vinovis

Gong xi fa cai

2012-01-21T10:58:00.001+01:00

Nu är det kinesiskt nyår och vi går snart in i drakens år. Jag har överlämnat Hong Bao och mandariner (vars färg ser ut som guld och som symboliserar välgång) till anställda. Ledigheten inleds med en vinmiddag. Fortfarande glad för mailet som trillade ned för länge sedan.

Första vinet har en mogen doft av vedbrasa och mörka bär, med stick av tobak, kryddor och ceder. Vinet är slankt med hög syra i munnen, silkiga ganska nedslipade tanniner och en kärna av söt röd frukt. Otroligt snygg balans och precisionen i uttrycket är exakt. Det vaknar till liv med lite tid i glaset och blir bara bättre och bättre. Snyggt! Gissningarna är ganska vilda, och vi lyckas väl till slut ta oss till Bordeaux, men då till fel strand. 1990 La Conseillante är en mycket stark öppning på kvällen.

Det andra vinet är kvällens klart svagaste kort. Mörk söt och generös frukt, med rikliga doser rostat kaffe och mörk choklad i både nos och gom. Tätt, mörkt och svart skvallrar färgen om vinets ungdom. Vinet klär in hela gommen i en matta av mogen frukt och sandiga tanniner. Faten är fortfarande väl framträdande, men det som är slående i jämförelse med glas ett, och senare nästa vin, är att det saknar definition. Smakerna flyter in i varandra mer än att ligga i lager på lager. Trots det är det inget dåligt vin, bara totalt dominerat av sitt sällskap för kvällen. 2004 Tua Rita Giusto di Notri.

Tredje glaset är min vinnare för kvällen. Mörk tät blåbärs- och cassisfrukt i en mycket solmogen skepnad. Parfymerade drag av handtvål, fuktig tobak, choklad och läder smälter också in i en tät doftmatta. I munnen är vinet tätt och koncentrerat med galet snygg frukt i lager på lager. Blåbär, plommon, svarta vinbär, körsbär om vartannat. Syrorna är höga och tanninerna påtagliga, om än söta och finkorniga, bakom den täta frukten. Längden, strukturen och balansen är exemplarisk. Den täta mycket mogna stilen har mig irrande utanför Bordeaux, men strukturen borde fått mig dit. Sjukt gott är i alla fall 2000 Château Le Tertre Rôteboeuf just nu, undrar hur det är om tio år?

Sista rödvinet är inte illa det heller. En helt annan stil med fin söt sirlig körsbärsfrukt och övertoner av rosblad, tillsammans med lite rökiga toner av bränt trä. En aromatisk nos där även vissa volatila drag finns med ett tag. I munnen är det intensivt men finlemmat och breder inte ut sig på samma sätt som övriga viner under kvällen. Otroligt elegant. Frukten är även här exakt och kristallklar, uppbackad av knivskarpa syror. Tanninerna är fortfarande sammetssträva. Alla delar sitter ihop på ett oklanderligt och välbalanserat sätt. Snorgott, och även om jag först är och irrar lite i Piemonte lotsas vi rätt till Chianti, och 1999 Soldera Brunello di Montalcino Riserva.

Nu kunde man ju tycka att detta var nog, men ett vin till kommer fram, och jag kan sätta ytterligare ett kryss i boken. Till efterrätterna får vi ett mycket koncentrerat sött vitt vin. RX-lim i toppen av tätt packad tropisk frukt av aprikoser, persikor och ananas, tillsammans med crème brûlée. Längden påminner om en lärarsemester och vill aldrig ta slut. Jag tycker dock att syrorna inte är riktigt så höga som min begränsade erfarenhet av bra Sauternes vill göra gällande. Men det beror nog bara på att koncentrationen och sötman är så extremt hög i denna 1998 Chateau d'Yquem. Smack va gott!

Tack för en mycket trevlig kväll med lysande viner! Gott Nytt År!

2009 Ata Rangi Pinot Noir

2012-01-15T10:17:00.000+01:00

NZ PN kan vara riktigt bra när det är på topp, och där spelar helt klart Ata Rangi. Jag har tidigare provat 2008, men tänkte nu ge mig på en Ata Rangi 2009 från vad som anses vara en bättre årgång.

Det här vinet behöver tid för att komma ur startgroparna. Först över några timmar börjar det fylla ut i doft och smak, efter att i början varit aromatically challenged. Bäst är det faktiskt efter en dag i öppnad och försluten flaska. Då kommer en generös sötmogen fruktkärna med körsbär och jordgubbar, med stick av lingon ur, ur glaset. Det backas upp av gröna örter och tallbarr tillsammans med en näve julkryddor.

När det fått bygga på sig under natten har den först lite ojämna och spretiga smaken fått betydande harmoni. Mörkröd frukt med bra definition och precision, och ganska bra tryck. Pigga syror och små ettriga sandiga tanniner ger rejält med stadga. Svansen bjuder på en liten bitterhet av mörk choklad, och ganska hårt rostat kaffe. En liten alkoholhetta (14%) kommer igenom i slutet också, tyvärr.

2009 känns lite mörkare och mer utmognad i frukten än 2008, samtidigt som jag inte kommer ihåg det lilla alkoholsticket i företrädaren.

Tetsuya's Nyårslunch

2012-01-05T13:39:00.004+01:00

Om ni någon gång har vägarna förbi Sydney och har tid och pengar över, se till att besöka Tetsuya's. Det är en lång väntlista så var ute i god tid, men jag lovar det är värt besväret.

Som extern referens kan nämnas att restaurangen t.ex. har placerat sig 4a på World's Best 50 Restaurants, även om man nu har halkat ända vägen ned till plats 58. Men trots denna mer tillbakadragna plats är det något av det bästa jag ätit på.

Klickar du på bilden kanske du till och med kan läsa vad det står!

Maten. Avsmakningsmenyn innehåller tolv rätter inklusive amis och petit four. Och i princip alla var riktigt bra. Jag tycker oftast det är ganska ojämnt, men här var åtminstone åtta av de tio riktiga rätterna något som stod ut. De två avslutande kötträtterna var absolut goda, men inget att skriva hem om, vilket jag härmed inte gör. Sashimin och Scampin däremot imponerade storligen. Som en extra dimension till de goda smakerna och kombinationerna var texturen och munkänslan som var extremt mjuk och len. En extra stjärna delas också ut till paradnumret forell. Och Custard with Avruga. Och nog även krabban med gåslever. Osv. Total sett en stor matupplevelse tvärs hela menyn. Se ovan om ni klickar på bilden.

Vinpaketet. Det innehöll rejält tilltagna glas av en sake och åtta viner, med ganska bra klass på vinerna. OK, det var inte mogen DRC men absolut bra, och inga insmugna öl eller annat trams. De viner som var gjorda specifikt för Tetsuya's var inte heller de någon dåligt skrap, utan Torbrecks Mataro var en av de bättre under lunchen. Visst är det ett fokus på Australien, men det är svårt att klaga på med tanke på var vi ändå befinner oss. Jag önskar att fler restauranger skulle ha lika bra paket. Och rimligt prissatta för ~ 700 SEK.

Servicen. Att gå på lyxrestaurang med ett nio månader gammalt yrväder är kanske inte något jag rekommenderar eller ens hade planerat själv. Mitt förslag var att vi skulle komma och hälsa på i köket och inte äta, då det nog skulle bli struligt, men mr. Wakuda tyckte inte det var några problem. När vi kommer dit förstår vi. Efter ett tag börjar Henry bli lite less på att sitta vid bordet, och är dessutom trött och gnällig. Jag tar mitt pass och lägger honom i vagnen, och går ut i foajen för att "vagna" honom till sömns.

- Kan jag få ta?, frågar en kvinna ur personalen. Lätt förvånad och lättad lämnar jag över barnvagnen och återvänder till bordet. När jag kommer tillbaka tio minuter senare är mattan full av hjulspår, och Henry sover som en stock. När han efter sin tupplur vaknar till liv kommer personalen igen och erbjuder sig att bära runt på honom, när nästa rätt serveras. Allt detta med ett stort avslappnat leende på läpparna, och försäkran om att det inte är några problem, "vi är ju ändå ganska vana vid att ta hand om barn". Vi är lätt tagna vid denna service, och att vi inte behöver känna oss det minsta besvärade av stöket runt detta. Det känns som en stor extra stjärna i boken!

Även om man bortser från det praktiska med spontan barnpassning, så var det hög kvalitet på servicen. En kunnig sommelier som gladeligen lät mig blindprova och hjälpte mig med gissningar. Uppmärksam och närvarande serveringspersonal, osv. Och allting med en lite avslappnad aussie-stämning och glimten i ögat. Jag tror det är svårt att få in någon uppnosig strikt stämning hos dem!?

Detta var helt klart en av de bästa matupplevelserna på länge och väl värt den ganska tilltagna notan - Australien är inte billigt med nuvarande växelkurs. En komisk detalj är att Tetsuya Wakuda, som en av Australiens mest kända kockar, är talesman för Electrolux - samtidigt som en stor det av hans mat är rå.... Men han lär dock gladeligen ut hur man lagar mat med induktion. Men om ni vill fortsätta vara okunniga ska ni inte titta.

Årets Bästa Viner 2011

2011-12-29T07:32:00.000+01:00

Det är dags att sammanställa en lista på de bästa vinerna som passerat revy under 2011. Jag inser att listan inte blir så fyllig i år. Dels har familjen fått tillskott, vilket lämnat en del i övrigt att önska, i form av tid och ork för vin, dels har jag inte haft så mycket bra vin i Singapore, och tänker inte fylla kylen heller då återflytten står för dörren. Trots det har det slunkit ned en del klart minnesvärda viner:

1. 1995 Henschke Hill of Grace. Om någon för två år sedan skulle sagt till mig att 2011:s klart bästa vin skulle komma från Australien hade jag undrat över personens mentala tillstånd. Det var dock ett helt magiskt vin, definitionen på fyllig, mogen, lättfotad "smoothness" som bjöds den där kvällen i februari. Det flyttade ribban ett par snäpp över 2003 Amon-Ra för vad Australien kan åstadkomma.


Hill of Grace, med kapellet i bakgrunden som gett vinet sitt namn.

2. 2008 Domaine Gauby La Muntada. Måhända är min bedömning färgad av att det var helt nyligen jag drack vinet, men den lysande klara frukten som var full av sprudlande energi sitter fastetsat i minnet. Tyvärr är vinet svårt att få tag på, men det här är något att hålla ögonen på.

3. 1999 Gaja Costa Russi fick jag tillfälle att prova när Goedhuis var i Singapore. Själva tillställningen var kanske inte den bästa inramningen, men vinet växte och påminde om vad mogen Nebbiolo kan bjuda på. Kanske på delad tredjeplats får jag slotta in 1982 Giacosa Barbaresco Gallina, från en kinesisk vinmiddag där den kompenserade den totala avsaknaden av Lafite med bravur.

4. 2007 Léclapart L'Alchemiste inledde samma vinmiddag och gav mig en ny insikt i vad Champagne kan erbjuda. Den utklassade, i min smak, den 1999 Dom Pérignon Goedhuis bjöd på, och även de flaskor av Grand Siècle som druckits. Mineral av alla dess tänkbara sorter i stram fruktig kostym.

5. 1999 Torbreck RunRig. En andra aussie på topp femlistan! Mitt bidrag till en onsdagspizza hos Frankofilen vid ett snabbt besök i Sverige. Inget för ekfobiker men för oss övriga ger det ett lysande smakprov på högklassig aussie-smoothness med begynnande mognad. Mycket bra, och ändå ett par snäpp under HoG.

Årets up-and-coming. Jag tror inte 2006 Roagna Vigna Rionda är en Johnny Rödlund som är lovande hela karriären, utan att det är något som kommer bli riktigt bra med några år till på rygg. Provades i april, och var med i matchen redan då. Jag är glad jag har en låda som ligger och slumrar.

Jag tror jag avslutar min något korta lista för året där. Det har såklart druckits en del mer, men inget som lämnar lika bestående intryck. Strax utanför kommer några olika flaskor av Clos des Papes (1999, 2003 och 2009), och några tappningar av Yarra Yering (även om det varit ojämna resultat där).

Årets besvikelse var en 1982 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva. Uppskriven av Galloni som något av det bästa Italien producerat - men flaskan var inte helt kosher.

Nyårslöftet: 2012 ska jag återvända till Sverige och även återvända mer till gamla världen när det gäller vin. Och vara pappaledig latte-farsa och rulla barnvagn!

Årets mest minnesvärda händelse hade inget med vin att göra.

2007 Haskell Pillars

2011-12-26T08:53:00.002+01:00

2009 vann Haskell, med vinet 2007 Pillars, som första Sydafrikanska vin Tri Nations Challenge, mellan AUS, NZ och RSA. Niklas har skrivit om Haskell här, så slipper jag upprepa något, för de som är intresserade av mer information.

Jag har en gång haft med det här vinet på en BYOB, och det fick väl inga stående ovationer även om det inte fick tummen ned heller. Jag uppskattade det mer än gruppen och är glad jag har fler flaskor.

Mörkrött och tätt, men redan med en antydan till brunaktig kant. En doft av solmogen Syrah, med söta björnbär och körsbär i botten och rikligt tilltagen peppar och slaktbänk på toppen. Svarta oliver och lite murrigt läder kompletterar doftpaletten.

I munnen är vinet mjukt och lent - det har redan blivit av med lite babyfett och tanniner. Smaken är fortfarande tät och finmaskig, där de mörka bären flätas samman med orientaliska kryddor, nymalen peppar, grillat kött och läder. Munkänslan är slank trots den solmogna frukten, och tanninerna diskreta och gör sig försiktig påminda först i svansen. Syrorna är höga, och de är nog den saken man kan hänga upp sig på i just denna flaskan. Syrorna känns lite frisvängande och startar igång saliveringen på egen hand. Det sitter inte ihop i komplett harmoni, just nu. Så har inte tidigare flaskor betett sig.

Trots detta lilla snedsteg är vinet njutbart och gott, och slinker ned rätt så fort. Långt ifrån de brända toner som brukar hänföras till Sydafrika. Det är många ställen runt om i världen det görs bra vin!

Sista vinet innan jag drar till Australien i morgon för att fira nyår. Där kan de också göra vin. Gott Slut!

2007 Forman Cabernet Sauvignon

2011-12-25T06:52:00.000+01:00

Det är inte ens lönt att försöka få till ett svenskt julfirande i Singapore, och ska sanningen fram är det rätt befriande att strunta i julbordets ganska disparata buffé och istället äta en riktigt god australiensisk rib-eye, med ett bra vin till.

Tanken att inte köpa julklappar till lilleman blev just bara en tanke. Det visade sig lika lätt att låta bli som att undvika att snegla om Natalie Portman skulle sitta bredvid en på planet - naken. Och nej, han varken behövde eller uppskattade dem, men nu har han en uppsättning kläder till. Omslagspappret var såklart roligast.

2007 Forman Cabernet Sauvignon förgyller julafton. Cassis och körsbär står för frukten - ren och klar med vissa parfymerade stråk. På toppen av det lite julkryddor av kanel och kardemumma, samt diskreta drag av rostat kaffe. Det finns även blommiga drag av rosblad och violer i doftmixen, och en del drag av fuktig jord och stall. En aromatisk komplex doft som jag inte direkt, eller alls, skulle placera i Californien blint.

I munnen är vinet väldigt snyggt balanserat med härligt mogen cab-frukt, diskreta fat, väl tilltagna syror, och lätt stadgande tanniner. Frukten är inte så yppig som årgången och Napa-ursprunget kunde låta en ana, utan håller sig ganska stringent och exakt. Munkänslan är slankt silkig med generös frukt. Smaken är uthålligt lång, och stramar till lite med söndertuggade lakritsaltabletter.

Det är öppet, tillgängligt och förbaskat gott. Ett bra julaftonsvin. God Jul!

2005 Clonakilla Shiraz Viognier

2011-12-18T10:17:00.000+01:00

Tidigare smakprov av Clonakillas Shiraz Viognier har gett mersmak och jag har en ensam flaska 2005 liggande - inget att spara på.

2005 har fått 10p som årgång av Langtons, medan tre olika personer på TWA gett vinet 91-92p. Och ingen av dem var Jay Miller. Tre olika australienska provare (bl.a. Halliday) ger 96-98p. CT säger 90p. Det är vad andra tycker. Själv lutar jag någonstans närmare provarna från down-under. Kanske bott för långt söderut alltför länge?

2005 Clonakilla Shiraz Viognier (7% av den senare) har en djup doft av mörka bär, blåbär, svarta vinbär och björnbär, samt inridet sadelläder. I botten rökt bacon med peppar och ljusa blommiga toner i toppen. Frukten är solmogen och tät, men saknar tack och lov syltiga drag. Doften är öppen och antyder att vinet blivit av med sin första yster, och kommit ur eventuella tunnlar.

Vinet är lent och smeksamt i munnen där tanninerna endast ger ett litet nafs i svansen. Frukten är fortsatt av den mörka sorten och balanseras med blodigt kött och kryddor på höga syror. En hel del ummpf finns kvar i frukten, även om den inte är ungt babyfet, och längden är absolut inget att klaga på. Det är snyggt sammansatt, välbalanserat och riktigt gott.

Det är måhända inte att förväxla med Côte Rôtie, men det har fler drag av Norra Rhône än det har av Jay Millers favoriserade galnet koncentrerade, syltiga fruktbomber. Jag önskar att de här var lättare att få tag, och att det inte krävs att man bosätter sig i Singapore i ett par år.

2004 Greenock Creek Alices

2011-12-15T13:11:00.004+01:00

Efter några dagar som varit som en blandning av The Office, Gökboet och Full Metal Jacket ska kollegan retirera till Shanghai. Jag bjuder tillbaka med en flaska jag köpt innan jag hunnit prova på och förstå vilka viner mr Miller lyfter till skyarna. 98 friska poäng hälls i glasen.

Trots att sensmoralen borde komma i slutet, vill jag förmedla den direkt: Lita inte på bedömningar från vinkritiker innan du lärt känna deras smak.

2004 Greenock Creek Alices är mörkt och svart som en blöt, svensk decembernatt. Nosen är massiv. Framförallt solbakad frukt med blåbär och björnbär i täten, med jord och rökt kött som understöd. Och en rejäl dos sötaktig vanilj. Det är sött och kladdigt och påminner lite för mycket om blåbärspaj med vaniljsås.

Det är en intensiv attack som börjar redan i näsan innan första sippen. I munnen ligger lager på lager av mörk frukt, soldränkt och utmognad till bristningsgränsen - på gränsen till övermogen (med endast något litet övertramp kanske). Blåbären och cassisen är ren och snygg, med söt likörliknande karaktär. Det är komplext; frukten mixas med blodigt kött, espresso och sötlakrits. Intensivt och långt som ett tvådagars ledningsgruppsmöte. Det finns en del alkoholsöta drag och det märks att vinet sett insidan på amerikanska fat under drygt två år, i svansen.

Så långt låter det kanske inte så illa, och det är inte så illa heller. Men, och det är ett stort men, vinet saknar struktur. Syrorna är beklagligt låga och tanninerna är i stort sett obefintliga. Det blir inte tungt och klumpigt, och frukten är snygg, men det är kladdigt och syltigt. Den elegans som nämns i Jay Millers TN på The Wine Advocate lyser med sin frånvaro. Jag skäms lite när jag jämför med vinet kollegan hade med i söndags.

Visst är en del av min kritik att det inte är min typ av vin, men att ge det 98 poäng bara på mängden av frukt, kraft och längd utan struktur och lyft, är obegripligt. Fast vad vet jag, jag jobbar ju inte på The Wine Advocate? Det gör å andra sidan inte Jay Miller heller snart.

PS. Gillar en TN från Cellartracker: Huge, over the top Aussie Shiraz that Crocodile Dundee would have loved: "that's not a wine, mate; THIS is a wine"

PPS. Koll inte in vad jag kan tänka mig i julklapp. Inte!

2008 Domaine Gauby La Muntada

2011-12-11T14:29:00.002+01:00

Kollegan från Kina är influgen för möten och vi hinner med en middag innan det är dags att återvända till Shanghai och smogen. Han tar med ett vin från Languedoc, och vilket vin det är! Har aldrig hört talas om om det tidigare, men det pockar på återbesök: 2008 Domaine Gauby Côtes du Roussillon Villages La Muntada.

En underbar nos med mörka bär med svartvinbär och hallon i täten, men med ett långt följe. En liten dos bokna äpplen och en släng undervegetation. En stallig, funkig lätt skitig ton kommer och går.

