen dum onsdagskväll det här.

Statlig humor

2010-06-29T05:27:00.003+02:00

Samtidigt som kampanjen för En Primeur for Bordeaux 2009 pågår för fullt i hela världen, så passar Systembolaget på att släppa Bordeaux 2007 som nu buteljerats och är färdigt för marknaden.

Visst är man ganska frustrerad när man ser 2009s prisnivåer gå långt norr om vad man är villig att betala för lite jäst druvjuice. Men det kompenseras nästan av att se vad Systembolaget försöker sälja sina inköpta 2007:or för.

Är inte Systembolaget medvetet om att det finns en värld utanför Sverige? Och att den bara är några musklick och ett DHL-paket bort? Det ser ut så om man tittar på priserna de vill ha för vad de ska sälja till intet ont anande svenska konsumenter.

Några exempel, med minimal research gjord:
Mouton Rotschild 2007, 4259 kr. Kan t.ex. köpas för 317 EUR här.

Haut-Brion 2007, 3536 kr. Kan t.ex. köpas hos Wein Weber för 299 EUR.

Ausone 2007, 6944 kr. Vad sägs om 529 EUR?

Ett mindre stratosfäriskt exempel: Lascombes för 568 kr eller 45 EUR.

Och man slipper köa och slåss för någon av de 204 flaskor Mouton som SB bestämt att vi svenskar ska dela på? Man behöver inte köpa gigantiska mängder för att det ska löna sig.

Sedan finns det väl en del som ligger ganska OK i pris. Lafite-Rotshild verkar Asiaterna ha drivit upp priset över vad SB vill ha, så där kan ni göra ett kap. 180 flaskor att slåss om.

Lika frustrerad som man kan bli på priserna på En Primeur blir man när ser hur våra kära monopolister hanterar Bordeaux i Sverige. Priser som inte har någon koppling till övriga marknaden, och mängder och tilldelningar som får motboken att framstå som rena försäljningskatalogen.

När man sedan läser en intervju med VD Magdalena Gerger blir man mörkrädd.....

Tack för EU, och tack för Internet.

Frågan har ju berörts tidigare, och då var det ännu värre.

2007 Tenuta dell'Ornellaia Le Serre Nuove

2010-06-26T11:30:00.001+02:00

Le Serre Nuove är lillasyrran till förstavinet Ornellaia. De faten där druvjuicen inte anses platsa i den exklusiva buteljeringen går till andravinet, framförallt är det druvor från de yngre stockarna som får bidra.

2007 Le Serre Nuove är gjort på 40% av båder Merlot och Cabernet Sauvignon, toppat med 15% Cabernet Franc och 5% Petit Verdot. Bolgheri goes Bordeaux. När man följer prissättningen av Bordeaux En Primeur 2009, så inser man att mängden topp-bordeaux man kommer dricka i framtiden är begränsad. Lika bra att börja se sig om efter alternativ. Sedan kostar detta alternativ i och för sig 429:- hos vännerna på Gröna Skylten, så de skänks inte direkt bort heller.

Efter att ha fått en rejäl dos luftning är det allt annat än återhållet när man sticker ned nosen i glaset. En grundton av svarta vinbär och körsbär ligger i botten, ovanpå ett tjockt lager söt tobak och jord. En nougatliknande, söt chokladton är också med i mixen. Den sista komponenten är en väl tilltagen dos julkryddor - nejlikor och kanel. En expressiv doft, om än kanske lite i avsaknad av personlighet?

I munnen är vinet fylligt med en riklig och lättillgänglig frukt från det mörka laget som fyller ut i en ganska bra eftersmak, utan att tappa kraft någonstans.Den söta tobaken från doften återkommer, och har fått understöd av rostat kaffe. Det är rejält med tanniner, men frukten är så generös att de inte märks - gommen känns ganska sträv när eftersmaken klingat av. Hade tanninerna varit snällare hade det nog känts syltigt, och samma sak hade nog gällt om syrorna, som ger salivkörtlarna en ordentlig omgång, inte varit på plats.

Trots sin ungdom är det tillgängligt och gott att dricka redan nu. Jag kommer dock försöka att ligga på resterande flaskor ett tag till, och ännu längre på de 2006:or jag har liggande. Nu råkar ju de av någon outgrundlig anledning ha följt med till Asien, så vi får väl se hur det går med den saken.

Det är såklart inte Bordeaux, och ska inte vara det heller. Ambitionen är nog inte ens att försöka göra en kopia, utan att skapa ett eget uttryck för Bolgheri. Om man lyckats helt ut vet jag inte. Snyggt och välgjort är det, även om jag tycker mig ana en hel del fat i det (trots bara 25% nya barrique i 15 månader). Jag har dock lite svårt att spika personligheten i det, men det kan ju lika väl vara en erfarenhetsbrist.

Le Serre Nuove kommer aldrig blir någon ersättare till Bordeaux, för mig. Men det är gott, trots att jag nog tycker prislappen är ganska väl tilltagen. Bordeaux kommer nog segla utanför min räckvidd, och det är väl bara att lära sig gilla läget. Det finns så mycket annat gott vin. Även om det aldrig blir som Bordeaux.