Det är dock i munnen som vinet imponerar och får det att kännas som om stolen sakta gungar! En kärna av frukt som är otroligt intensiv, gnistrande, lysande kristallklar och sprudlade av energi och kraft. Centrum ligger någonstans runt svartvinbärsnickel, men vibrerar i både ljusare och mörkare toner om vartannat. Det som gör avtryck är att frukten är så klockren och skinande klar, samtidigt som den har tryck och kraft som ger en långsamt avklingande eftersmak. Syrorna är bitande höga och svansen innehåller mineraler nog för att få en Chablis att buga av avund. Inte för att frukten behöver hjälp att lyfta och undvika att bli tung, men det hjälper till att ge en läskande lättfotad munkänsla. Kombinerad med intensitet som till och med skulle få Jay Miller att rassla till i poängblocket. Stort!

Det här är riktigt imponerande, men jag inser att det inte är något billigt vin. Trots det ger upplevelsen onekligen mersmak och vinet är något jag ska hålla utkik efter.

Edit: Jag ser nu att David Schildknecht gett det här vinet 97p, och han gödslar ju inte dem på samma sätt som vissa andra, och jag tycker nog det är rättvist. Lite letande ger också att vinet är helt slut hos svenska importören, men finns på något enstaka ställe i Europa för 72 EUR. Smakar det så kostar det - som en halvtaskig Bordeaux.

Orchard Road 1:a Advent

2011-11-27T13:59:00.002+01:00

Allt är upplyst, skrev Jonathan Saffran Foer. Boken handlar inte om Singapore (utan utspelar sig på Ukrainska landsbygden), men få saker är så upplysta som Orchard Road inför jul.

Gårdagens fotbollsmatch var blöt. Till och med ur ett Singaporianskt perspektiv. Vi vann andra raka och avancerar i tabellen.

På vinfronten har jag bara druckit en 2006 Monsanto CC Riserva Il Poggio. Den har väl bloggats till utmattning(?), så jag lämnar er med en kort recension: Skitgott.

Lördagen i två bilder

2011-11-20T09:52:00.001+01:00

Efter en ganska tung start på säsongen i Equatorial Leauges Premier Division slog vi förra årets ligavinnare. Skönt!

Sedan middag hemma hos kollega med Aussie-ursprung. Aldrig provat 26 år gammal australiensisk Cab, men skulle gärna göra det igen. Helt nedsmälta tanniner, mängder av mognadstoner och en söt fruktkärna. Sedan bjöds också en 2006 Rockford Basketpress Shiraz. Men den kändes lite vulgär när den kom som andravin.

Ingen dålig lördag.

2007 Tua Rita Giusto di Notri

2011-11-16T12:25:00.002+01:00

Kollegan och vännen PB har beslutat sig för att ta nästa steg i karriären. Han går från dammsugarförsäljare till att kränga försäkringar. Med den trenden och tydliga önskan att vara populär, måste nästa jobb vara P-lisa eller TV-pejlare. Hur det nu än blir med det, så har vi en sista middag tillsammans i Singapore innan flighten mot det kylskåp som kallas Stockholm, lyfter.

Vi går på Gattopardo, som förutom att vara en riktigt bra italienare har slopat korkavgiften på tisdagar. Något man annars gladeligen tar drygt 250 kr för. (Ett jobb jag gärna skulle ha är att öppna en flaska vin och diska två glas, för 250 kr paketet). Så jag tar med en egen flaska, och upptäcker då baksidan av myntet. De har inte nog med karaffer, men erbjuder sig tjänstvilligt att dra korken. Vi får i alla fall glas.

Nu hade nog min flaska mått bra av att mellanlanda i en stor karaff ett tag. (Jag kanske ska ta med egen nästa gång?). Om italienska polisen skulle ägna sig åt något annat än att vissla efter kvinnor och dricka espresso, och börja leta efter seriella barnarövare skulle jag ligga risigt till, med dessa unga exemplar. Först en 2004 Produttori Asili Rieserva i helgen, som givetvis hade långt kvar till vuxen ålder. Och nu en 2007 Tua Rita Giusto di Notri som alla med vett och sans låter ligga och samla damm länge än. Men nu hade jag flaskan i Singapore och skeppa den tillbaka till Sverige ligger inte riktigt i korten. Och att carabinieri ändrar arbetssätt hålls ungefär lika sannolikt som att Ranelid vinner melodifestivalen.

Mörk frukt, rikligt av körsbär och blåbär. Blyertspenna, kaffe och läder. Samt lite varma julkryddor. Efter ett tag när vinet fått vakna till liv vill säga. Det har sett en del fat, det här?

I munnen är vinet smeksamt och intensivt. Hela gommen täcks snabbt in i söt, fyllig mörk frukt och av en rejäl dos söta mogna tanniner. Frukten är ung och sötmogen, djupt fyllig och i så stor mängd att tanninerna ligger långt bakom och lurar. I mixen finns en väl tilltagen skopa rostade fat som, hör och häpna, inte stör men skulle må bra av att integreras under några år. Mörkrostad espresso och läder kan vara en attraktiv komponent, som här.

Hela paketet är (stort och) snyggt balanserat och blir varken tungt eller klumpigt trots sin mogna fyllighet. Tanniner och syra ger bra struktur och lyft. Och den rikliga frukten ger bra längd. Lipsmackingly good, helt enkelt. Och såklart bättre om några år. Klart njutbart redan nu för alla som undgått allvarlig querco-allergi.

Någon som behöver en försäkring? Är ditt vin försäkrat t.ex.? Jag vet en kille som vill prata med dig. Skicka ditt nummer!

Gott och blandat

2011-11-13T12:39:00.001+01:00

Tiden att skriva om det man dricker räcker inte till riktigt. Och det tog ett tag att först ta sig igenom och sedan återhämta sig efter en Wild Duck Creek, men en kort sammanfattning följer.

Pinot Noir från Nya Zeeland har jag fattat tycke för och det går dessutom att få tag i till hyfsade priser lokalt. Jag har druckit upp den sista flaskan av Ata Rangi 2008 och dessutom en 2008 Martinborough Vineyard, en annan av de högst rankade NZ PN. Båda från en mindre högt rankad årgång.

Ata Rangiflaskan påminde mycket om den förra, fast med ett uns vekare ryggrad och struktur. Martinborough bjuder på mer jord och sten i doft och smak, och lite mindre uppfriskande örter. Bra djup och tyngd i frukten. Den känns något tyngre på foten och saknar en dimension av tanniner och syra att hänga upp bygget på.

Jag blev positivt överraskad av 2009 Ata Rangi Crimson, gjort av druvor från yngre rankorna. Visst är det från en årgång som anses starkare, och det når inte upp till den komplexitet och tryck i frukten som förstavinet har, men det kostar å andra sidan hälften. Pigg syrlig frukt av det ljusare slaget där lätt ettriga tanniner ger stadga. Stoppningen fyller inte ut helt i mitten, men svansen skäms inte för sig, varken i längd eller mineralisk sälta.

Jag har även knäckt min enda Singaporianska flaska av 2004 Produttori Barbaresco Asili. Om ni inte behöver göra samma trick, vänta. Den tog en hel del timmar på sig för komma ut ur en helt igenbommad tillvaro. Väl med dörren på glänt lovar den mycket för framtiden med vad den låter en ana. Ljus röd sirlig frukt med jordgubbar, lingon, nypon, och några insprängda italienska surkörsbär. Allt på en bädd av dammig grusväg, med tjära och tallbar intill. Otroligt lättfotat och elegant dansar det runt i munnen, samtidigt som tanninerna är lika påstridiga som ett Jehovas Vittne med en fot innanför dörren. Kommer bli riktigt bra - om några år.

Slutligen har jag druckit en 2010 Grosset Polish Hill Riesling för att stilla min nyfikenhet över vad många anser är Australiens bästa Riesling. Omöjligt att svara på! Tillknäppt och stängt som Systembolaget en söndag. Hårt tvinnat och spänt som en fiolsträng, samtidigt som man kan ana en obändig inneboende kraft och energi i den knastertorra smaken. Men det är något av det mest oförlösta jag smakat. Skulle var kul att prova något som fått några år på nacken.

Som tröst för de redan hösttrötta kan jag bjuda på en bild på höstregnen i Singapore. When it rains, it rains!

Miller vs. Martin

2011-10-31T14:17:00.006+01:00

The 2005 Shiraz Reserve was aged in 100% new French oak for 24 months. It has a super expressive nose of pain grille, smoked meat, game, pencil lead, licorice, black cherry, and blackberry liqueur. Voluptuous, full-bodied, and layered, this sexy wine is very intense and concentrated with enough structure to evolve for 10-12 years. Drink it through 2030.
Jay Miller, 97p

A deep purple hue. Super-ripe black cherry, cassis fruit on the nose, smothered in warm alcohol. The palate is huge and powerful, to the point where it could almost be construed as a port! Decadent black fruit, tons of glycerine, hedonistic on the finish that leaves your palate wondering what on earth hit it? Not my style of wine.
Neal Martin, 87p

Kontroverser och åsiktsskillnader är intressanta. När jag får möjligheten att testa ett vin som skiljer tio pinnar i betyg från två killar i samma stall måste jag bara ta tillfället i akt. 2005 Wild Duck Creek Shiraz Reserve får sätta livet till för att stilla nyfikenheten.

Blint skulle man aldrig placera det i t.ex. Bourgogne. Betyder det att vinet har en tydlig ursprungskänsla?

Uttrycket "doften står som en kvast ur glaset" får en ny dimension i och med detta vin. Vi pratar dubbelturbo laddad med (16%) raketbränsle. Mörka söta körsbär och körsbärskärnor tillsammans med blåbär, i likörtappning. Men även rostat kaffe, mjölkchoklad, och nybakat varmt bröd. Grillat kött och hickoryrökt (eller vilket E xxx det nu är) bacon. Och så vidare. Dofterna går bärsärk i näsan, men det som gör det nästan plågsamt är alkoholen. Den stickande doften påminner om när man tar en för kraftig inandning efter att kört ned nosen i en cognacskupa. Ouch.

Det här går igen i munnen. Den massiva mörka frukten är direkt viskös - och backas tyvärr inte upp av friska syror utan av alkhol- och arrakssöt glycerin. Skulle man vilja göra rödvinssås på vinet spar man tid eftersom man inte behöver reducera det speciellt mycket. Tyvärr lär gästerna tro att det är gelé (jello-shots?) och bli packade på kuppen. Visst är det komplext och smakrikt med en eftersmak som är längre än en toarulle, men det är bara för mycket. Dessutom slår alkoholen igenom i munnen också - eftersmaken har samma hettande känsla av cognac.

Det är måhända intressant och i en egen stil, men vad man ska ha det till vet jag inte. Till mat är det odrickbart. På egen hand blir man trött på det efter ett halvt glas. Och då har jag inte upplevt dagen efter ännu, när vi ändå pratar om trött. Kanske att värma sig om man fryser?

Jay Miller måste dragit i sig en hel flaska innan han satte sitt betyg, eller bara satt poäng efter torrvikt. Neal Martin vågade väl inte vara för hård, då han var rädd att Jay skulle sätta sig på honom på nästa WA-middag. Med andra ord 87p är i överkant. Det här är inte i balans, och det krävs mer av ett vin än att det ska smaka mycket.

"Drink it through 2030" - ja, det lär ta ett par dagar att arbeta sig igenom den här flaskan.

Goedhuis i Singapore

2011-10-16T07:21:00.002+02:00

Goedhuis är i Singapore och anordnar en provning och har av någon anledning listat ut att jag befinner mig i landet. Provningen sker på Hotel Fort Canning - där britterna försökte hålla stånd mot japanerna under andra världskriget. I fortet och i bunkrarna inbyggda i kullen, inte på hotellet, även om de säkert som bekväma kolonisatörer hade föredragit det.

Provningen är väl inte ett under av organisation. Det står glas och vin framställt och det gäller att förse sig snabbt innan det tar slut. Men många verkar vara där för att grunda för en helkväll, och vinerna går snabbt åt. Det finns några undangömda spottkoppar, men att tränga sig fram till dem prioriteras inte. Miljön är ganska stökig, men vinerna kan man inte klaga på. I alla fall inte vissa. Att bara ha en dryg en och en halv timme är också i kortaste laget. Det funkar kanske väl för att sälja, men är inte så lysande för att prova vin.

Först serveras en ganska enkel 2009 Erdener Treppchen Kabinett från Dr Loosen ur magnum. Helt OK med vita blommor och persikor, konserverade i sin lag. Viskös munkänsla, men en ganska kort och lite trött eftersmak, och halvtaskiga syror.

Sedan börjar gatloppet med en 2008 Wehlener Sonnenuhr Kabinett från Joh Jos Prüm. Väldigt gräsig och grön i nosen, med diskret vit frukt. I munnen är den ganska tunn och enkelspårig med en kort småsträv eftersmak. Inget speciellt gott alls. I parallellt glas en 2010 Chignin Vielles Vignes, Vin de Savoie från Quenard. Det glaset är dock inget vidare alls. En ljust rödfruktig doft med smultron och jordgubbar - men en direkt vattning smak i munnen. Det ger inte ens en vinös känsla. Hmm.

En 2009 Chablis Les Clos från Jean-Paul Droin. En knuten återhållen doft av ljusgul frukt av persika och citrus med en rejäl släng mineral och sten. I munnen är det godkänt tryck i frukten, men den klingar av ganska fort, och dessutom saknar jag syror. De finns där men är ett par storlekar för små. Jag förväntar mig mer av en Grand Cru. Nja.

2007 Hanzell Chardonnay doftar smöriga popcorn en masse. Någonstans bakom hittar jag gula äpplen och någon stackars övergiven grapeprukt. Det är tunnt med lite bitter ek i munnen. En aning citrus kanske man kan hitta i början - om man är på alerten. Snabbt vidare till nästa vin.

2009 Puligny Montrachet 1er Cru Les Demoiselles, Colin Déléger är en bättre historia. Det finns en portion smörkola och brioche men även rikligt med citrus och vita liljekonvaljer. Generöst, djupt, visköst och smeksamt i munnen, men en lång eftersmak som drar åt annans, där även steniga mineraltoner tittar fram. Gott. Det första vinet som riktigt lockade.

1999 Dom Pérignon är däremot lite av en besvikelse. Näsan bjuds på fudge och butter scotch och bokna äpplen. Rostade nötter och toast. Mjukt och smeksamt i munnen, men utan riktig definition och exakthet, vilket får smakerna att flyta ihop och vinet känns något endimensionellt. Det är klart gott, men jag har förväntat mig mer. Dessutom känns det förvånansvärt utvecklat redan nu.

De röda vinerna inleds med 2008 Etna Rosso Feudo Girolamo Russo. En nos med skön röd bärighet från jordgubbar och körsbär ihop med svarta lakritsremmar. Tanninerna påtagliga i sin sandpappriga ettrighet, i munnen. Vinet är läskande med hög syra, och trots sina pigga tanniner ganska lättdrucket och gott. För £100 utan skatt för en låda är det överraskande bra. Detta skulle jag gärna dricka igen.

Jag hinner bara prova 2008 Nuits St Georges 1er Cru av Clos des Fortêts Domaine de l'Arlot av de två Bourgognerna - men den är bra. Mörk frukt, med vissa rostade fat, bra tryck i frukten och en behaglig strukturerad munkänsla med grepp. Allt är ungt och primärt men i bra balans. Gott!

Det amerikanska pinotinslaget från Shea Wine Cellars, 2007 Homer Pinot var verkligen amerikanskt. Ljusa röda halvt övermogna jordgubbar, tillsammans med lite varma julkryddor. Generös och otroligt smeksamt och silkigt i munnen. Inte alls illa.

2007 Flor de Pingus tar slut snabbt. Det finns gott om etikettsdrickare i rummet. Jag hinner dock sno mig ett litet glas och det behövs inte mycket för att känna doftkvasten. Alla mörka bär du kan tänka dig, mörkrostat kaffe, cederträ, nyplöjd jord, ett par vaniljstänger och rosblad på toppen. I munnen är det kraftfullt och intensivt, men ändå smeksamt och med uppbackande struktur av väl tilltagna tanniner. Det är nästan over-the-top, men klarar balansen med en hårsmån. Blir nog bättre när det lugnat ned sig om något år. Många Jay Miller-poäng, färre vinovispinnar.

När det kommer till 1999 Gaja Costa Russi tillhör jag själv etikettsdrickarna som är snabbt framme för en rejäl skvätt. Det var tur för de första sipparna är ganska slutna, medan det blommar upp efter en 15-20 minuter i glaset. Det står Wow!! i noteringarna. Mogna toner av svamp och jordkällare mixat med mörkröd frukt. Samtidigt finns de ljusa nebbiolska rosbladen fortfarande kvar på toppen utan att ha vissnat. I munnen är det utmognat och drickfärdigt. Tanninerna är helt nedsmälta och ger en snäll, smeksam munkänsla, tillsammans med frukten. Tanninerna kommer dock fram lite i svansen och säger att vinet har långt kvar tills det kommer lägga ned. Det känns dock förvånande utvecklat för att "bara" vara 12 år.

Sedan lyckas jag snika till mig lite Bourdeaux. 1995 Château Grand Pontet är först ut och får en på bra humör direkt. Nosen är underbart skön med mognadstoner från svamp och köttbuljong tillsammans med svettigt läder. Mörk körsbärsfrukt och en cigarrlåda med både ceder och tobak finns med. Mjuk, slank och smeksam munkänsla. 2004 Pichon Baron är betydligt yngre och tuffare. Mer påtaglig blyertspenna, yngre och mer framträdande cassis och körsbär. Örter och lite fatkryddor finns där också. I munnen är det fortfarande slående ungt och strävt, men med bra syror. Det saknas dock en del stoppning och kraft för att detta ska bli något större underverk i framtiden. Helt lysande var dock 1989 Château Canon. I en underbar fas att dricka nu. Mogna plommon och cassis står för den frukt som fortfarande finns kvar. Dessutom jord, mineraler och våt piptobak. I munnen är tanninerna helt nedslipade och vinet bjuder på en helt balanserad, lång och slank upplevelse. Mörkfruktigt med mognadstoner. Underbart vin!

Mycket kan man säga om en iPad men fota är den inte så bra till.

2005 Domaine Sang des Cailloux Cuvée Doucinello

2011-10-04T16:03:00.002+02:00

Hos Konjären började diskussionen om det dracks för lite mogna viner. Onekligen är det så, och själv har jag inte så mycket att ta av i lagret. Men nu lyckas jag pricka ett vin som är i det berömda fönstret - i alla fall i början av det.

2005 Domaine le Sang des Cailloux Vacqueyras Cuvée Doucinello har fortfarande en kärna av mörk, svart frukt med moreller och körsbär. Det gömda skrotupplaget i skogen ligger kvar med rostiga järnredskap, mossa och våta stenar. Friska blommiga övertoner lättar upp i den annars ganska dova och mörka doftmattan, där även välanvänt sadelläder fuktig tobak lurar.

Vid första klunken framgår att vinet mjuknat en del sedan sist. Frukten är fortfarande i allra högsta grad levande - mörk och lite vresigt busig. Stenig mineral blandas med en knastertorrt blod - mer skurit sig på rostig spik än blodig biff. Frukten har lugnat ned sig ett snäpp och smält ihop med tanninerna som dessutom tappat några grader i kornstorlek de senaste åren. Munkänslan är frisk med livliga syror och samtidigt fortfarande lite uppstramande med strävt örtig och anisstinn svans.

Skitgott och i en början på bra fas nu. Början på mognad med rikligt med frukt kvar, och något mjukare i munnen. OK, detta vin är inte fullmoget eller kanske ens på toppen av sin karriär, men bitarna börjar falla på plats. Det har garanterat fler levnadsår framför sig än en Grekisk stadsskuldväxel - men det kan å andra sidan den mest skumbanansfyllda Beaujolais nouveau skryta med. Budskapet är i vilket fall att du behöver inte stressa, men du kan njuta rätt bra nu. Sedan är en mognadsjämförelse med BDX från sent nittiotal kanske att underskatta lagringsdugligeten hos Mourvedre?

Sista flaskan! Tack för några trevliga upplevelser. Tyvärr lite symptomatiskt för mitt vindrickande - allt är slut och uppdrucket när det börjar bli som bäst.

Avskedsmiddag

2011-09-25T14:41:00.004+02:00

Henrys blivande svärföräldrar* har bestämt sig för att flytta tillbaka till den kalla nord, och vi har den sista middagen i Singapore. Förhoppningsvis kommer vi dock ses många gånger innan bröllopet.

Laurent-Perrier Grand Siècle får fungera välkomstdrink och vätskeåterställare efter eftermiddagens fotbollsmatch i Equatorial Leauge. 2x45 minuter i tropisk hetta gör att det krävs något riktigt bra för att komma igång igen. Tyvärr lever denna flaska inte riktigt upp till nivån från förra försöket.

En citrusdriven frukt med betydligt mer brödiga inslag än förväntat i nosen. En len och generös frukt i munnen med bra tryck och en längd som påminner om CSN:s telefonkö. Syrorna är något återhållna och moussen lika pigg som mina ben den sista kvarten. Det är ett riktigt snyggt vin, öppnare och mer expressivt än förra flaskan, men också lite plattare och med mindre stuns. Skumpan lyckas dock få alla känna sig välkomna.

Sedan blir det Cali-cab. 2007 Robert Craig Howell Mountain - en bejublad årgång från en höghöjds-AVA. En doft som formligen väller ut ur glaset med mängder av mogen mörk frukt och lätta toner av rostat kaffe. Och tunga toner av vanilj och parfymerad handtvål - mycket söt vanilj!

I munnen är vinet fylligt och sammetslent med en intensiv, mörk frukt som klär in varenda skrymsle av gommen. De mörka körsbären och blåbären kommer först i en söt attack och får sedan eldunderstöd av en något torrare och strävare munkänsla med blyertspenna, kafferost och grafit i paletten. Under den massiva frukten ligger lite försiktiga sandiga tanniner och lurar, medan syrorna känns något låga för de mångtaliga körsbären och svarta vinbären.

Det är ett snyggt och bra vin med sammetslen söt frukt i överflöd. Men jag går ändå inte riktigt igång på det. Den söta vaniljen och de beskedliga syrorna, och avsaknad av mineraler, gör att jag känner mig rätt kallsinnig. 2007 Shafer One Point Five var mycket roligare.

Anledningen jag bjuder på det är inte bara för att jag är nyfiken och tror det skulle uppskattas av gästerna. Jag ville även hitta en anledning att få med nedanstående videoklipp som jag skrattar åt vare gång. Vinet ovan har fått 96p av Parker.

Om det bråkar hittar ni klippet här.

*Internt tråkigt skämt. Medan Henrys föräldrar har en snittlängd på 165cm klockar Lykkes (som föddes tre månader senare här i Singapore) föräldrar in på i snitt strax under 190cm. Deras dejter kommer att se ut som Danny DeVito meets Blanca Vladic. Typ.

Back with Barbaresco

2011-09-19T15:57:00.001+02:00

Det dricks väl lite mer vin än det bloggas om, men inte mycket. För att visa att jag lever förmedlar jag dock måndagens vin. Och lite till.

2005 Sori' Paitin Barbaresco lever tyvärr inte upp till förväntningarna. Det börjar dock bra. En transparent blåröd färg med härlig lyster. En nos med fina söta jordgubbar, nypon, körsbär och parfyrmerade rosblad. I toppen av det söta julkryddor med kardemumma och kanel, samt lite friska gröna tallbarr. En skön typisk nebba-nos med skön aromatik!

Det är i munnen vinet inte klarar av att leverera. Den skimrande lystern och aromatiska doften förvandlas till en ganska stum och endimensionell frukt. De röda bären tappar snabbt tempo och stuns efter entren i munnen, och övergår i ett tunt och snipigt mittparti för att sedan snabbt klinga av i ett kort slut som främst domineras av lite beska tanniner. Det känns inte alls harmoniskt - snipig syrlighet och beska tanniner var inte vad man väntade sig efter en den trevliga nosen.

Jag tror och hoppas det här vinet kan bättre, och bara är i en dålig fas (eller en dålig flaska). Produttoris Montefico var mycket trevligare senast och det här borde inte vara så mycket sämre.

Hur man kan ha tid att titta på vilka sökord som använts för att hitta denna blogg kan man ju undra. Men här kommer lite godbitar från 2011:

erektionsproblem + blogspot - Jag visste inte man hade etablerat ett samband mellan dessa två. Det kan ju förklara om man tappar läsare efter det här i alla fall.

systembolaget sexy - På engelska kallas det contradiction in terms

beställt biljett via euroteam - Stackare. Jag förstår ditt problem.

bric dël fiasc 2006 + recept - Jag använder oftast ett vin runt 60-70 kronor i mina långkok och inte det tiodubbla - men var och en efter sin plånbok.

vingård i hunnebostrand - Räkna inte in mig som en framtida kund innan klimatförändringarna hunnit göra en hel del arbete till.

vad funkar med dyr barbera d'alba - Vad sägs om en dyr pasta med dyr köttfärssås?

ta bort faderskapet vid födseln - Hade du funderat på det för nio månader sedan hade det kallats preventivmedel, nu kallas det mord.

grå kroppkakor recept 10 kg potatis - Du har i alla fall dimensionerna och den viktigaste ingrediensen rätt. Och vad man annars gör med 10 kg potatis vet jag faktiskt inte. Fråga en polack.

Over the hill

2011-09-09T16:40:00.001+02:00

En omtumlande vecka med resor i Kina är till ända. Den har inte innehållit några middagar med Lafite, men väl traditionell 20-rätters lunch, och yviga förhandlingar på mandarin - med tolk som tur väl är. En intressant erfarenhet. Avslappning krävs vid hemkomsten.

I Decanters artikel om Syrah från Hawke's Bay får 2007 Trinity Hill Gimblett Gravels fem stjärnor och 18 poäng. I en matvarubutik med hyfsad vinkällare sprang jag på 1999 av Gimblett Road. Det visar sig vara andra årgången av vinet, som är gjort på rankor planterade 1994/95. Gimblett Gravels köptes först 2000.

Min gamla mellanstadiehjälte Gary Moore har, föga förvånande egentligen, en låttitel som beskriver det här vinet ganska bra.

Det här vinet har sett sina bättre dagar, och sina bättre år också för den delen. Det kanske har varit lysande, men nu påminner det mer om Björn Borgs comeback med träracket - det når inte några högre nivåer.

Nosen är förvisso inte dum med en kvarvarande söt körsbärsfrukt i släptåg med läder, mossa, örter och frisk mint. Men i munnen är det trött. Frukten är kort, lite torr och uttorkad. Komplexitet från näsan har vädrats bort. Syrorna är lite genomträngande och utanpåliggande - det är inte riktigt i balans.

Det var nog inte meningen att det här vinet skulle sparas över tio år - men ändå kul att prova. Jag får se om jag kan få tag i yngre exemplar som enligt recensioner ska vara betydligt bättre.

2008 Ata Rangi Pinot Noir

2011-09-01T08:21:00.001+02:00

Ata Rangi Pinot Noir har klassats som en Nya Zeeland Grand Cru tillsammans med Felton Road Block 5 på Pinot Noir-konferensen i Wellington förra året. Spännande att prova, och jag vrider korken av en flaska.

Doften är härligt aromatisk. På toppen av de solmogna hallonen och jordgubbarna ringlar slöjor av svartvinbärsblad, kardemumma och kanel, friska tallbarr och örter, samt mörkröda rosblad. Öppet och expressivt direkt ur startgroparna. Näsvingarna fladdrar av njutning, och fartvind.

Uttrycket i munnen är mörkare än vad doften låter ana. De röda bären har mörknat till att domineras av björnbär och körsbär. Frukten är ren och elegant och vävs snyggt samman med de kryddiga inslagen som speglas från nosen. Taninnerna är mogna och mjuka men ger med en bestämd hand ändå stadga och styrsel på paketet. En salt mineraltung svans klingar sakta, sakta av. Läskande gott, utan någon sötsliskig alkohol, eller för påtagliga fat.

Riktigt bra! Och med i matchen redan vid tre års ålder, men med många år innan det når en topp.De kan de där sheepshagging Kiwis.

Sedan är det lite konstigt att prata om "Grand Cru", även om jag också sett benämningen "Great Growth". Ata Rangi låter musten från sina olika vingårdar jäsa för sig, och väljer sedan ut de bästa varje år till sin Pinot Noir, och resten åker in i Crimson. Ganska långt ifrån Bourgognes utvalda mark med extremt bra förutsättningar.

Kinesisk vinmiddag

2011-08-30T06:09:00.000+02:00

Man kan tro att en kinesisk vinmiddag ska innehålla oändliga vertikaler av Lafite, och långa diskussioner om hur många lådor av '09 och '10 man fyllt på med.

Nu blir det inte så. Den största anledningen att mina kinesiska vinvänner brukar ha sina middagar på kinesiska restauranger är att de inte tar ut någon korkavgift. Och att maten fungerar bra med vin, det är ganska långt ifrån fyra små rätter med sötsur sås från den lokala kinesen i Karlskrona, där jag växte upp.

Först en uppvärmning på Henrys egen vinbutik, Artisan Cellar, med det enda blint serverade vinet. Mörkt och opakt, med en tydlig doft av cassis. Djupt och sött, odlat i varmt klimat. På den mörka frukten ligger lager av rostat kaffe, mörk choklad och ett rejält stick av vanilj. I munnen är vinet fylligt och ganska fläskigt med generös utmognad frukt. Syrorna är helt OK och tanninerna påtagliga. Gissningen hamnar på en ung Cab från Californien, med generös fatbehandling. 2007 Spottswoode Lyndenhurst Cabernet Sauvignon har fått 22 månader på 70% nya franska fat, och dessutom knappt 3% Cabernet Franc i brygden.

Väl på restaurangen hälls 2007 Léclapart L'Alchemiste upp i ordentliga bourgognekupor. Efter 15 minuter i glaset öppnas dörren på vid gavel och släpper ut en knastertorr nos av ljusa jordgubbar, smultron och drag av tranbär tillsammans med en del friska örtiga drag och järn. En mycket speciellt doft som lockar och intresserar - långt ifrån hubba bubba.

I munnen är vinet lika torrt som i doften. En stram men intensiv frukt med påtagliga tanniner gör att det lämpar sig mycket bra som en matchampagne. Förutom den klara, rena frukten så är det mest imponerande med vinet de salta mineralerna. Det är som om det är en oändlig mängd mussel- och ostronskal, blandat med krossade saltdränkta stenar från strandkanten med i brygden. Imponerade friskt, och med en ung stram frukt. Jag har aldrig smakat en champagne i denna stilen, eller en rosé med denna klass. Imponerande! Vilken Champagne!

Vi dricker även en Sherry. Equipo Navazos La Bota de Fina 24. Cola, knäck och smör i nosen tillsammans med mandel, ingefära och ett helt julbak. Ett visst uns av alkohol finns även med. I munnen är det torrt och spritsigt med höga syror. Alkoholen är helt gömd i munnen. En lång frisk svans som nästan fungerar som en gomrensare, totalt utan alkholhetta, gör att man snabbt vill ta en sipp till. Jag brukar inte dricka sherry till mat, och även om detta var intressant så kommer jag nog inte att göra det alltför ofta framöver heller.

Sedan kommer vinet jag bidragit med. 1982 Bruno Giacosa Barbaresco Gallina. Det här vinet sjunger verkligen nu! Rejält utvecklad tegelfärg (och med en hel del upprört sediment). Moget så det förslår, men med en fruktkärna som fortfarande lever i högsta välmåga även om den flyttat in i källaren. En nos som har en botten av söt skogsbär överlagrad av balsamico, menthol, rosblad, svamp och fuktig jordkällare. I munnen är vinet virilt med friska syror, söt röd frukt, och några snälla nedslipade rester av de tanniner som en gång varit. Mjukt och smeksamt med bra längd. Det här kunde nog till och med druckits för något år sedan, och jag ser inte att det kommer bli bättre, även om det har en bra bit till att vika ned sig. Mogen Nebbiolo är riktigt gott!

Vad äter man på en kinesisk vinmiddag? Jag överlåt beställandet med den enda önskan om undvika det mest udda. Det gick bra. Ingen orm eller befruktade ägg - inget speciellt uppseendeväckande ställdes på bordet. Nämnvärt är den riktigt lena och goda kinesiska gåslevern. Den ska tydligen inte tvångsmatas, och kändes inte riktigt lika fet som den franska motsvarigheten. De friterade grodlåren smakade mest som riktigt bra vitfisk. Gott!

Inte en dålig måndag. Nu firar vi Al harri raj raj, eller vad det nu heter = ledig dag. Slutet på ramadan.

Kinesisk gåslever

Friterade Grodlår och Ingefära

Första dejten

2011-08-28T12:14:00.000+02:00

En barnvakt över kvällen för första gången på fem månader gör att middagen nästan känns som en första dejt. Vad jag gillar riktigt bra restauranger!

Om ni någon gång har varit så länge i Singapore att ni tröttnat på all lysande asiatisk mat kan jag verkligen rekommendera Otto. En riktigt bra italiensk restaurang som nästan når upp till vad Italien själv kan prestera.

Ottos "Gourmet meny" innehåller sex rätter som är riktigt bra allihop. Höjdpunkten är Foi Gras med karamelliserat äpple, men Amberjack med rödbetskräm är inte långt efter. Miljön är avslappnat, och diskret slamrig, servicen är bra - även om det är lite komiskt med asiater som försöker prata italienska med "Buon Appetito".

Vin är som alltid i Singapore galet dyrt, men till slut tar jag en halvflaska 2004 Caparzo BdM. Inget att skriva hem om. Surkörsbär med lite begynnande tobak. Höga syror och tydliga sträva tanniner, men en lite väl tunn kropp. Tänk Calista Flockheart. Men det gör jobbet OK, och jag är för snål för att köpa en flaska Sassicaia för 3-4000 SEK.

Allt som allt en ytterligt trevlig kväll, och att inte ständigt fundera på lillemans nästa upptåg under några timmar var ganska befriande.

Jag har också hunnit med att prova en 2006 CastelGiocondo BdM inköpt på Münchens flygplats. Den har ett anslag av mörk frukt inblandad i de klassiska körsbären. Bra tryck i frukten från attack till en lakritstonad svans - allting upphängt på ett skelett av lite vassa syror. Inte ett under av komplexitet, även om det finns en del skog och friska örter i mixen, eller oändlig längd, men gott att dricka redan nu.

2009 Elephant Hill Syrah

2011-08-20T14:50:00.013+02:00

Decanter hade för ett tag sedan en artikel som hyllade NZ Syrah som det nya heta. Jag har aldrig provat, och de är inte vanliga här. När jag väl såg en på hyllan var det bara att slå till.

Det är i Hawkes Bay på nordön som den bästa NZSyrahn görs, enligt utsago. Elephant Hill är inte en av de mest kända producenterna, där Craggy Range och Trinity Hill gör de mest berömda Syrah-vinerna. Bara det faktum att de kallar det Syrah och inte Shiraz är något som gör en intresserad.

Totalt finns det 278ha Syrah planterat i Nya Zealand, enligt Tim Atkins artikel i Decanter. Det kan jämföras med 14 844 Sauvignon Blanc, och 4 753 Pinot Noir. Jag förstår att det inte är så lätt att hitta dem i butik.

2009 Elephant Hill Syrah är förvånansvärt transparent i sin uppsyn. Förvisso mörkt blåviolett men inte den täta ogenomtränglighet som Shiraz från närliggande länder brukar ha.

Doften är först och främst pepprig. Vit- och svartpeppar. Under kryddlagret finns en ganska sval återhållen frukt av mörka bär, som minglar med en dos chark, men även släpper igenom slöjor av blommor. Det finns även lite söta julkryddor som skvallrar om ett musten sett en del ek.

I munnen är vinet slankt och lätt med bra dimensionerade blodapelsin-syror. Tanninerna är sandpapprigt ettriga och limmar fast överläppen vid tänderna. Björnbären och plommonen öppnar bra i attacken, men tappar en hel del i mittenperioden. I sista perioden kommer de tillbaka i ett örtbittert stramt anslag. Men det är i mitten det känns lite tunt. Komplexiteten och intensiteten tvingar inte heller mätarna i taket.

Vinet är på det hela taget helt OK, speciellt till mat där syrorna kommer till sin rätta. Det är inget stort vin som lämnar några bestående intryck. Det ger dock en viss förståelse för de som pratar om att NZs Syrah påminner mer och Norra Rhône än Australien. En uppskattad detalj är att det endast håller 13.5%.

För att bekräfta perspektivet hälls en 2008 Elderton Shiraz, från Barossa, i parallellt glas. I jämförelse känns det som en söt, viskös likör. Förvisso med mer tryck och även komplexitet - frukten har en hel Bouquet garni inblandad, men det känns faktiskt lite tungt och klumpigt i jämförelse.

Man kanske ska leta upp någon Craggy Range Le Sol för att se hur de bästa är?

2006 Clarendon Hills Onkaparinga Syrah

2011-08-17T14:57:00.005+02:00

Efter semester i Sverige, som avslutades med en bejublad BYOB är man tillbaka grottekvarnen. Vinintresserade Kina-chefen är i Singapore, och får välja flaska i den begränsade samlingen.

Vidöppen mörk och köttig doft. Bacon och blodig biff tillsammans med söta, fullmogna björnbär, körsbär och blåbär - ja de flesta mörka bär som kan bli riktigt söta. En försiktig skvätt mörkrostat kaffe. På toppen av det ett par rejäla varv på pepparkvarnen och några fång blommor. En doft med många lager och dimensioner, och inte utan charm, samt med en rejäl turbo. Det är kraft i den här juicen!

I munnen är vinet tätt och visköst. En tydlig dragning åt söt cassis-likör. Frukten är söt och utmognad, mörk och fyllig. Det kan låta sött, tungt och klumpigt, men balansen är där. Syrorna är väl avvägda, tanninerna mogna och stadgande. Svansen är lång och lämnar saltlakrits och en mineralisk sälta bakom sig. Ska man klaga på något är det en lite söt/bitter alkohol känsla som sticker fram då och då, speciellt då temperaturen kryper upp någon grad.

Men det här är gott på ett hedonistiskt sätt. Det har inte elegansen av en slank burgundisk côte-rôtie, utan går på rå styrka och kraft. Det gör det snyggt, utan att gå över i excesser eller tappa balansen. Vinet är gott att dricka nu, även om det säkert skulle må bra av några år för att tighta till lite av babyfettet. Någon tunnel kan jag inte se. Och så har vinet en tydlig ursprungskänsla: Australien - man kan inte gå fel. :-)

Kinachefen var nöjd och jag med. Såldes det här på SB för ett tag sedan, och i så fall, för hur mycket?

2008 Giacosa Roero Arneis

2011-08-05T22:42:00.007+02:00

Det är inte varje dag man dricker Bruno Giacosas viner, men denna är i alla fall överkomlig i pris. Och jag har varit lite nyfiken på vad som anses vara det bästa vinet på Arneis.

En enkel grön doft av päron, nässlor och gräs, samt gula bokna äpplen i en vax och honungsinklädnad. Direkt doft - inte speciellt djup och komplex.

I munnen ger det en vaxad känsla med lätt gul/grön frukt. Syrorna är relativt låga, men är ändå det som bär ut till den lite örtbittra eftersmaken. Vinet är relativt enkelt, utan speciellt djup, tryck eller längd. Men så brukar ju Arneis vara. Jag undrar däremot om det är värt att lägga de extra 3-4 EUR (betalade 16, tror jag) det kostar, jämfört med mindre namnkunniga producenter.

Arneis är ingen stor druva som man gör legendariska viner av. Detta passar ganska bra som en välkyld aperitif, eller till ej för smakrik mat där det inte behövs knivskarpa syror. Nu användes det till färska västkusträkor, och gjorde jobbet bra. Ett enkelt bruksvin. Men det finns mer prisvärda alternativ.

Kroppkakor

2011-08-04T22:42:00.004+02:00

Besök kräva dessa rätter! Säsongen är inte den rätta men vid de ganska sällsynta besöken i föräldrahemmet måste det till en standardrätt - kroppkakor!

Det tar sin tid att göra, och det kan mycket väl vara en acquired taste, men då och då är dessa gråa öländska kroppkakor riktigt gott. Det ska vara de grå, och gjorda på rå potatis. De vita på kokt potatis är för mesar som inte klarar den äkta varan. Och är man grovarbetare som jag krävs ju energin!

Så om ni är sugna på att prova följer ni beskrivningen nedan. Receptet, som kommer från mormors mor, är väl egentligen aldrig riktigt nedtecknat, och måtten är ungefärliga. Man får väl vara glad att det inte är angivet i skålpund.

Ingredienser till gråa kroppkakor
Till en sats (ca 50 kroppkakor - räcker till ett kompani)
6.5-7 kg potatis (ej nypotatis - det krävs stärkelserika saker)
7 medelstora kokta kalla potatisar
~3.5 dl vetemjöl
~10 tsk salt
~1 kg rimmat fläsk
2 stora gula lökar
2-3 msk mald kryddpeppar

Smeten
Pressa de kokta potatisarna
Skala och riv den råa potatisen
Pressa ur den mesta vätskan ur den rivna potatisen genom en kökshandduk
Spara lite av vätskan för att justera hårdheten senare, om det behövs
Spara även potatismjölet från botten av kärlet du pressat vätskan i
Varva riven potatis, kokt potatis, salt och vetemjöl, och häll på potatismjölet, och blanda allt.
Smaka av och tillsätt eventuellt mer salt. Det ska dock inte vara för salt, fläsket bidrar med det i en god dos.

Blanda smeten. Se till att hitta tidstypiskt förkläde.

Fyllning
Tärna fläsket fint (helst kvällen innan).
Riv löken och blanda med fläsket.
Tillsätt kryddpepparn och blanda, låt stå ett par timmar.

Tillverkning
Koka upp lätt saltat vatten i de största grytorna du kan hitta. Ta två sådana grytor, minst.
Gör en liten pingisbollsstor boll med bara smet, och koka den. Se då att den håller ihop och har rätt smak. Prova när den flutit upp. Om den är för lös - tillsätt mer mjöl. Om den är för hård, späd med urkramad vätska. Ett test helt enkelt.

Bred ut smet i handen, gör en grop i mitten. Lägg en klick fläsk i gropen. Slut smeten runt så det formar en boll runt fläsket. Var noga med att undvika sprickor i smeten, då kokar de lätt sönder och fläsket rinner ut.

Lägg försiktigt ned kroppkakan i det sjudande (ej stormkokande) vattnet med en slev.
Kroppkakan flyter upp efter ett tag, låt den då koka i 20-25 min till.

Sedan är den klar! Ta upp och servera.

Då börjar den stora striden: Med vad ska de ätas? Traditionen i Allaboda säger mjölk och lingon, men det finns de som föredrar vit sås, skirat smör, grädde, mm. Gör som ni vill.

Sedan kommer nästa fight. Vem kan äta flest? Den utkämpas med vånda, för det är minst sagt mäktigt och man blir rätt däst....

När det gäller kroppkakor, ska man inte äta med ögonen.

Smaklig spis!

Jag tror knappast detta ska serveras med vin, men om någon kommer på något bättre än vatten, mjölk, eller eventuellt en öl, meddela mig.

Besök hos Vinosapien

2011-08-04T14:35:00.002+02:00

Vilka är de tre största öarna i Karlskrona? Tjurkö, Sturkö å Staun. Det är ett klassiskt svar från ett frågeprogram i P4 Radio Blekinge. Jag passar på att besöka Sturkö och Vinosapien när jag i trakten.

En lysande varm sommardag med klarblå himmel och knappt ens någon bris. Det är ordentligt varmt och en lätt sval riesling är det perfekta sättet att bli välkomnad på. 2002 Weingut Erben von Beulwitz Riesling Spätläse är riktigt bra med fin frukt och en hel del petroleumtoner. Snygga syror ger lyft åt frukten och sötman. En näve stenig mineral finns med. Läskande gott och det slinker fort ned. Finns det bättre dricka för varma soliga tillfällen som dessa?

Har du tagit fel på Australien och Rhône? Inte sedan lunch. Nu är det kanske inte så ofta man tar fel, och i ärlighetens namn fick vi lite missledande guidning för gissa fel också. Men 2001 Yarra Yering Underhill Shiraz uppför sig ganska likt något från Norra Rhône. En fulladdad köttig nos med svarta vinbär och blommiga övertoner. Begynnande mognad med lite söt tobak. I munnen är vinet direkt och charmigt, och trots en hel del koncentration och längd blir det inte tungt och klumpigt. Jag har tidigare druckit en 2004 som jag tyckte var lite likörtung, men detta är riktigt bra. Det har dessutom många år av liv kvar efter sin tioårsdag. Frukten kommer inte vika ned sig i första taget.

Masochistvin. I nästa glas har vi ett tannindrivet vin, som kräver en härdad gom eller rejält krämig mat - gärna båda. 2008 Galardi Terra di Lavoro Roccamonfina är givetvis tokungt, men jag var nyfiken så det fick följa med. När man väl hämtat sig från ett så tannintätt vin som att det känns som om det biter tillbaka märks potentialen. En mörk, klar, ren körsbärs- och björnbärsfrukt går rakt igenom vinet - från sniffen till svansen. Och det är rejält med tryck och längd i den. Ganska generös fatbehandling känns det som, men det stör inte utan innefattas bra i helheten. Syrorna är italienskt höga. Det här är snyggt och bra, om än väl tannindominerat just nu. När tanninerna slipats ned en del och frukten mjuknat och ökat i komplexitet kommer detta bli riktigt bra.

Jag tog även med en nyinköpt 2009 Clos des Papes. Ung primär frukt i både näsa och gom. Hallonbåtar och de klassiska lakritsremmarna, men även lite mörkare frukt av moreller och körsbär. Dessutom en lättsam komplexitetshöjande kryddig blomsteräng. Härligt sniffarvin med en klart ung prägel. I munnen är vinet slankt och lent. Snälla tanniner och läskande syror ger en stomme att hänga upp bygget på. Frukten är ren och fin, och ett snäpp mer återhållen och inte lika mycket "in your face" som i 2007:orna. Men ack så gott. Nästa flaska får nog vänta några år, men dessa behöver inte eoner av tid för att vara drickbara.

En mycket trevlig kväll i Karlskronas skärgård. Tack P & A!

EDIT: Vinosapiens anteckningar här.

Sommarviner i Allaboda

2011-08-03T14:14:00.001+02:00

Semesterbesök i Allaboda. Passar på att dra upp en del saker som ligger till sig i vinkällaren.

2009 Felton Road Pinot Noir Cornish Point. En fullmatad köttig pinotnos. Körsbär och syrliga lingon tillsammans med jord och julkryddor från en hel bazaar. Medelfyllig och lättfotad i munnen, med små ettriga tanniner och en hög läskande syra. Frukten är ung och primär med fullmogen sötma, utan att bli det minsta sliskig. Alkholen finns där (14.5%) i bakgrunden, och ger som mest lite extra värme och sötma. Med bra struktur och grepp genom hela smaken gör vinet en långsam sorti i en örtig, småsträv svans. Riktigt bra - en av de bättre NZ PN jag druckit. Resterande flaskor med mer mognad ska bli intressanta att följa.

En lunch inleds med en väl kyld 2006 Guigal Hermitage Blanc. Först en ganska fet rostad nos med gul citrusfrukt och blommor på toppen. I munnen en vaxad fet munkänsla där frukten känns lite tunnare än förväntat. Syrorna är lite besvärande låga. Ok, är väl det bästa betyget man kan drista sig till. När temperaturen stiger efter ett tag faller vinet dock ihop - det blir vattnigt och smakar mest rostad ek (och då är det ändå begagnade fat som använts av eklangarn' Guigal till detta vinet). Pass på fler försök från min sida.

1999 Clos des Papes är huvudnumret till lunchen, där Matte Laager lyckas pricka in det till en CndP mellan 1998 och 2001. Snyggt jobbat, då det är inte är ett helt lättgissat moget vin. Det finns dock tydliga markörer, om man letar noga, i form av krossade hallon, lakritsremmar, dammig grusväg och traditionell garrigue. Mognadstonerna kommer i form av välanvänt och svettigt sadelläder och svamp direkt ur en fuktig jordkällare. Riktigt skön nos i en fin fas av mognad där det ännu finns mycket vital frukt kvar. I munnen är vinet ack så lätt, slankt och behagligt att dricka. Det är fin renhet i hallonen och lakritsen som på ett elegant sätt bär smaken utan svackor eller vassa kanter - från start till mål. Allting är välbalanserat och snyggt. Smeksamma nedslipade tanniner och bra syra finns i lagom dos i ett komplett paket. Riktigt snyggt och bra, och i ett fin fas att dricka, även om det inte kommer vika ned sig på många år ännu. Skitgott!

Man kan ha det ganska bra i Allaboda, men det kan man ha på Sturkö också. Men det får jag återkomma till.

2006 Colgate Shiraz Block 6

2011-07-28T07:11:00.000+02:00

Ytterligare ett exempel på high-end shiraz som jag köpt på en utförsäljning. Är detta typiskt?

2006 Kay Brothers Shiraz Block 6 är en mörkt röd uppenbarelse med dragning åt det bruna hållet. Doften är grundad i mörk murrig frukt, med torkade plommon och russin. En näve fuktig jord, rostat kaffe, och en del ljusa blommiga toner. Men över allting ligger en matta av frisk mynta - den är riktigt framträdande och tar nästan över doftintrycken helt.

- Som att hångla upp ett gammalt fyllo som precis borstat tänderna, säger sambon. Hur vet hon det, undrar jag.

Vinet är fylligt i munnen och samtidigt smeksamt med nedslipade tanniner. Det är bra tryck och koncentration och eftersmaken är lång som en kommunal kafferast. Frukten är lite fräschare än den var i doften - det är inte bara söt torkad frukt, utan även lite färska jordgubbar och hallon. Mörka laget med läder och espresso finns också representerat. Örter och mint återkommer även här och adderar lite välbehövligt lyft för att undvika ett det blir alltför tungt och klimpigt. Syrorna är också på plats och tillsammans lyckas tricket med en hårsmån.

Vinet känns annars lite trött och bör nog drickas ganska snart. Jag undrar återigen om de här vinerna ska åldras så fort, eller om denna flaska lagrats i solen på balkongen. Snabbt åldrande och en överdos mint är inte ett vinnande koncept i min bok.

Middag på the Solitaire

2011-07-23T15:45:00.002+02:00

Gästerna är tillbaka i Singapore, och vi fixar en middag för att hälsa välkomna tillbaka!

Förrätten består av pilgrimsmusslor på en salsa av rökt lax, mango, babytomat, salladslök och koriander, med limejuice. Riktigt gott om jag får berömma mig själv!

Till detta dricker vi resterna av 2004 Giaconda Chardonnay, som mått bra av lite tid i kylen med skruvkorken på. Smörkolan är mer diskret, och den tropiska frukten har vunnit kraft och tyngd. Mycket bättre än häromdagen och en bra förrättsmatch.

Sedan grillat lamm med portobello, paprika och rostade rotfrukter tillsammans med en mintsås. Till detta kommer två diametralt motsatta viner:

Först ut är en 2006 Pégaü Cuvée Reservée. I bra form med underbart söta hallon, mörkare körsbär, stall och läder, en näve gariggue och blommande lavendel. I munnen är vinet slankt och rent, nästan läskande. Lätt uppstramade tanniner i en lång örtig svans. Smakerna ligger i flera väldefinierade lager - det går att känna skillnad på dem och alla är rena och klara. Det är klart gott att dricka nu, och en riktig njutning.

2004 Kilikanoon Shiraz Parable är å sin sida en mörk tät massa av jordgubbar, körsbärslikör, läder, mörkrostat kaffe, och mossa. Utvecklad mognad redan vid sju års ålder. I munnen är vinet tätt och lent smeksamt, men också ihopsjunket på något sätt. Frukten känns ganska fyllig, och med en del komplexitet med en mix av ljusare och mörkare frukt och mognadstoner. Men det känns platt och utan stuns. Ganska trist, faktiskt. Parkers 96 pinnar känns som ett skämt - eller så har denna flaskan tillbringat sitt liv i ett tropiskt tempererat skyltfönster.

Pégaü fungerar även bra till den lagrade Parmesanen och Gruyeren som vi äter sen, medan McLaren Vale visade inte upp sin starkaste sida.

2004 Giaconda Chardonnay

2011-07-20T16:00:00.003+02:00

Giacondas Chardonnay brukar klassas som en av Australiens bästa, rankas som Exceptional av Langton, och kostar (nästan) som en Grand Cru från Bourgogne. Dessutom rankar Langton årgång 2004 som 10/10.

Giaconda grundades av Rick Kinzbrunner som köpte mark i Beechworth, Victoria, och började plantera rankor 1982 - första lanserade årgången var 1986. Vingården ligger på 400 m höjd i en sydsluttning, vilket innebär mindre solexponering på dessa breddgrader. Lera är en viktig komponent i jordmånen, då det håller kvar vatten i marken under torra somrar. Innan Rick slog sig ned i Beechworth hade han varit på olika vingårdar runt om i världen under tio år, men han är ingenjör i grunden. Det känns bra med en riktig utbildning i botten - om det inte skulle gå så bra med vinet.

Men än så länge har det gått ganska ok och kritikerna sjunger samstämmiga hyllningar i kör. Parker har t.ex. gett alla årgångar sedan 2004 minst 95 pinnar (2004 fick 96). James Halliday brukar inte vara sämre (men jag har nog aldrig sett honom ge under 90p?), IWC ligger i samma härad, och till och med de ganska konservativa glada amatörerna på Cellartracker ger 2004 i snitt >94 poäng. Nu snackar vi lysande nektar!

2004 Giaconda Chardonnay är en guldgul klar uppenbarelse, med tydliga gröna stick. När man sticker ned näsan drar SFs reklamfilm igång. En vägg av välsmörade popcorn och rollokola slår emot en. Efter den första chocken, och när jag insett att jag inte behöver vara orolig för en tvåmetersman i sätet framför, för jag ned näsan igen. Med lite god vilja, och en del envishet, hittar jag lite gulaktig frukt i form av mango och ananas, tillsammans med en rökig, flintig mineralitet. Och efter ett tag även blommiga övertoner. Det är ju inte så illa. Jag tar sedan en paus för återhämtning och för att se hur mycket ek detta vin sett under sitt liv.

18 månader på hälften nya franska fat. Det är inte så överdrivet mycket. Slutsatsen är helt enkelt att man odlar rollokola mellan raderna och serverar popcorn under skörden i Victoria.

Munkänslan är härligt lättsamt viskös, och när eftersmaken klingar av lämnar den en känsla av vax och olja. Citrusfrukt med en dragning åt oljig limoncello, uppbackat av persika och mango. Bra tryck och längd, men inte lika komplext som i nosen, men å andra sidan inte lika mycket smörkola heller. Hyfsade syror, som dock inte är helt synkade utan sticker ut och lämnat ett lite skarpt avtryck i svansen.

Det här är inte alls dumt inser jag när jag kommit över smöret. Framförallt i nosen, men även i munnen. Dessutom blir det bättre med tid i glaset så jag sätter på skruvkorken och ser hur det utvecklar sig de närmsta dagarna. Men jag har dock svårt att inse hur det här skulle kunna klocka in på +95p och vara det bästa sedan skivat bröd (med smör på). Det har förvisso bra koncentration och längd, men är kanske inte riktigt min stil, eller så behöver det mer luft?

Uppdatering

2011-07-17T08:54:00.001+02:00

Det är inte riktigt som det var förr. Det dricks inte lika mycket vin som förr, och när det väl öppnas en flaska så är fokus på den i någon minut, innan något annat, eller snarare någon annan, pockar på uppmärksamhet.

Jag upplever väl exakt samma sak som alla småbarnsföräldrar gjort sedan urminnes tider - eller i var fall sedan män började ta visst ansvar för barnen - innan dess var det bara hälften av föräldrarna. Det är ingen barnlek att kombinera heltidsarbete med en tremånaders bebis hemma, och än knepigare att försöka få till något utanför dessa två heltidssysselsättningar. Har jag upptäckt. Inte för att det var en stor överraskning, men ändå.

Förvisso har mina kvarvarande flaskor Mount Edward druckits upp med stor, om än ständigt avbruten, njutning, och jag har lyckats beställa Ata Rangi Pinot Noir plus lite blandade Clarendon Hills. Kan man inte dricka kan man ju i alla fall köpa. Dessutom har jag följt En Primeur-kampanjen 2010 på avstånd - behörigt avstånd. Det kan man inte köpa! Tur man aldrig hann bli beroende av Bordeaux GCC för dessa priser är galna. Men så mycket fokus på vin har det inte varit i övrigt. Det finns dock en semester som närmar sig, och det finns förhoppningar om lite vinprovningar då.

Mitt fokus har snarare legat på att hålla mig vaken, och min trogna medhjälpare passerade precis 1000-milastrecket, med bravur.

Sedan har vi skaffat en ny medlem i familjen, som dock verkar ignoreras av en del. Som tur är kan väl sägas. Det är fler än Wayne Rooney som sover bra med dessa: Ultra Silencer Green.

En schysst dammsugare.

2009 Mount Edward Morrison Vineyard

2011-07-07T14:52:00.001+02:00

Det är en klar trend att göra fler och fler single vineyardviner för att uttrycka den lokala terroiren bäst och låta de bästa plotterna lysa på egen hand. Men ibland undrar jag om det inte bara är för att kunna ta ett högre pris?

Mount Edward gör en standard och två vingårdspinoter, Morrison och Muirkirk. Jag drack baspinoten för en vecka sedan, och skruvade igår av korken av en Morrison (från 2009 istället för 2008). I Nya Zeeland kostar den 20 NZD mer, och man väntar ju på ett signifikant mer nyanserat och komplext vin.

Ska sanningen fram tycker jag inte skillnaden är dramatisk. Nu är det som sagt en vecka mellan provningarna och mitt smakminne är tyvärr inte världens bästa.

En doft som är snarlik lillebrorsan med ett uns mindre örtiga tallbar, men i tillägg vissa ljusare drag av jordgubbar. I munnen är vinet lite lättare och mer återhållet - frukten känns lite svalare och inte lika söt. Vinet är också lite mer sirligt och mindre plumpt, det är lättare att urskilja några fler lager av frukten. Men inte är det stora skillnader vi pratar om. Det ska dock påpekas att det är bra, absolut. Till och med en liten favorit över basvinet. Jag dricker det gärna igen.

Men jag undrar ändå om det är värt att göra ett eget vin av det. Det görs dessutom 120 lådor av detta vin, 65 av Muirkirk, och 2008 gjordes det 70 lådor av baspinoten. Jag börjar uppskatta producenter som Clos des Papes som gör ett vin, och gör det riktigt bra. Det är väl möjligheten att ta ett högre pris för vingårdviner, eller specialcuvéer, som gör att det finns en uppsjö av dem. Men behövs verkligen alla?

2008 Mount Edward Pinot Noir

2011-06-24T12:34:00.004+02:00

Med tre minuters skillnad mellan längsta och kortaste dagen är midsommar ett ganska svårsålt begrepp i Singapore. Jag slappnar av med lite nyinköpt NZPN.

Mount Edward ligger i Gibbston, Central Otago, på sydön. För att inte tynga er med långa beskrivningar så lämnar jag över till deras egen introduktionsvideo. Den typiska dialekten får ni på köpet.

Ikväll provas deras 2008 Pinot Noir. Kort kallmaceration, jäsning med naturjäst i öppna fat, med daglig nedtryckning, i upp till 31-32 grader. Detta följs av lagring i franska fat, varav en fjärdedel byts ut varje år. Och sist, men inte minst, av alla tekniska detaljer: skruvkork.

En för Pinot ganska "mörk" doft med svarta körsbär, mossig jordkällare, tallbarr och lite funkigt stall i botten, toppat med grönt örtiga och mintiga inslag. En vidöppen och expressiv doft som står som en kvast ur glaset.

Vinet uppför sig något mer återhållet i munnen, men bjuder på en ren, fin körsbärs och röda vinbärsfrukt. Söt fullmogen frukt, men inte likörtungt och klumpigt. Tvärtom, lätt och smeksam textur med diskreta söta tanniner i fonden, som ger en välbehövlig stadga och struktur. Bra lingonliknande syror och en dos sten och mineral följer vinet ut i den fruktpackade svansen, där en viss hetta avslöjar sig (13.5%). Inte så den tar över, men irriterar lite i bakgrunden.

I det hela är vinet välbalanserat och snyggt, så länge det får håller en sval temperatur. När den kryper uppåt tappar frukten fokus hettan blir lite mer framträdande. Men det problemet är i alla fall lätt åtgärdat.

Det gör sig riktigt bra till en kycklingsallad (sill går väl att få tag på via IKEA, men nypotatis är nog förgäves), och gör inte bort sig lätt sval på balkongen i egen majestät. Man får ganska mycket Pinot från NZ för 250 kronor. Ska bli kul att prova deras Single Vineyards också.

Glad midsommar! Nu blir det mörkare igen.

Celebration

2011-06-11T07:28:00.000+02:00

Efter ett avklarat styrelsemöte med lyckat resultat förtjänar jag en belöning när jag åter landar i Singapore. Dessutom måste jag rensa halsen efter den direkt hälsovådliga luftkvaliteten i Shanghai - varje gång jag varit där undrar jag hur man kan bo där utan att få astma.

Firar gör man enligt god tradition med Champagne, och Laurent Perrier har en lite speciell plats i mitt hjärta. Kanske inte för att deras viner är så outstanding, men för ett mycket lyckosamt besök för många år sedan. Efter att ha gått på tråkiga standardiserade besök på t.ex. Moët, lyckades vi få till ett besök på L-P samtidigt som den nordiska agenten. Det blev en lång och trevlig eftermiddag som avslutades med att vi satt på marknadschefens kontor och drack, inte provade, champagne i ett par timmar.

Grand Siècle är L-Ps prestigechampagne, gjord på 50/50 Pinot Noir och Chardonnay. Allt från tolv olika grand cru-klassade vingårdar. Denna flaska är degogerad under första kvartalet 2007.

Nosen är först helt stängd, men öppnar efter ett tag upp lite och ger rostat bröd, steniga mineraler och en diskret citrusfrukt. Speciellt expressiv blir det dock aldrig i doften. I munnen bjuder det på desto mer. En len, krämig frukt med annans, gula äpplen och citrus. Till det kommer bröd och jäst, samt ett helt stenröse i svansen. En len mousse och runda mjuka syror ger en ganska fyllig och smeksam munkänsla, som sakta klingar av.

Detta är en riktigt bra skumpa - men så kostar det ju därefter. Den är fyllig, men ändå lättfotad, och jag tror den skulle göra sig alldeles utmärkt till mat som t.ex. grillad fisk. Nu dracks den till jobb-skvaller och debrief. Det var inte dumt det heller.

Som referens drar vi sedan korken ur en Veuve Clicquot, och då blir klasskillnaden uppenbar. Den är i jämförelse tunn och obalanserad med vassa syror. Den flaskan gick inte åt, det gjorde Grand Siècle.

Som avslutning bjuder jag på en miljöbild från hotellet. Det är inte kameran som gör det suddigt - man ser inte ens en kilometer.

2005 Produttori Montefico

2011-06-04T14:31:00.005+02:00

Världens bästa kooperativ får stå för underhållningen när jag till slut hittar lite ledig tid, och energi, att prova vin.

Produttori del Barbaresco behöver knappast någon närmare presentation. Vimmakaren Aldo Vacca gör traditionellt stylad barbaresco till överkomliga priser. Det är ganska stora mängder som produceras, deras Normale görs i ca 200 000 flaskor per år, och riservorna runt 10 000.

Montefico är en av Produttoris nio riservor, från en vingård som bland annat delas med Roagna. Produttori valde att göra riservor 2005, men något förvånande inte i den allmänt ansett starkare årgången 2006. Det har gjort Normale från 2006 en än mer eftertraktad QPR då den innehåller 40% riservamaterial i de senare buteljeringarna. 2007s Riservor börjar nu dyka upp i Europa.

2005 Montefico öppnar starkt med en mörk gnistrande frukt i form av blåbär och hallon, med ljusare övertoner av syrliga lingon och rönnbär. De syrliga slöjorna av lingon vävs samman med blommande violer och fuktiga stenar. Under lurar en mörkare skogsmatta med tjära, mossa, tallbarr och jordiga inslag tillsammans med söta julkryddor. En komplex och mycket tilltalande sniff! Kryddorna lurar en att tro på en del rostad ek?

I munnen gör vinet en virvlande dansant entré med en direkt attack av intensiva, men lättfotade, skogsbär och nypon. Den täta fruktkärnan är ren och klar, och får sällskap av kryddor, örter och tallbarr, samt en släng jord. Välkomponerat rakt igenom, utan svackor, ända ut i den långa eftersmaken. Syrorna är bitande och backas dessutom upp av små ettriga tanniner. Good Grip skulle Clive Coates kanske beskriva det som.

Denna Riserva har en underbar förmåga att bjuda på intensiv, relativt söt, frukt samtidigt som den är graciös och lättfotad. Dessutom med bra bett i. Det ger nästan en burgundisk känsla med sin lätthet och kraft. Bourgogne with Balls, som någon annan uttryckt det. Till en bråkdel av priset. Drickbar med behållning nu, för dem med viss tannintålighet.

Knugen

2011-05-31T10:52:00.000+02:00

DN publicerar hela TT:s intervju med kungen, när han äntligen ska förklara hur allting ligger till. Jag kommer till första avsnittet innan jag undrar vad som pågår.

TT: Jag skulle vilja börja om den här boken: Den motvillige monarken och ställa en rak fråga. Det framkommer där uppgifter att kungen under OS i Atlanta 1996 skulle ha varit på en institution som kallades Gold Club.

– Jag har hört talas om det och det stämmer nog inte riktigt. Nej, inte under OS.

Inte under OS? Kan man tolka detta på något annat sätt att vår statschef medger att han varit på Gold Club, men att det inte var under OS?

Nu tycker jag att vår monark verkar vara en kombination av Georg W Bush, som alltid verkade helt förvirrad, Bosse Ringholm, som upprepar sina inövade svar in absurdum, och Björn Rosengren som ju aldrig förstod att det var en stripklubb.

Man får den monark man förtjänar. Man förtjänar en republik.

Vinst

2011-05-28T01:38:00.002+02:00

Martin Fasching Wååk gick och vann hela Mustasch-kampen! Det måste bara firas, då det är första gången jag känner en vinnare sedan min kollega Sören vann en match i företagsgolfen. Tyvärr spelade han mot mig.

Syrran slog i och för sig Malin Baryard i ponny-SM för en herrans massa år sedan, men hon vann inte själva SM så det räknas kanske inte. Själv har jag kommit fyra i skol-lag SM i schack på högstadiet. Det är mina två största meriter hittills i livet och något jag brukar skryta vitt och brett om in för alla som vill lyssna - och efter ett par glas även för övriga för att inte sitta för mig själv och prata.

Tills nu. Att gå och vinna Mustaschkampen är onekligen stort. När man ser det hiskeliga monster till musche som han presterade så förstår man i och för sig sympatin han framkallade och den anonyma givare som skänkte 10 lax för att han skulle raka av sig den. Nu hoppas jag ju att jag kan bli den som får följa med på resan till Bologna med Kenneth Andersson. Det kommer bli en väldigt dyr gratisresa då jag antar att den måste utgå från Sverige? Men jag skulle vilja prata lite med Kenneth om VM-94. Är han ledsen över att han inte fick hänga på Brollan?

Egentligen vill jag väl bara säga Grattis Martin!! Och sedan undrar jag vem på huvudkontoret som berättar för vår VD att den här insamlingen pågår bara en gång under året, och avslutas den 27:e maj. Tyvärr är jag i Singapore, så jag kan inte ta på mig ansvaret.

För att fira segern, jag är ytterst delaktig - med två bidrag faktiskt, så drack jag upp mig sista flaska 2006 Barroche Signature. Flytande hallonremmar, lakritspipa, ljusa jordgubbar och en hel näve garrigue. Medelfylligt och smeksamt med en örtsträv svans. Ingen tunnel - bara gott.

Visa All

Mera Aussie Chard

2011-05-25T15:54:00.001+02:00

Jag fortsätter mina utforskningar av Australiensisk Chardonnay, vilket kan tyckas udda då det inte är någon favoritdruva egentligen. Jag måste prova husproducenten Yarra Yering innan jag avslutar upptäcktsfärden.

2004 Yarra Yering Chardonnay står på menyn under ett par dagar, mellan skrikattacker och refluxresultat.

Djupt, klart och gnistrande med en gyllene honungsfärg. En kryddig överton på toppen av persika och mogna Florida-apelsiner. En söt doft av honung och akacia blommor, samtidigt som doften på något sätt nimmer om att en vaxad och smörig upplevelse väntar.

I munnen är vinet (förvånande?) koncentrerat och precist i frukten. Kärnan drar mer citrus med blodgrape och citron, uppbackat av en del ananas. Lite toffé och fatkryddor skvallrar om lite ålder och att det sett viss ek. Det är höga syror och ren frukt - ingen tung smörig, vaxad munkänsla - ganska läskande. Avslutet är långt, syrligt och präglat av lite citronskalsbeska, vilket ger en uppstramande och frisk känsla.

Kanske inte helt i klass med Leeuwin, men inte alls dumt. Inte helt gratis heller.

Giaconda Warner Shiraz 2006

2011-05-21T16:30:00.003+02:00

Ibland måste man hitta tiden att skriva om vissa viner. Nu är ett sådant tillfälle.

2006 Giaconda Warner Shiraz är fortfarande i sin ungdom med ett långt liv framför sig. En djup doft av svarta bigarråer, blåbär, en hel charkdisk med rökta korvar och bacon, samt några varv med pepparkvarnen. Läder och tobak samt en del blommiga fina övertoner. Visst är frukten mogen, men doften är inte sprungen ur en likörliknande fruktbomb. Bättre näsor än min skulle kunna hamna i Rhône, men min njuter länge av doften innan jag ens tar en klunk.

Väl i munnen är vinet läskande med höga apelsinsyror, smeksamt med en fyllig precis fruktkärna, strukturerat med stöttande söta tanniner. Komplext med en kombination av mörka frukt, blodig biff, peppar och en småsträv örtig avslutning. Tanninerna tar steget fram från att ha gömt sig bakom frukten medan vinet sakta klingar av. Det kommer bli än mer smeksamt och komplext med ytterligare några år på rygg. Önskar jag hade några flaskor att dricka då.

Sedan sägs det att Giacondas Chardonnay ska vara ännu bättre - relativt sätt. Ska bli spännande att prova den flaskan.

Övrig nödvändig info: 13.5% alkohol. 1.5% Rousanne. 100% skruvkork.

PS. Miljöpartiet vill förbjuda (fortsatt) gårdsförsäljning av vin. Varför tänker jag på Don Quijote?

2007 Gaja Sito Moresco

2011-05-20T14:31:00.000+02:00

Severe reflux och någon oidentifierad magåkomma gör att tiden att dricka vin är begränsad, och än mer så att skriva om det. Jag trycker dock ur mig en kort rad för att visa att jag lever.

2007 Gaja Sito Moresco provas i småskvättar under en vecka och står vakuumpumpad i kylen däremellan. Den mår inte direkt illa av det och är lika bra i slutet. Nosen bjuds på en doft av mörka körsbär, ljusare vinbär, läder och söt tobak, med lite parfymerade blomblad på toppen.

I munnen är vinet slankt där det är syrorna som bär vinet ut i en lingonsyrlig eftersmak. Innan dess hinner körsbären och vinbären passera revy tillsammans med lite mörkrostat kaffe och läder. Tanninerna är finkorniga men håller sig i bakgrunden. Ett välbalanserat och proffsigt hantverk.

Fokus har väl inte varit total på vinet, men det har varit en trevlig följeslagare under veckan - på ett okonstlat småtrevligt sätt. Gott, och en bra kombination med mat som kräver lite spjälkande syror.

Om ni har lite tid och pengar över tycker jag ni ska titta in och stödja Faschings kamp mot sina framtida erektionsproblem. Han ligger ganska bra till. Ge honom en hand.

Ironstone Pressings

2011-05-08T11:34:00.002+02:00

Jag har druckit d'Arenbergs Dead Arm Shiraz några gånger och fattat tycke, och plockar därför på mig ett syskon i matvarubutiken.

The Ironestone Pressings är en GSM blandning i proportionerna 70/25/5. 2006 ska ha varit en väldigt bra årgång i McLaren Vale, där mars höll sig varmt med svala kvällar, vilket gjorde att Grenache och Mourvèdre hann mogna ut fullt, och skörden kunde ske lugnt under kontrollerade former.

Namnet Ironstone kommer från de rödbruna, järnrika stenar som var vanliga i McLaren Vale tidigare - Ironstones. Nu har de tydligen rensats bort från vingårdarna och använts som byggnadsmaterial, så om det finns någon koppling till själva vinet, mer än regionalt, är oklart, i alla fall för mig.

En opak rödblå uppenbarelse. Mörk mullrande doft av skogshallon och mörka körsbär/moreller, blåbärspaj (med lite vaniljsås), svarta oliver, stall och läder, nymalet kaffe och en grön, gräsig örtighet. Ett litet alkoholstick sticker fram genom den täta doftmattan, också. Komplex och expressiv doft.

I munnen är vinet medelfylligt med riklig dos av tuggbara, sträva men finmaskiga tanniner. Frukten är tätt vävd med framförallt körsbär- något mer enkelspårig och monolitisk än vad doften lovade - och hänger kvar i en lång eftersmak. Mot slutet kommer en lite varm söt alkoholhetta krypande. Syrorna är bitande höga, och känns lite utanpåliggande och inte riktigt integrerade. När temperaturen stiger någon grad blir alkoholen (14.5%) vassare och mer framträdande.

Visst - detta är inte dåligt. Men det känns inte helt harmoniskt och integrerat - delarna svänger lite för sig själva. Alkoholen är lite påträngande, och jag tycker fatbehandlingen är lite väl tydlig, även om det nog fixar sig med tid. Jag hade dock högre förväntningar.

Ovanstående beskrivning är från dag två efter en natt i pumpad flaska i kylen. Direkt efter att korken dragits första kvällen var vinet inte helt harmoniskt - det startade ut med tydliga Syrah-markörer för att i eftersmaken gå över i Mourvèdre. Det var som två olika viner i ett. Sedan kom koliktimmarna så jag fick ställa undan flaskan......

Nja. I Singapore kostar det en hundring mindre än Dead Arm Shiraz, men frågan är om det inte är värt att lägga på de pengarna extra. Jag tvekar på detta blir mer integrerat och sammanhållet med tid på flaska. Jay Miller ger 93 poäng och säger drick från 2013. Jag säger några poäng färre, och drick något annat för samma peng (ca 380 SEK på Market Place).

PS. Thomas Johansson kunde nog tagit någon poäng av Karelin igår. Oppositionen i Singapore lyckades få sex platser av totalt 87 i parlamentet - där resterande gick till PAP som styrt landet sedan grundandet. Nytt rekord. Nämnas i sammanhanget är att oppositionspartierna fick totalt ca 40% av rösterna (och 7% av platserna) - nytt rekord det med.

Spänningen är olidlig - eller inte

2011-05-07T11:06:00.003+02:00

Idag är det General Election i Singapore. Det annonserades för knappa två veckor sedan och är ungefär lika spännande som se en match mellan Real Madrid och Åshöjdens BK. Då är det ändå en nagelbitare jämfört med senaste valet av president 2005, då fanns bara en kandidat.

People's Action Party - PAP - har regerat Singapore 52 år på raken, sedan innan Singapore blev självständigt faktiskt. Först under ledning av Lee Kuan Yew under 31 år, och efter en lucka med Goh Chok Tong, sedan 2004 av hans son Lee Hsien Loong, (LKY sitter dock kvar som Ministor Mentor, och kan tänkas har viss inverkan på poltiken....) Vid förra valet fick PAP 67% av rösterna, ned från 75%. Valsystemet är dock så finurligt utformad att PAP fick 82 av 84 valda platser i parlamentet.

Många av platserna i parlamentet har bara en kandidat - från PAP. Det finns Singaporeaner som aldrig fått rösta, då deras valkrets aldrig varit konkurrensutsatt.

För att göra kampen mer rättvis, så har man även sett till att man inte får föra någon kampanj annat än under de två veckorna från det att valet utlysts tills valdagen. Om man gör det kan man råka illa ut. Däremellan är det bara informationen från det kritiskt granskande organet Straits Times som finns tillhanda. Straits Times är förresten ägt av statens företag Media Corp. Samma sak med den huvudsaklige tevekanalen Channel News Asia. Några exempel på opartisk journalistik.

Här är ytterst kritiskt granskade citat från Minister Mentor Lee Kuan Yew.

Det är nästan imponerande att oppositionen, som dessutom är splittrad i flera olika parter intelligent nog, lyckas få en tredjedel av rösterna. Dessutom är oppositionen riktiga skurkar - de hamnar ofta i rätten. Till exempel för förtal av regeringen och familjen Lee.

Human Rights Watch kallar Singapore "A text book example of repressive state".

Man ska vara rätt glad över de fria val vi har i Sverige, och den fria press som finns. Jag påminns om det här. Missa inte din chans att rösta, och bevara för guds skull fri media.

Sedan måste jag dock ge PAP credit för den utveckling och det välstånd de skapat i Singapore under dessa 50 år, jämfört med alla grannländer i Sydost Asien. Men det är inget försvar för nuvarande system. Blir jag utkörd ur landet nu?

2006 Clonakilla Shiraz Viognier

2011-05-01T10:33:00.000+02:00

Jag fortsätter att utforska Australien och tickar, med glädje, nästa box av högklassiga Australiensare.

Langton har klassificerat totalt 17 viner i Australien som "exceptional". Clonakilla Shiraz Viognier är en av dem. Jag "hittade" den av en slump när jag letade efter Giacondas Chardonnay, en annan av de 17.

Clonakilla grundades 1971 av John Kirk men drivs idag av sonen Tim, som sadlat om från sin teologiutbildning för att bli vinmakare. Annorlunda karriärväg eller bara extra hjälp med vädret?

En av de ursprungliga mentorerna var Bailey Carrodus från min favorit Yarra Yering. Senare inspiration kommer från Côte-Rôtie och ett besök hos M. Guigal 1991. Efter det så styrdes vinmakandet om för att mer efterlikna de nord-rhonska vinerna. Den främsta förändringen var att blanda i lite Viognier i Shirazen.

Druvorna kommer från egna vingårdar på 600m höjd med granitdominerad jord, och man låter Shiraz och Viognier (6%) jäsa ihop. En del av druvorna, runt 20%, jäser hela halvvägs innan de krossas, vilket väl mer låter som Beaujolais än Rhône? Ekbehandlingen är ganska måttlig med ett år på 1/3 nya fat.

2006 Clonakilla Shiraz Viognier har en djup mörk doft av sötmogna björnbär och blåbär tillsammans med svartvinbärsnickel. I den dominerande frukten är övertoner av tobak och grafit inmixade. Högst upp svävar en viogniersk ljus blommighet i fina slöjor. Efter ett dygn i öppnad flaska har det tillkommit några varv med pepparkvarnen och en portion rökta charkuterier - vinet påminner mer om inspirationskällan från Rhône.

I munnen är vinet tätt, koncentrerat och smeksamt. Lätt och sammetslent men med kraft och en längd som behöver upp emot en minut för att klinga av. I munnen är frukten snäppet rödare än i nosen och kompletteras av en läskande rödavinbärs-syrlighet. Bakom den täta frukten finns tätt vävda och söta, lena tanniner. Inte riktigt lika elegant, och med en något sötare frukt än en bra Côte Rôtie. Även om man nog inte skulle gissa på Rhône i en blindprovning (det kommer jag säkert att göra någon gång bara för det), så är det det riktigt, riktigt bra.

Bra skit de kan göra i Australien. Synd bara att det är så svårt att få tag i godbitarna.

Svensk Byråkrati. Eller: Jag trodde jag var pappa.

2011-04-27T16:09:00.002+02:00

Herrejisses! Det svåra i att bli förälder är inte, som många tror, att hitta en kvinna som kan tänka sig att sprida din genpol vidare. Nej, det stora hindret är svensk byråkrati.

Trogen vanan i min släkt - bestående av oäktingar till höger och vänster - tänkte sambon och jag att den tekniska saken att gifta sig är inte det viktigaste här i livet. Ack så fel vi hade.

Bara det faktum att ogifta föräldrar, ända in på 2000-talet, måste gå till Socialnämnden för att registrera pappan som fader och vårdnadshavare, känns ganska otidsenligt, och absurt. Jag som pappa ska gå till socialen och intyga levnadsförhållande som gör det troligt att jag varit med om att avla ett barm, och att jag är pappa? Precis som jag skulle ha en aning! Bättre vore väl att fråga mamman, eller ännu bättre hennes väninnor - de har nog bäst koll!?

Denna relik till administrativ ordning var vi dock medvetna om och var förberedda att hantera. Problemet uppstår när man inte är bosatt i närheten av en socialnämnd, utan på andra sidan jorden. Förutseende som vi är, så tänkte vi dock lösa detta faktum när vi besökte Sverige i julas. Efter att ha läst lagen inser vi att det finns en möjlighet att gå och registrera faderskap i förhand - om särskilda omständigheter föreligger. Vi tyckte ju, naivt nog, det faktum att det skulle vara fysiskt omöjligt efter födseln skulle vara en sådan omständighet. Fel.

Först samtal med socialförvaltningen för att boka tid för besöket i Sverige under julhelgen. Det resulterar i ett så stort frågetecken man nu kan se via en telefon. Ytterligare samtal till svenska ambassaden i Singapore, fram och tillbaka. Till slut ringer vi till Socialstyrelsen för att ta reda på hur ärendet ska hanteras. Med en förälder utrustad med juristexamen och stor envishet slår vi oss till slut fram till Socialstyrelsens chefsjurist. Där lyckas vi till slut få beskedet att det är ambassaden som ska ordna med detta faderskapsintyg, efter födseln. Basta!

Inte helt trygga med detta besked ordnar vi ändå fram ett intyg om samboskap, "Common Law marriage". Med detta i hand åker två nervösa förstagångsföräldrar in till Mount Elisabeth Hospital i Singapore, för en förlossning. Och nu pratar vi ärkekonservativa Singapore - där lösningen på den låga fertilitetsnivån är att folk ska gifta sig, och där ogifta inte får stå i bostadskö. I sanningens namn var just faderskapsfrågan inte det som låg högst på oroslistan just då. Det var en felprioritering.

När Henry väl är lyckligen född, och sjukhuspersonalen väl kommit över chocken över en "pappa" som byter blöjor och gullar med barnet, så skriver den glatt in mitt namn som far på födelseattesten. So far so good. Lika bra går det när vi går till ambassaden för att se till att Henry finns också enligt svenska myndigheter, det vill säga skaffar honom ett personnummer. Födelseattest uppvisas, båda föräldrarna skriver på, alla är glada.

Idag skulle nästa steg i den administrativa kedjan klaras av - att skaffa ett pass, så han kan få uppehållstillstånd i landet. Då upplyser man lakoniskt att endast modern är vårdnadshavare.

Vi ber då ambassaden att ordna detta och se till att skriva på rätt papper och skicka in så att även jag registreras som förälder och vårdnadshavare. Jag är ju ändå registrerad som pappa enligt den betydligt mer konservativa republiken Singapore. Men det går så klart inte. Vi blir hänvisade till "ert socialkontor där ni senast var folkbokförda" i Sverige. Samtidigt så erkänner man att det är upp till ambassaden att skriva på de blanketter etc som krävs.

Så tills vi lyckats få en tjänsteman på socialkontoret att skriva en direkt order till en motvillig ambassad att skriva ut papper om att det finns sannolika skäl att anta att jag är pappa, så har Henry ingen legal pappa. Det faktum att jag och mamman kan skriva på alla tänkbara papper, eller att vi båda står på födelseattesten, verkar inte hjälpa. På vilket sätt hjälper detta Henry - den som i detta fall är den som kan bli utsatt? Jag hoppas, av flera ganska uppenbara anledningar, att jag eller sambon inte dör i någon olycka innan detta löser sig, så vi slipper en situation där Henry aldrig får någon pappa. Se den här artikeln för annat exempel.

Jag undrar vad de kräver för att acceptera mig som pappa? Skulle vi filmat själva händelsen när han blev till och skickat in?

Å andra sidan kan ni ju glömma att jag kommer att byta några blöjor från och med nu tills dess att jag blir registrerad som pappa.

Var är pappa?????

Gimme some Leeuwin

2011-04-24T13:54:00.000+02:00

Varning: Innehåller beskrivning av vin.

The Leeuwin Estate bildades på 70-talet - en långvägare i Australien. Det startade med att Robert Mondavi letade efter mark att plantera vinrankor på i Margaret River. Han hittade en nötkreatursfarm där han 1975 planterade de första rankorna. Fyra år senare kom det första vinet och med årgången efter -1980 - fick Art Series Chardonnay fem stjärnor av Decanter. Snabbt marscherat.

Själv har jag ingen koll alls på den här producenten, men Kayaker tyckte jag skulle prova och då gör man som man blir tillsagd. På hemsidan verkar det som de kombinerar vinmakandet med både en restaurang och ett konstgalleri. I galleriet finns (nästan) alla verk som figurerat på etiketterna på deras Art Series. De satsar bara på Australiensiska konstnärer, så trots att Australien är en del av Commonwealth så har nog Challe inte en chans.

Nu blir det parallellt prov av två av deras Art Series viner i vilket fall. En Chardonnay och en Riesling.

2009 Leeuwin Estate Art Serises Riesling är transparent blekgul. En återhållen nos av persika, grape och melon, och faktiskt med ett stick av badboll. I munnen: en spetsig, syradriven smak av grape och melon. En viss mineralitet tillkommer i eftersmaken, som också hinner bjuda på lite citronskalsbitterhet, innan den ganska snabbt försvinner ut i kulisserna. Syrorna är riktigt höga och salivframkallade, men känns inte som en del av helheten utan lite frisvängande. Sammantaget ett friskt men neutralt och ganska intetsägande vin. Passar som en välkyld aperitif. Etiketten är gjord av John Olsen, och heter "Frogs in Riesling"

2006 Leeuwin Estate Art Series Chardonnay. Något mer halmgul färg, men fortfarande transparent. I doften känns direkt att det här är en seriös, ganska välfatad, skapelse. Mogna gula äpplen, citrus, ananas och mango. En väl tilltagen dos av rostat bröd och en hel påse Rollo-kola skvallrar om att vinet sett en del ek. Tolv månader på nya franska barriquer är tydligen svaret.

I munnen är vinet fylligt och smeksamt - nästan visköst. Ananas och mogna söta citroner (om det finns sådana?) utgör basen. De dyra franska faten håller sig mer i bakgrunden och tar snyggt en stöttande roll. I den långa eftersmaken kommer en klädsam sträv örtig bitterhet tillsammans med citronskalsbeska fram. Vinet är välbalanserat med bra integrerade syror, och en lång och komplex smakprofil. De 14.5% alkohol (!!) märks inte. Fortfarande ungt, men med en stor framtid framför sig. Det är skitbra helt enkelt! Dessutom är etiketten gjord av Richard Larter och heter Spring Disposition.

Att dessa två viner kommer från samma vinmakare hade jag inte gissat på blint. Det är i och för sig en prisskillnad på 3x, så det kanske inte är en rättvis jämförelse. Jag har nu fått smaka en en riktigt bra Aussie Chardonnay, och det var bra. Riktigt bra. Inhandlad i matvarubutiken. Riktigt bra det med.

Spänningen stiger

2011-04-23T10:43:00.000+02:00

Jag går till Carrefour för att fylla på det sista inför kvällens påskmiddag. Sill och kaviar är redan inhandlade på IKEA.

Då står den där. Någonstans mellan Grange 2005 och Montrose 2006. Ytterligare en bra Aussie Chardonnay, som jag blivit rekommenderad att prova. 2006 Leeuwin Art Series Chardonnay. Den hamnar i korgen med lammfilen. Tänk om man kunde göra samma sak i Sverige?

Det här vinet har fått 95p både av Jay Miller och Lisa Perotti-Brown. Och hon bor ju till och med i Singapore. Det här måste bara vara bra.

Det vinet ska jag dricka någon gång i framtiden!

Men ikväll blir det sillmacka och ugnsbakat lamm. Dock inte riktigt samtidigt, utan mer som en svensk förrätt först, innan vi ger oss in på lammet. Till det ska jag dricka rött vin. Troligtvis en Pegau Cuvée Réservée 2006. Eller något annat.

Bit i den Ingvar!

Jag måste dock erkänna att det känns ganska ansträngande att skriva om viner jag ska dricka, istället för viner jag druckit och vad jag tyckte om dem. Jag tror nog nästa bloggpost måste handla om något jag defacto druckit.

Nu ska det bli åka av!

2011-04-21T06:55:00.001+02:00

Jag har fått påstötningar om att prova bra Australiensiska viner, istället för det plonket jag brukar inta. Efter att ha jagat en importör så till den milda grad att jag trodde jag skulle få besöksförbud, lyckades jag till slut få köpa loss några provflaskor. Det faktum att de egentligen bara säljer till restauranger förenklade inte uppgiften.

Jag har förstått att det är inne att blogga om viner man ska dricka långt innan man faktiskt druckit dem, så jag hakar på. Nu ska jag bara bli av med en halsinfektion och ta igen en hel del sömnbrist. Sedan ska här drickas Giaconda!

Glad påsk!

2005 Mount Mary Chardonnay
2006 Clonakilla Shiraz - Viognier
2004 Giaconda Chardonnay
2006 Giaconda Shiraz Warner Vineyard

Aussie Chard

2011-04-16T08:48:00.001+02:00

Jag dricker inte Chardonnay speciellt ofta, och när jag gör det är det ytterst sällan den kommer från Australien. Men nu är Mamma på besök och önskade sig en Chardonnay, så då fick det bli så.

Jag hittar en 2007 Yarra Ridge Chardonnay i hyllan och den får bli försökskanin. Yarra Valley ska ha lite kyligare klimat - mindre hett i alla fall - och borde kanske kunna erbjuda en lite mer återhållen stil? Yarra Yering har glatt mig vid ett antal tillfällen. Om Yarra Ridge hittar jag inte så mycket, förutom att de tillhör Foster's Group - som väl sålt sina vinföretag?

I nosen intar den söta frukten förarsätet. Tyvärr finns det inte så mycket mer i de andra sätena. Mogen persika, päron och lychee med en klart söt ton - som en auslese Riesling, förutom mineraler och blommighet.

I munnen är vinet: Platt. Frukten saknar stuns, munkänslan saknar krispighet och syra. Någon fet fyllig frukt finns inte heller för den delen. Speciellt när det stigit bara någon grad över önskad välkylda temperatur blir det bara en tunn fadd smak i munnen. Nja.

Det var kanske inte så smart att prova med ett för enkelt vin som start. Det uppmanar inte till fortsatta utforskningar precis, utan intog en placering ganska långt ned på favoritlistan. Men mamma var glad.

2006 Roagna Vigna Rionda

2011-04-13T13:42:00.003+02:00

Roagnas Barolo Vigna Rionda anno 2004 var vinet som slets från hyllorna och mer eller mindre tog slut när bloggosfären försökte bestämma sig om det skulle bli bra eller inte, för knappa två år sedan. Undrar om någon sparade en flaska? Nu är det dags för senare upplagor.

Sin vana trogen så ligger Roagna på vinerna ett bra tag innan de släpps - Vigna Rionda 2006 släpps samtidigt som många producenter pratar om sina barolo 2007. Jag har även sett att Pajé 2004 precis släpptes. Då har jag inte en börjat diskutera riservorna.

Roagna behöver ingen närmare presentation för de som läser svenska vinbloggar, men för de som vill ha en liten presentation kan ni läsa här. För mer kommentarer om 2004:an, och dess ursprung, rekommenderas denna post, men tillhörande kommentarer. Sammanfattning av kontroversen om 2004 hittas här.

2006 Roagna Vigna Rionda har fått ganska avvaktande kommenterar och betyg av Galloni (90+), samtidigt som andra källor pratar mer positivt om det. Två kommentarer på Cellartracker får ju en att undra också, men det är kanske beroende på att den nyligen buteljerats? Diskussionen känns igen från förr...

Vinet är blårött och relativt transparent. Direkt ur flaskan har det en tydlig doft av: Nebbiolo. Rosor, RX-lim och tjära på toppen av en mörk skogsbärsfrukt. Lite ljusare jordgubbar och ett friskt stick av menthol tillkommer. Härlig aromatik, och ingen tvekan var det kommer ifrån. Inga unkna källartoner och det känns inte som om det är i någon tråkig fas på nosen i alla fall.

I munnen är vinet slankt men med påtaglig intensitet och kraft. Apelsinliknande syror och stabila tanniner i en rejäl dos ger vinet en distinkt struktur. Frukten är väldefinierad och precis, har bra tryck och en längd som ger en lång och sakta avklingande eftersmak. Fruktkärnan drar åt det mörka håller med inslag av av syrliga lingon, och ljusa mogna söta jordgubbar. Tanninerna är väl påtagliga och täta, och även om de håller kvalitet av finaste sandpappret är de lite väl framträdande nu. Även för en ganska tannintålig gom. Det är dock ingen tvekan om att frukten finns där i tillräcklig dos.

Det här är ett i grunden ganska generöst vin med rikligt med fin nebba-frukt som just nu sitter i en tight sydd frack av sträva tanniner. Jag behöver inte dricka fler flaskor för att avgöra att detta är riktigt bra, men jag ska å andra sidan inte röra resterande stash på ett par år. Det här kommer bli lysande när det legat på rygg ett tag. Köp och lägg undan!

Kan någon förklara geografin för mig?

2005 Rene Rostaing Côte Rôtie

2011-04-09T13:26:00.001+02:00

Jag har inte druckit mycket Côte Rôtie tidigare, men efter att ha provatden helt lysande 2006 d’Ampuis, vill jag utforska området mer. Kvällens offer får en 2005 Rene Rostaing - ett vin, eller producent, jag inte har någon koll på.

Doften är tagen ur skolboken. Denna versionen av Syrah stavas mörka svarta björnbär och körsbär, rikligt med rökta charkuterier, och en hel del baconfett. På toppen lite flyktig doftslöjor av blommor och saltstänkt tång.

I munnen är vinet slankt och lätt med höga syror, men utan att bli tunt eller vekt. Den mörka frukten är ganska tät, och backas i eftersmaken upp av krossad Lakrisal och svala mineraler. Även om frukten är riklig och tät hade den nog behövt mer stöd för att hantera tanninerna. De är påtagliga och sträva på ett kantigt, vasst sätt som inte är helt harmoniskt. Det förtar den fina slanka frukten med ett störande skarpt inslag. Och jag är ändå en tannintomte.

Tanninerna kommer kanske att mjukna med ytterligare lagring, men jag undrar om frukten kommer överleva det. Vinet är inte helt balanserat, idag och det sägs väl att om det inte är i balans i sin ungdom så blir det inte det under ålderns höst heller? Den som provar får se. En klart steg under d’Ampuis i vilket fall. Även i pris.

1997 Produttori Riserva Pajé

2011-04-05T12:40:00.001+02:00

Sakta börjar livet återvända till någon ny typ av vardag. Även det nya normaltillståndet tillåter ett gott glas vin då och då. Varning, detta inlägg skrives under påverkan av hormoner och i ett lyckorus.

1997 Produttori del Barbaresco Riserva Pajé har en rödbrun uppenbarelse, med tydlig tegelkant. De 14 åren har satt sina spår i färgen.

Doften skvallrar om ålder den med. En blandning av söt körsbärsfrukt med övertoner av tjära och parfymerade rosblad, blandas med löv och fuktig jord, svamp och läder. Frukten sitter dock fortfarande i förarsätet, och känns ganska ung och viril. Med luft vaknar balsamicon till liv, och får sällskap av en frisk mentholpastill. Doften är helt underbar, och bygger upp förhoppningarna.

Vinet klarar dock inte av att leva upp till de uppskruvade förväntningarna i munnen. Det är slankt och lätt på foten, och läskande med höga, bitande syror. Frukten inleder med en bra attack, men tappar fort i styrka för att snabbt bli överflyglad av sträva, uttorkande tanniner. I eftersmaken lever bara syran, tanninerna och ett litet uns röd frukt kvar.

Jag vet inte om den här flaskan var helt kosher, det känns som den åldrats fort och tappat frukten snabbare än den borde. Samtidigt är doften riktigt bra. Definitionen på ett sniffarvin? Man sniffar hellre än dricker.

Henry is here!

2011-03-30T07:32:00.004+02:00

Jag är ingen fantast av cigarrer så jag väljer att fira min sons ankomst till världen med Champagne istället!

Henry, 35 min gammal.

Belle Epoque betyder den ljuvliga perioden, och det är vad man hoppas på. Dessutom är det en vacker, unik flaska. Passande!

Ung, frisk och full med sprittande energi. Helt underbar och förförande, samtidigt; elegansen definierad. Man kan inte få nog, och vill bara ha mer. Kanske något outvecklad för tillfället, men ett långt rikt liv framför sig.

Champagnen var bra den med.

La Chaim!

2007 Brewer-Clifton Mount Carmel Pinot Noir

2011-03-26T14:43:00.000+01:00

För er som inte läst Cali Report #4 - gör det nu. Där kan man läsa om männen bakom kvällens vin, Greg Brewer och Steve Clifton.

Efter ett mycket lyckat prov av Cali-Cab från 2007, är det dags att prova en Pinot Noir. Jag har tidigare fått prova Carrie's i samma årgång och var väl i ärlighetens namn inte helt såld. Nu är det dock dags för 2007 Brewer-Clifton Mount Carmel.

Svårt att klara luftfuktigheten i Singapore?

Jag dricker den under Earth Hour i Singapore - vilket inte verkar vara en stor sak här om man tittar ut genom fönstret. Mörkret i lägenheten gör i alla fall att jag inte har någon aning om färgen. Doften är däremot inget man missar.

Generös likörtonad hallon- och svartvinbärsfrukt i botten, som med tid i glaset breddar sig och ger mer mörka frukter med blåbär och björnbär, dock med samma söta likörtouch. Det finns också toner av jord och undervegetation, kryddor med dragning åt den kanel det pratas om, men de sitter alla i baksätet till den söta frukten.

I munnen är vinet fylligt, för att vara en Pinot, med smooooth och lång munkänsla. Tätt vävd frukt som börjar med jordgubbar och hallon, för att skifta över till ett mörkare lag i den långa eftersmaken. Men i eftersmaken slår också en liten alkoholhetta igenom med söt värme. Att det kommer från ett svalare klimat skvallrar de exemplariska syrorna om. Strukturen finns där också med söta mogna tanniner bakom täta frukten.

Som helhet är det här ett riktigt bra vin - snyggt sammansatt. Jag var på väg att skriva ett snyggt hantverk, men det skulle nog tas som en förolämpning av vinmakare vars filosofi är att hålla sig ur vägen. Men det är inte riktigt min kopp te. Jag tycker det är lite för sött och likörtonat. Det kanske fixar sig med tid - men jag hade bara en flaska så det får jag aldrig veta.

2004 Roagna Barbera d'Alba

2011-03-21T13:01:00.003+01:00

På förekommen anledning så tyckte jag det var dag att ta ytterligare en flaska av Roagnas Barbera. Jag har verkligen gillat den förut, och innan dess, förutom ett antal uppskattade och obloggade flaskor.

Nu var det dags att se om vinet verkligen lever upp till vad jag lovat. Jag har sett ett något tveksamt omdöme hos en vinbloggarkollega, och jag vill ju inte vara skyldig till falsk konsument-upplysning.

Vid första sippen direkt efter en pop n' pour, undrar jag vad detta är. Det är ganska tunt och kort i smaken. Inte alls den stuns och komplexitet jag förväntat mig. Hmm?? Doften är OK, men smaken är tunnare och snipigare än vad jag kommer ihåg. Nu har jag lurat godtrogna människor att köpa taskigt vin från eklangarn' från Lidingö!

Men efter att ha fått lite luft så talar doften om vad problemet är. Unken kartong och sunkig källare har kommit fram ur kulisserna för att avslöja vinets sanna identitet: Korkskadat.

Nu kan man ju tycka det är ganska meningslöst att blogga om det, vilket jag instämmer i. Jag ville dock få en anledning att visa upp min tigerorkidé. Den står bredvid Bougainvillean på balkongen.

Tignanello 2007

2011-03-20T04:25:00.003+01:00

Snabbt ned i karaffen strax innan jag åker för att göra skadecomeback i fotbollen. Tre timmar senare väntar gäster, och luftat vin, på en sliten och ledbruten vinnare. Men belöning finns tillhanda.

2007 Antinori Tignanello har en underbart förförisk doft. Klockren och precis körsbär och cassis i den fruktiga botten. En blommig doft, som i stunder påminner om nebbaliknande rosblad, ringlar i vackra slöjor på toppen. Med i mixen finns även Forest Floor, diskreta kryddor och ett uns rostat kaffe. Efter en stund framträder även en cigarrlåda försiktigt i kulissen. Vinet doftar härligt, med en fatbehandling som håller sig i bakgrunden.

Den nyinköpta Bougainvillean i bakgrunden. Tignanello 2007 i förgrunden.

Tignanello kommer från den 47 hektar stora vingården med samma namn, som ligger granne med Solaia på 350-400 m höjd. Druvblandningen är 80% Sangiovese, 15% Cabernet Sauvignon, och resten Cabernet Franc. Uppfostran sker i 300-liters fat (1/3 nya) för Sangiovesen, medan Caberneten får växa upp i förhållanden som påminner om hemmaplan i nya franska barriquer.

I munnen är vinet en sumobottare i silkeskimono. Kärnan är sötmogen frukt med rejäl pondus och kraft, som trots sin tyngd är smidig och följsam. Lägg till det att silkiga tanniner ger en lätt, trots sin ungdom, strävhet och struktur. Vinet har dock en kraft som varar betydligt längre en en sumomatch, och den klingar sakta av i en mineralisk anistonad eftersmak. Intrycket är ett snäpp mörkare i munnen än i nosen - körsbären har blivit svarta, det rostade kaffet har tagit ett halvt steg fram. Det är på det hela ett smeksamt, välbalanserat snyggt komponerat hantverk som är fröjd att dricka.

Imponerande bra, och förvånande tillgängligt redan nu. Tignanello 2007 finns dessutom kvar på SB, till ett ganska bra pris jämfört med vad jag hittat det för ute i Europa.

2006 Felsina Fontalloro

2011-03-17T14:09:00.002+01:00

Som utlovats - italienskt så det förslår. Där mitt vinintresse så smått tog fart någon gång för länge sedan - Toskana.

Mörk körsbärsfukt med moreller inblandade som en stabil och tät bas för doften. Vinet har dock mer än så att bjuda på i form av läder och tobak, plus ytterligare ett lager med kryddor och söt mandelmassa. På toppen avger det blommiga svävande slöjor. Det är en massiv, förförande doft som suger in en och vägrar släppa greppet.

I munnen är frukten tät och koncentrerad utan att bli det minsta tung och klumpig - vinet har ju italienska syror, gubevars! De italienska surkörsbären inleder starkt, och klär in hela gommen med syrlig, men mogen frukt, för att sedan, i en perfekt stafettväxling, lämna över till de småkärva kärnorna som klingar ut i eftersmaken. På upploppet tillkommer Lakrisal. Koncentrerat och långt! Kanske inte världens mest klart lysande, renaste och precisa frukt, utan lite småslampigt och försiktigt fatat, men ack så attraktivt.

Munkänslan är fullmatad men ändå lätt på foten och med bitande höga syror. Tanninerna är påtagliga, fast påfallande mogna och söta och ger en behövlig stadga. Det är ingen tvekan om att det är från Italien, eller att det är gjort i en modern skola. Men ack så snyggt och gott - speciellt efter ett dygn i vacumpumpad flaska. Köp och lägg undan.

Finare Vinare har, som med de flesta andra viner man hör talas om, provat tidigare. Själv hoppas jag få prova igen.

Kronstam goes Italy

2011-03-16T09:18:00.002+01:00

Jag satte kaffet i halsen när jag fick detta recept skickat till mig, och höll på att göra en kaskad över datorn. Kronstam, min favorit, briljerar nu med recept.

Det påminner om de gamla recepten från 80-talet med vågade ingredienser som "En vitlöksklyfta. Obs, kan uteslutas". Men att påstå att man kan byta ut Salsicca mot Isterband 2011 är komiskt. Var kan man inte få tag i Salsicca idag? Jag tror det är svårare att få tag i isterband.

Ledsen för en meninglös post, men jag var tvungen att dela med mig. Jag får återkomma med ett Italiensk vin snart. Och om jag inte hittar något så kanske jag ersätter det med Claude Val, rött eller vitt - festens radarpar.

2007 Shafer One Point Five

2011-03-11T13:56:00.001+01:00

Cali Cab är ett relativt outforskat territorium för mig. Jag passade dock på att köpa med några enstaka flaskor under en resa till USA, och någon gång måste man ju prova dem.

2007 Shafer One Point Five Cabernet Sauvignon

Mörkt blåviolett. Tätt och intensivt - ändå ut i kanten. Ungt redan i färgen. Långa "ben" i glaset tyder på en del alkohol.

2007 ska vara en lysande årgång i Kalifornien, enligt kännarna. Wineadvocate ger årgången 96p för CS i North Coast, och även enligt rapporter från mer trovärdiga källor t.ex., Frankofilen, ska det gjorts riktigt bra grejer under året.

Söt mörk frukt av svarta vinbär och björnbär, med dragning åt parfymerad tvål. Dessutom en tallrik antipasti med oliver och kryddiga charkuterier, och en del trevliga blommiga övertoner. Med någon timme i glaset så blir det mer djup i doften, och det tillkommer lite ljusare frukt, och ett stop tobak.

Vinet har fått 20 månader på helt nya franska fat, men jag måste säga att frukten har gjort ett bra jobb och har käkat upp eken redan nu. Den är inte alls framträdande.

Ung, primär frukt med svarta vinbär i första ledet. Medelfylligt, med läskande syror. Välbalanserat och jämnt, utan dalar eller svagheter i eftersmaken. Jag svär väl i kyrkan nu, men jag tycker det finns en lite salt mineralkänsla i svansen. Det ska man väl inte hitta i den här delen av världen?

Namnet One Point Five får sin förklaring i att far och son, John and Doug Shafer, har jobbat tätt tillsammans i ett partnerskap snarare än att det är ett resultat av ett generationsskifte mellan två generationer.

Trots att vinet är tokungt, är det tillgängligt redan nu. Tanninerna är söta och snälla och inte alls så sträva som jag trodde. Jag tänkte förstås en jämförelse med BDX, men det här är snabbare ur startblocken. Trots att vinet har en alkoholhalt på 14.9% enligt etiketten är alkoholen inte framträdande. Söt, lätt viskös, "glycerolig" munkänsla är spåren, men ingen hettande brännande känsla, som tur är.

Vinet är dessutom överraskande bra - men det säger kanske mer om mina förväntningar än något annat. Hur bra ska då inte Hillside Select vara? Med den prislappen lär jag inte ta reda på det. Min erfarenhet av Cali Cab är mycket begränsad, men det här ger mersmak.

Lillebror Le Serre

2011-03-10T15:12:00.000+01:00

Lillebror Le Serre Nuove är ett bra vin att dricka med en mindre budget, och i väntan på att storebror Ornellaia mognar. 2007 har druckits tidigare, men ikväll dricks 2006 Tenuta dell'Ornellaia Le Serre Nuove

Doften påminner en hel del om sitt ett år yngre syskon, med körbär och plommon, tobak och jord, samt söta julkryddor. Det presterar också en lätt parfymerad blommig ton på toppen, som adderar till doftupplevelsen.

I munnen är vinet fruktigt och smeksamt. I eftersmaken kommer tydliga kaffe- och chokladbittra aromer fram. Det påminner väldigt mycket om 2007:an, men har lite högre syror (än vad jag kommer ihåg), och dessutom är tanninerna betydligt mer nedslipade. Generöst och lättillgängligt, med bra syror och nedslipade smeksamma tanniner, och bra smakprofil i flera lager.

Det känns som om det här är i en bra fas just nu - jag tror jag träffar den nära sitt apex. Det var långt ifrån gissningen vid besöket hos 2007. Det kan bero på en snabbmognad flaska vid strulet med vin kyl, eller så är det en mer tillgänglig årgång? Borde väl inte vara så, egentligen.

Druvblandningen består av 35% Cabernet Sauvignon; 50% Merlot; 9% Cabernet Franc; 6% Petit Verdot och innehåller mer Merlot än 2007. 15 månader på barriquer, där 25% är nya - men det känns som mer rostat trä. Jag tycker dock inte det stör.

Detta är bra, och det är en inspirerande tanke hur bra storebror är, där han ligger och väntar i källaren.

2005 Janasse Chaupin

2011-03-06T04:10:00.000+01:00

Om vinpaketen är medelmåttiga även på bra restauranger får man sätta ihop ett eget av högre kvalitet.

Välkommen hälsas med Zillikens 2007 Saarburger Rausch Spätlese. Öppen generös doft av vit persika, lime, ljusa blommor och en diskret nyuppackad badboll. En kryddig twist av örter finns också med i mixen. I munnen är vinet lent och smeksamt med sötmogen tropisk frukt i centrum. Restsötman vägs upp av höga syror och mot slutet kommer en mineralisk sälta fram. En fröjd att dricka, och man måste koncentrera sig för att inte göra det i alltför stora och glupska klunkar.

Till maten hälls 2005 Janasse Cuvée Chaupin upp. Gjort på 100% Grenache från lieu-dit:en Chapouin i den nordligaste delen av Châteauneuf du Pape. Uppfostran i 70% stora foudres och 30% små ekfat, där en fjärdedel är nya.

Doften är tät och koncentrerad, nästan explosiv. Svart och mörkröd frukt med en tydliga delar creme de cassis, hallon och björnbär. En hel godispåse med lakritsbåtar och hallonremmar, och en halv charkdisk med rökt kött och korv. Rökelse och garrigue bidrar till en djup och komplex näsa.

Tät, hårt packad frukt i ett åtdraget skruvstäd av finaste tanniner - som även vid sex års ålder håller vinet i ett hårt grepp. En stor kropp som klär in hela munnen med flera lager av hallon, cassis, björnbär och lakrits. Syrorna är bra och lyfter upp den koncentrerade frukten hela vägen ut i den långa eftersmaken. När eftersmaken till slut klingar av sitter de sträva tanninerna kvar som ett 0:ans sandpapper mot tandköttet.

Riktigt bra! Cuvée Chaupin understryker dock imperativet att låta 2005:orna ligga på rygg ett tag till. Även om vinet är öppet och tillgängligt redan nu, skulle det vinna ytterligare på lite nedslipade tanniner, och lite mer mognadstoner, kanske. Vänta två-tre år till, om ni kan.

The Cliff

2011-03-05T06:19:00.005+01:00

Reseförbud gör att den planerade weekendresan inte kan inkludera flyg eller båt. Lösningen får bli taxi över 100 meter bro till Sentosa för att stanna på Beaufort. Där var jag på en veckas kurs för tio år sedan, men nu är det betydligt mer avslappning på schemat - massage och middag.

The Cliff är en välrenommerad restaurang i anslutning till hotellet, med en underbar utsikt och stämningsfull inredning.

Starten blir ett glas av husets champagne Duval-Leroy Fleur de Champagne Brut som inte är stor men trevlig med sin grönäpplighet och fina syror. Inte lika dålig som en del sågningar på CT.

Medan vi tittar på solnedgången, bestämmer vi oss för en avsmakningsmeny. För en gångs skull finns det ett vinpaket att tillgå - värt att prova.

Till första rätten med rökt pilgrimsmussla och en sorbet på vattenmelon och passionsfrukt (riktigt bra!), serveras en sydafrikansk ekad chardonnay. 2008 La Motte. Den är inget att yvas över, med tropisk frukt, dragning åt melon, och citrus med skalbitterhet i en ganska snävt sydd kostym. Till det kommer en fet känsla och lite rökig kryddighet. En del nya fat har nog använts.

Sedan serveras en underbar foi gras och man slår till med en enklare sauternes, 2008 Carmes de Rieussec. Söt tropisk frukt med en hel del lösningsmedel och botrytis. Simmig i munnen, med hyfsad längd, men hade mått bra av lite högre syra. Kockens faiblesse för smulor som tillbehör visar sig; briochesmulor är lite annorlunda men passar fint.

Huvudrätten är lamm i ett par olika former, gott och väl tillagat med exotiska tillbehör som lycheesorbet, och rabarber med olika textur - som maräng och kräm. Till det serveras 2008 Falesco Vitiano från Umbrien. En blandning av lika delar Cabernet Sauvignon, Merlot, och Sangiovese. Den luktar Cab, den börjar med att smaka välmognad Cab/Merlot för att ganska fort slå över till medioker Sangiovese i mitten, med ett tunnare register av surkörsbär och höga syror, innan det ganska snabbt packar ihop och lägger ned. Nja.

Efterrätten är en krispig äpplepaj med ett potpurri av små tillbehör av sorbet och krämer av exotiska frukter. Vinet till är 2007 Chapoutier Muscat de Beaumes-de-Venise. Det har en trevlig doft av aromatisk päronsplitt, men i munnen tar sötman över lite väl mycket och det känns tungt, så fort det bara stigit någon grad i temperatur - och det gör det rätt snabbt.

En mycket bra middag, med ett medelmåttigt vinpaket. Den trenden verkar vara global. För att avsluta beställer jag in ett glas 2009 Mount Riley Pinot Noir, medan vi tittar på båtarnas lanternor utanför i Sydkinesiska sjön. Utsikten är bättre än vinet, men totalupplevelsen är riktigt bra.

Till frukosten dagen efter får vi besök av en fjäderklädd och glupsk kompis, och ett förtvivlat barn när påfågeln äter upp flickans tappade korv.

Ett mycket trevligt ställe som rekommenderas för de som har en helg över i Singapore. Men se upp, det kan vara farligt!

2004 Argiolas Turriga Isola dei Nuraghi IGT

2011-02-28T01:54:00.001+01:00

Det blir ett återbesök till Sardinien ett år senare, till en kväll med snack och en privatimporterad 32-månaders parmesan från Winjas. Jag trodde inte jag hade fått med med mig det här vinet till Singapore - men fel hade jag.

Sedan sist har jag lärt mig att det är gjort på Cannonau (Grenache), Bovale Sardo, Carignan, och Malvasia Nera. Jag har också lärt mig att det får 18-24 månader på ny fransk ek.

Vinet är fortfarande tätt och mörkt utan antydan till att ge upp någon tegelfärg i kanten.

Doften är en imponerande tät och mörk matta av svarta körsbär och söta kryddor. Läder och våt piptobak finns med och bidrar till en söt doftupplevelse. I toppen tycker jag mig till och från hitta en (irriterande) slöja av dill! Som tur är försvinner den ofta och antar en mer parfymerad blommig doft. Men rädslan av att hitta kräftspad i doften gör att jag inte kan slappna av och njuta helt.

Vinet är fylligt, kraftfullt och har en rejäl stomme av sandiga tanniner i munnen. Frukten är intensiv, fullmogen och utan svackor tills den i eftersmaken börjar ge vika för lämna plats för mörk choklad (belgisk?) och rostat kaffe (Brazil yellow bourbon?). Munkänslan är fyllig, smeksamt sträv och komplex.

Vinet är fortfarande ungt och faten lite väl framträdande, men det finns power och struktur för ett långt liv. Det är absolut för tidigt att öppna flaska nummer två, men jag tänker ju ändå knappast skeppa tillbaka flaskan över halva världen.

Lysande gott till parmesanen är det i alla fall.

2005 Domaine Long-Depaquit Chablis Grand Cru Les Blanchots

2011-02-26T08:08:00.000+01:00

Chablis dricker jag sällan, och när andan faller på finns ett väldigt begränsat lager att ta av. Men nu finns en flaska med dryga fem års ålder att tillgå.

En blekt transparent gyllengul uppenbarelse. Fin lyster.

Domaine Long-Depaquit grundades 1791 och ligger mitt inne i Chablis. Det köptes 1971 (en numerisk slump?) av den stora negocianten i Beaune, Albert Bichot. Man behöll dock samma vinmakare i 30 år till, för att 2001 överlåta ansvaret till Jean-Didier Bash. Detta ledde till reducerat skördeuttag, handskörd, osv., för att öka kvaliteten. Vad har han åstadkommit i 2005?

Nosen bjuds på tropisk frukt med ananas i botten, toppad citrus och äpplen. Det finns även med en dos gräddkola och viss diskret pepprig krydda med i mixen. På toppen slingrar sig en svag doft av vita blommor.

Les Blanchots är den Grand Cru som ligger längst österut i Chablis. Den anses vara den enklaste och mest rustika av Grand Cru:erna. Den billigaste också.

För att den ska lossna i munnen behöver den först några timmar med luft, och komma upp några grader över de rekommenderade åtta. Väl där bjuder den på bättre tryck i frukten, där ananasen finns kvar i samma mängd som i doften. Citron och honungsmelon finns med i matchen den med och bjuder på lite djup och komplexitet. Höga citrusliknande syror bär upp paketet ut i en lång eftersmak där en del citronskalsbitterhet stramar åt. Trots de höga syrorna så är munkänslan ändå lite fet och smörig.

Det är ett gott och bra vin, men inte riktigt vad jag hade önskat mig. Frukten hade inte riktigt den klass jag hade hoppats från en Grand Cru i en toppårgång som 2005. Dessutom hade jag nog blint gissat längre söder ut i Bourgogne då jag hittar en del gräddkola och smörighet i vinet.

2005 Maison Albert Bichot Chablis Grand Cru Les Blanchots Domaine Long-Depaquit.

Villovägar i kylan

2011-02-25T13:35:00.000+01:00

Ett kort besök i Stockholm, med det mest späckade schema jag någonsin haft. I lätt chock efter 45 graders temperaturskillnad mellan start och landning. En kort träff för att prova några viner med goda vänner hanns dock med. Och den visade på hur otroligt dålig jag är på att prova blint.

För de som är intresserade av mer detaljerade noter kan jag rekommendera den suveräna värden Franko.

Det första vinet är så italienskt det bara kan, surkörsbär och örter. Men även lite köttiga toner och spår av fat (trots bottilagring...) och en syra som är galet hög. Jag kan bara hitta det till Chianti. När det visar sig att jag provat vinet innan, så kan jag inte för mitt liv känna igen det. Visst gillade jag det stort även då, men jag kunde inte känna igen 2004 Il Poggione. Om man inte ens kan pricka viner man druckit, vad sysslar man med då?

Det andra vinet är min 1999 Torbreck Run Rig. Det påminner en hel del i uppträdaden av den 1992 Hill of Grace jag drack nyligen, och till min glädje så är medprovarna ute och cyklar lite på Cali Cab och Spanien, innan de landar i Australien. Inte bara jag som turar världen när jag provar vin. Hursomhelst är det galet bra. Det kostar ju därefter, men den mogna silkeslena frukten är underbar.

Tredje vinet är 2003 Clos de Papes, och jag sätter det fort som grenachedominerad CndP. Men denna burgundiska uppenbarelse med lena tanniner, och utan ett spår av kokt frukt och russin kan inte vara från 2003. Det var det enda jag var säker på. Jo tjena, säger jag när jag ser flaskan. Clos des Papes har imponerat varje gång jag provat. Även denna kväll.

Sista vinet orkar jag knappt ens ta upp. En 2007 Montevertine, som jag provat tidigare. Jag kunde inte bestämma mig om det var Barolo eller Bourgogne. De fatliknande kryddorna fick mig till slut att sätta ned foten i Frankrike, och traska upp på läktaren. Ska det vara så svårt?

Det ska i varje fall vara så trevligt som det var. Så borde fler onsdagar vara. Tack M&K.

3 x Tonåring

2011-02-17T15:25:00.002+01:00

Inte så illa för en torsdag.

Först en lunch med den nyfunna vinvännen Chris, som givetvis tar med en bra flaska till lunchen. Selosse Initiale (Degorgerad April 09) är en riktig bra skumpa. Brödiga toner på en botten av tropisk frukt, med bra stuns och längd i en ganska speciell stil. Underbara syror och till och med en del tanniner småstrama tanniner. Passar bra till den kinesiska maten. Skulle nog passa bra till det mesta. Det gjorde i alla fall eftermiddagen till ett under av effektivitet.....

Sedan vidare till en middag på White Rabbit under kvällen. En restaurang jag spanat in länge, men aldrig besökt. Otroligt snygga lokaler i en gammal kyrka och egentligen värt ett besök bara på grund av det.

Maten är riktigt bra. Deras 48-hour baby ribs smälte i munnen och var helt perfekta. Till det drack vi en 2005 Tardieu-Laurent CdR Guy Louis. Mörk frukt med skogshallon och körsbär i sällskap med lakrits, kryddor och mineralisk, stenig eftersmak. Fortfarande ganska framträdande tanniner ger det en stram skrud, med en mer bråkig än len och elegant smak. Inte alls dumt, om än långt ifrån något stort vin.

Sedan avslutades det hela med en servitör med en sångröst som påminner om Carl Bildt. Men jag fick en liten efterrätt. Trodde jag tills jag fick notan i alla fall. Trevligt var det hursomhelst.

Kort uppdatering

2011-02-13T03:59:00.000+01:00

Det har druckits en del vin även under början av kaninens år. Tyvärr ligger arbetsbelastningen just nu någonstans mellan komisk och sjukskrivning, så några längre utläggningar hinns inte med. Jag bjuder dock på en microuppdatering.

2008 Domaine Tissot Arbois Les Graviers måste vara något av det mest flintiga, rökiga, kryddiga vitvin jag smakat. Under ligger en ganska trevlig matta av gul tropisk frukt. Kul bekantskap.

2006 Domaine Méo-Camuzet Vosne-Romanée 1er Cru Les Chaumes är en ännu roligare bekantskap. Mörk frukt med skog och mossa i mixen, och underbar balans i munnen.

2008 Pierre Damoy Gevrey-Chambertin Clos Tamisot är ett par snäpp enklare och har en del av de drag som kan göra Bourgogne till besvikelser. Ung primär frukt utan vare sig så mycket komplexitet eller kraft, samtidigt som syran tar över och gör det snipigt. Nja.

2005 Cave de Tain Crozes-Hermitage. Det här kooperativet lyckas inte övertyga - inte ens under ett år som 2005 blir vinet speciellt bra. Det finns en hel del typiska syrah-markörer, men det är lite tunt och obalanserat. Graillot är mil bättre 2005.

2006 Livio Pavese Barbaresco är en Barbaresco i SBs standardsortiment. Den tar en inte med storm men är trots allt ganska OK. Provats tidigare.

Sedan har jag lyckats med bedriften att säga fel på både min ålder och civilstatus när jag blev intervjuad av en Singpores största kinesspråkiga tidning. Journalisten var helt förvirrad och förstod ingenting, eller kanske mest orolig för hur det ska gå!?
- Ska du vara pappaledig sedan?
- Ja, det är tanken. Under cirka sex månader.
- Och din fru ska jobba då?
- Ja, det hoppas jag.
- Så du ska ta hand om barnet helt på egen hand?
- Ja så lär det ju onekligen bli.
Reporten med skepticism och oro i rösten - Men då ska du väl gå speciella kurser i att byta blöjor och mata innan?

För de intresserade finns artikeln här, och ni hittar säkert direkt faktafelen. Jag är varken gift eller 37 år. 乌立克 är tydligen Ulrik på mandarin.

Lo Hei

2011-02-09T10:54:00.001+01:00

Kinesisk/Singaporeanska traditioner är intressanta. Idag är det tydligen min, och alla andras, födelsedag.

Den sjunde dagen på det kinesiska nyåret är tydligen något som betraktas som allas "födelsedag" och det ska firas. Det firas med rätten Lo Hei, som är en blandning av råa grönsaker och fisk, också rå. Den här maten ska man kasta så högt man kan upp i luften, innan man äter den. Ju högre du kastar, ju bättre och rikare blir det kommande året. Joråsatte.

Lo Hei firas på Electrolux Singapore

Sedan har jag fått ett rött kuvert med 20 S$ av chefen. Jag hoppas att det också är en tradition. Alternativet att det är årets löneökning är inte så kul. Det är i och för sig positivt att den kom redan nu, men en liten besvikelse att den motsvarar 100kr på ett år.

2004 Ricasoli Castello di Brolio

2011-02-08T15:05:00.000+01:00

Dags att klättra ned från nådens kulle till mer jordnära nivåer.

Ricasolis "bästa" Chianti Classico i en stark årgång med några år på flaska borde kunna bjuda upp till dans!?

Fortfarande blåviolett med en aningens tegelkant - om man kisar lite och hoppas på mognad.

Doften är öppen och generös. Mörk, ganska murrig doft med läder, söt tobak, körsbär och lite parfymerade drag.

Munkänslan är medelfyllig, smeksam med söt frukt och ganska snälla välskräddade tanniner. En klädsam strävhet i svansen ger ett skönt bett. Syran är hög och när frukten har antagit de klassiska italienska sur-körsbären är ursprunget ingen tvekan. Smaken har en skön mix mellan primära körsbär och tidiga mognadstoner från söt tobak och läder. Kaffe och mörk choklad tillkommer, och skvallrar om en del fat i uppfostran.

Gott i modern stil och skönt att dricka nu. Redan nu. Kanske något snabbmognat i Singaporeansk värme? En trevlig landning efter den stratosfäriska vandringen på kullen.

Druvblandningen är 80% Sangiovese och resten lika delar Merlot och Cabernet Sauvignon.

Vin med vänner

2011-02-03T14:12:00.020+01:00

Den tredje vinmiddagen på Otto bjuder på en fantastisk vinupplevelse.

Tidigare middagar finns beskrivna här och här. Upplägget är samma denna kväll, var och en tar med ett vin som bjuds blint.

Först en öppen 2005 Georges Laval Champagne Brut Nature Cumières. Jag har aldrig hört talas om denna odlaren. En ganska fet frukt av röda äpplen med tydliga inslag av bröd och jäst. Samtidigt är syrorna läskande höga, och moussen livlig. Gott och en bra inledning på kvällen.

Första blinda vinet är tätt, mörkt blåviolett. En första doft ger lite stall, ceder och läder. Under det kommer en röd frukt i en tung framrullande matta. I munnen är vinet smeksamt visköst, fylligt med en tät frukt av röda bär - drar den åt något håll är det åt mogna plommon. Välskräddade söta tanniner finns bakom frukten och ger ett litet strävt bett i eftersmaken. Välbalanserat med bra syror och utan svackor någonstans är detta välgjort i modern stil och med en hel del fat i hanteringen. Gissningarna går till slut till en BDX-blandning, med stor andel merlot, från Italien, efter att ett tag ha varit i Kalifornien Och ungt är det.

2006 Petrolo Galatrona IGT. 100% Merlot från Toskana lagrat på nya franska barriquer. Italienarna verkar ha en förkärlek för att göra prestigeviner på Merlot, och bra blir det. Just nu är faten lite väl tydliga, men det finns frukt i mängder som kommer integrera det med lite tid. Första gången jag provar det här vinet, vars existens jag inte ens hade koll på innan.

Wow! Simply Wow! Nästa vin är så galet bra att jag inte vet var jag ska börja. En underbar mogen doft av söt röd frukt med kryddor, tobak och läder. På toppen en lockande doft av vita blommor och parfym. Det är dock vid första klunken som jag tappar koncepten totalt. Det är som att dricka flytande silke Mjuk, söt, perfekt mogen frukt klär in hela munnen i lager efter lager. Tanninerna är löjligt mjuka och smidiga, och bidrar med en smeksam stadga hela vägen ut i en lång, lång eftersmak. Mot slutet kommer en liten torr chokladbitterhet och adderar ytterligare komplexitet. Det här är något av det bästa vin jag druckit. Magiskt bra. Det påminner om en d'Ampuis med sin balans och elegans, samtidigt som byggstenarna är sötare och med fylligare frukt.

Gissningarna är över hela kartan. Varmare klimat, och cabernetdominerat? Kalifornien, mitten av 90-talet?

1992 Henschke Hill of Grace. 100 % Shiraz från Eden Valley. Mogen högklassig Aussie Shiraz har fått en ny dimension i min bok. Ett ordentligt steg ovanför 2003 Amon-ra som var förra referensen. Stort tack för att jag fick smaka.

Sista vinet är mitt, och tyvärr lite av en besvikelse. 2004 Domaine du Pégaü Cuvée Laurence har jag druckit förut. Söt mörk frukt, som har en dragning åt torkade russin och fikon. Läder finns med, men även en del undervegetation och kryddor. Det har dock mycket mer påtagliga sandiga tanniner än förra flaskan - vinet får en lite väl sträv och ogästvänligt karaktär där frukten inte är tillräckligt generös för att hålla emot. Undrar om detta var en dålig flaska, för vinet borde vara bättre än så här? Eller så satt jag fortfarande och drömde om Hill of Grace.

Tack för en trevlig kväll, och Gong xi fa cai, Chris och Christian.

Gong xi fa cai

2011-02-03T04:00:00.001+01:00

Gong xi fa cai! - vilket är en nyårsönskning på mandarin som betyder ungefär önskar dig ett rikt kommande år. Vi har nu firat kinesiskt nyår och gått in i kaninens år.

På jobbet fick jag en 100 sidor lång presentation med vad detta året skulle innebära, och hur jag ska bete mig - jag som själv är råtta alltså. En kortare version kan ni läsa här. Det här ska man inte skratta åt. Här läser man det noggrannare än min mamma läser såkalendern.

Hur man firar kinesiskt nyår har jag inte så bra koll på, men vi testade med en grillning och skumpa. Hur fel kan det vara?

Nyåret skålades in i Barons de Rothschild champagne. De har satsat mer på varumärket än champagnen, i mitt tycke.

Dessa två favoriter och trotjänare fick utgöra grunden for grillvinerna. För er som inte provat Roagnas barbera - gör det!

Efter tolvslaget så skapades traditionen att dricka japansk whisky - det har jag nu gjort alla kinesiska nyår jag firat. På detta följde en lång och livlig diskussion om valutor, räntor, produktivitet och investeringar. För en normalbegåvad åhörare måste det påmint om en boxningsmatch mellan tre blinda. Vad slutsatsen blev kommer diskuteras under hela kaninens år.

Happy Lunar New Year!

2004 Poderi Aldo Conterno Barolo

2011-01-30T05:14:00.002+01:00

Det är inte helt enkelt att veta vad man har i glaset när man öppnar ett vin från Aldo Conterno.

2003 Il Favot innehåller druvmaterial som i vanliga fall ingår i vinmakarens Baroli. 2004 Romirasco innehåller stora delar av druvmaterialet som brukar ingå i Granbussia. Och båda är galet bra. 2004 Barolo är till 30% gjord av frukten som tidigare år ingått i Il Favot. Lägg till det att det bara används stål i vinifieringen och att vinet lagras i stora slavonska ekfat, men vinet kan ändå få till en viss fatton. Galloni nämner att det görs kraftig rengöring av faten med jämna mellanrum, men inte rostar de väl om dem? Det gäller att hålla koll på vad man dricker.

Hursomhelst, lördagar kan betyda långkok även i Singapore - denna lördag med importerade trattisar i mixen. Medan grytan puttrar får min enda flaska av 2004 Aldo Conterno Barolo vakna till liv med luft - vilket betyder ett par timmar.

I glaset har vinet en skir, transparent uppenbarelse där kanten redan antagit tegelfärg. Kroppen är klarröd och har en härlig lyster.

I näsan är det ganska återhållet men bjuder på mer med lite tid. Först en ton av ljusa jordgubbar som sedan breddar sig till något mörkare skogsbär med hallon, lingon och en blåbärston. Nypon och rosblad tillkommer med lite tid och även en del kryddor. Läder och mörk choklad (från fat?) är med också. Totalt sett en angenäm aromatisk nos.

Vinet slankt och lätt i munnen, med höga syror. Tanninerna är ganska anonyma, även om de finns i bakgrunden och kommer fram i svansen och lämnar kvar en lätt sträv, sandig känsla i munnen. Frukten kommer från det röda laget, men jag tror nog det spelar med någon man kort. Smaken är lite tunn och dör ut ganska fort, för att lämna kvar en väl lingonsyrlig och sträv eftersmak. Det påminner om en halvtaskig snipig Bourgogne i eftersmaken. Det är helt enkelt inte nog med stuffing i vinet för att matcha syrorna.

Nog borde Aldo Contero kunna prestera bättre än så här i en årgång som 2004? Eller så har flaskan lagrats illa i Singapore, där jag köpte den. Om ni har några flaskor liggande, och de är som den här, drick snart snarare än lagra. Det finns inte mycket stuffing att mogna ut.

Sedan kan ju besvikelsen ju bero på att det är en så kallad bladdag enligt såkalendern (som min kära mor skickat till mig). Är det samma kalender i Singapore som i Sverige?

Intressant läsning

2011-01-26T07:59:00.000+01:00

Hittade en intressant artikel, och framförallt bild, i New York Times om druvor och släktskap. Du hittar artikeln här.

2007 Domaine Tempier La Migoua

2011-01-22T11:23:00.001+01:00

Ibland får man lust att glänta på dörren till ett vin man vet är långt ifrån drickfärdigt. Har man några flaskor kan det vara intressant att se vad vinet står i sin ungdom, om man kan övervinna sin korkskruvsångest.

Färgen är tät och mörk, med en dragning åt blåviolett.

Att öppna en flaska 2007 Domaine Tempier Cuvée Spéciale La Migoua är ett försök att få en glimt av vad som komma skall. För att ge det en chans att vakna får det en snabb vända i karaffen, och sedan ner i flaskan igen, i närmare ett dygn.

Vid den snabba turen i karaffen doftar vinet endast kött, blod och rost. Dessutom ganska återhållet, vilket säkert påverkats av den för låga temperaturen. På återseende.

Domaine Tempier skapades först 1940, men det har gjorts vin i dessa marker långt innan dess - familjen Tempier fick t.ex. en guldmedalj 1885 för att man lyckats återskapa vingårdarna efter vinlusens härjningar. När Lucien Peyraud gifte sig med Lucie Tempier skapades firman, som startade med total ca 12 ha Mourvèdre i odlingar. Sedan dess har ägorna vuxit, och man köpte La Tourtine ('51) och Miguoa ('52) och sedan 1969 har man släppt vingårdsviner från dessa. Idag har man 38 ha. Numera är det barnbarnen till Lucien som driver Domaine Tempier tillsammans med vinmakaren Daniel Ravier. Förutom sina klassiska röda viner är Tempier väl kända för sin rosé.

Ett dygn senare är vinet mycket mer uttrycksfullt. Visst finns det en underliggande mörk mullrig matta av blodig biff och rostiga verktyg, men det har tillkommit en finstämd doft av jord och tobak. På toppen av det ringlar lite ljusa jordgubbar och ett rejält fång blommor. Det är en komplex doft där det mörka animaliska minglar med skira vita blommor. Det bjuder på en hel del och verkar lovande.

La Miguoa är en vingård på 6 ha med en jordmån av Muschelkalk som ligger på 180-270 m.ö.h.. La Miguoa är gjort på 50% Mourvèdre, 27% Cinsault och resten Syrah, vilket är den minsta andelen Mourvèdre i Tempiers cuvéer. Efter vinifiering i temperaturkontrollerade stål- eller betongtankar, lagras vinet i 18-20 månader på stora ekfat.

Gommen får sig en rejäl omgång redan vid första klunken. Smaken är intensiv med mörk, svart frukt, och en del ljusare jordgubbar i mixen. De djuriska inslagen av järn, blod och biff finns invävda i all frukt. Det är intensivt, men blir inte tungt eftersom det har rejäla syror som ger en frisk och förvånande lättfotad munkänsla. Välbalanserat utan några svackor sitter vinet bra ihop hela vägen ut i en stram eftersmak av hyfsad längd. Tanninerna är väl tilltagna och sträva, men ligger dolda under lager av frukt.

Ett redigt vin med stor potential. Ett par nummer större än Cuvée Classique, med mer kraft, bättre balans och intressanta inslag av blommor och jordgubbar. Det finns frukt och struktur som gör att det här kommer leva länge, och det kommer må bra av några år för att få delarna att smälta ihop lite bättre och tanninerna att slipas till en del. Då tar jag nästa flaska.

2009 Fritz Haag Brauneberger Juffer Sonnenuhr Riesling Spätlese

2011-01-18T16:21:00.004+01:00

Jag borde dricka mer tysk Riesling. Det är som gjort för klimatet med sin krispighet och syra, samtidigt som alkoholen är behagligt låg. Det som stoppar en kan vara vara att namnen är längre än ASEANs tullbestämmelser.

Sedan 2005 drivs Weingut Fritz Haag av grundarens sonson Olivier. En utbildning inkluderande både teori och arbete hos t.ex. Dönnhoff gjorde honom redo för att ta över odlingarna i vingården Juffer. Sonnenuhr är den bästa delen av vingården, med lutning på upp till imponerande 80%.

Ljust gult med vissa gröna stick. Påminner om (transparent) hö som börjat torka - alla har vi våra egna doftreferenser.

En doft av gul persika, melon och gula mogna äpplen. Men också lite flintig rökighet.

Saftiga, övermogna, rinnande meloner och päron i täten av frukten. Ungt babyfet, med en hel del restsötma som också tar en framträdande roll. Smeksam munkänsla som övergår i lätt spritsighet på tungan i den mineraliska svansen. Där finns de - i svansen - en hel hög med stenar. Syrorna finns också där, men hade gärna fått skruvas upp ytterligare en nivå för att matcha sötman och frukten.

Återigen ett vin som jag dricker för ungt. Detta hade varit ännu bättre med något år på nacken. Men man tar vad man har, och detta gjorde inte bort sig på balkongen i solnedgången.

Tack för den flaskan Patrik!

Ett år

2011-01-18T01:43:00.000+01:00

Tänder ett ljus på årsdagen av den tragiska olyckan.

2004 Tua Rita Giusto di Notri

2011-01-07T14:11:00.002+01:00

Lotus Notes kalender säger uppmuntrade "352 days left". Chefen ser frågande ut när jag säger "13 days after Christmas?" och "Squeeze day?". Jetlag och sömnlöshet. Det krävs ett bra vin som början/avslutning på året/veckan.

2004 Tua Rita Giusti di Notri får bli den som ska möta kvällens förväntningar. Galloni gillar vinet (93p) och ger det ett drickfönster som börjar redan 2008.

Vinet är mörkt och tätt, och någon ålder eller mognad skvallrar inte färgen om.

Direkt efter att korken dragits, och vinet är på tok för kallt, doftar det ceder, stall, gräs och läder. När temperaturen stiger tar frukten ett kliv fram.

Utmognade mörka körsbär och moreller i en mullrande doftmatta tillsammans med ett syrligare inslag av lingon. En del mörk choklad och kaffe samt orientaliska kryddor från faten är med också. Vissa toner av den initiala blyertspennan finns kvar, medan gräset har försvunnit i bakgrunden. Öppen, inbjudande och massiv doft.

Mjukt, smeksamt, och ganska fylligt och intensivt i munnen. Syrorna ger bra skjuts, och tanninerna lurar under den rätt intensiva frukten och kommer fram först i eftersmaken som sakta klingar av. Körsbären från doften är i första rummet, där även rostat kaffe tagit en mer framträdande roll. Jag tycker mig kunna finna en viss antydan till russin och lite kokt känsla, men det kan också vara inbillning eftersom jag tycker vinet är så öppet och tillgängligt. Har det åldrat fort i något Singaporeanskt skyltfönster?

Vinet slinker ner fort. Det beskrivs dock inte bäst som en smekning av en silkesscarf, utan känns mer som att bli inrullad i tunga sammetsgardiner. Men det är inte illa det heller ibland.

60 % Cabernet Sauvignon, 20 % Merlot, 15% Cabernet Franc samt Petit Verdot. 18 månader på 70 % nya barrique är de enklaste delarna av formeln. Typiskt Bordeaux - men få som provar skulle hamna där i sina gissningar. Men prova borde fler.

Nytt år i bilder

2011-01-01T12:06:00.001+01:00

2010 avslutades på ett alldeles lysande sätt.

2007 Zilliken Saarburger Rausch Spätlese är en utmärkt inledning. Ren fin frukt av citrus, persika och päron. Nästan krämig munkänsla, men med bra syror och en skön mineraltwist i avslutningen. Utmärkt gott. Välkommen!

1996 Henriot är precis så bra som Konjären beskrivit. Bokna äpplen och citrus. Mjuk mousse och fin syra. En liten apelsinskalsbitterhet i en långa avslutningen. Riktigt bra, och häromdagen fanns det några lådor stående på Regeringsgatan.

Champagnen är en mycket bra matchning med de här krabaterna.

Kanapéer med hummer, ärtpuré smaksatt med mynta och Pata Negra är också en god matchning med champagnen. Man borde oftare utgå från vilken mat man ska bjuda på för att matcha vinet, inte tvärtom. Barnens tilltugg verkar lite snålt i sammanhanget, men uppskattas nog lika mycket som de vuxnas.

Lammet försvinner så fort att det inte fastnar på bild. Men till det dricks det 2004 Pure, 2005 Clos du Mont-Olivet och 2005 Bosquet des Papes. Purevinet är tillgänligt och gott med ren, fin jordgubbsfrukt, hallonbåtar och laktrits. Också mognande lädertoner fyller på. Gott och behöver inte lagras längre, tror jag. Den får dock stryk av den betydligt yngre Mont Olivet. I den finns mer kraft, mer komplexitet och tydligare garrigue. Betydligt kraftigare tanniner och en saltlakritstorr, lång avslutning. Bästa vinet, med ett långt liv framför sig. Bousquet des Papes är svagaste kortet i uppställningen, med viss avsaknad av struktur och längd, fast ganska gott ändå.

Som avslutning dricks en 1996 Disznókő Tokaji Aszú 5 Puttonyos. Slutsatsen är att jag borde dricka mer Tokaj. Sötman och frukten tillsammans med nötiga, oxiderade smaker är riktigt bra.

God Fortsättning!

PS. Nyårsdagen måste vara pizzabagarnas största dag på året?

Årets viner - 2010

2010-12-28T15:05:00.005+01:00

Ett ganska omtumlande år närmar sig med rask takt sitt slut. Mycket har hänt under året, och vinprovandet har väl fått stryka lite på foten tack vare flytten till Singapore.

Från balkongen i Singapore

Några godsaker har dock hunnits med under året. Det är kanske inte de vinerna som är tekniskt sett allra bäst som ligger överst i minnesbanken. Det handlar lika mycket om tillfället och sällskapet, en positiv överraskning eller annat som gör att de kommer med på denna korta sammanställning.

1. 2007 Pégaü da Cuvée Capo. Origo och Laurence Feraud bjuder upp till dans i januari, och kultvinet Cuvée da Capo hälls. Vinet som bara görs i bra årgångar, där alla har fått 100p, eller mer, av advokaten från Baltimore. Sedermera får även årgång 2007 den perfekta stämpeln. Hypen runt vinet hade skruvat upp förväntningarna enormt, och även om vinet inte nådde de höjderna så kommer jag komma ihåg mitt första smakprov da Capo. Det kommer bli lysande gott om några år.

2. Avskedsföreställningen. Som ett hejdå inför avresan samlades några vintokar för ett litet fyrverkeri. Många goda viner, varav de jag minns mest är 1995 Vieux du Télégraphe och 2004 Romirasco. En lysande trevlig kväll.

3. 2003 Amon-Ra. Ben Glaetzer är på besök i Singapore och har en vinmakarmiddag. Provningen var väl ganska taffligt genomförd, men denna Amon-Ra öppnade mina ögon för hur bra dessa viner kan bli med lite ålder. Helt underbart gott vin.

4. 2006 Château d'Ampuis. Under ett kortvarigt besök i Stockholm slinker jag in på en BYOB och detta vinet får mig att fullkomligt glömma allt vad jetlag är. Sådan otrolig balans och elegans. Att detta är vinet under topparna La-la, i en mellanårgång, imponerar storligen.

5. Gaia Gaja. Tyvärr kom inte Angelo utan skickade dottern till vinprovningen i Singapore. Jag fick platsen tvärsöver bordet från henne. Jag har för mig att vi fick prova några goda viner också.

6. 1995 Masi Amarone Mazzano flyttade min ribba för hur en Amarone kan smaka. Det behöver inte bara vara torkade russin. Lysande gott.

Det var en kort sammanställning där givetvis mycket fått stryka på foten. 1971 Pajoré, 2004 Giacosa Red Label Riserva, och inte minst en Quilceda Creek - även om jag har svårt att glömma den sistnämnda - t.ex..

Det har druckits en del bra viner trots allt, om än kanske inte på samma nivå som 2009. Vi får se hur högt vi lyckas hålla den asiatiska fanan under 2011. Det finns en överhängande risk att det blir lite si och så med vindrickandet under året.

Gott Nytt År på er.

Ska det vara så här?

2010-12-26T07:46:00.000+01:00

Kroppen är i chock.

Först en temperaturskillnad på en sådär 45 grader från 30-35 i Singapore till Stockholm. Lägg på det att luftfuktigheten inte är på de 100 procent huden har vant sig vid. Sedan är utbudet av aktiviteter i Stockholm klockan 04:45 en juldagsmorgon, eller Annandagsmorgon för den delen, ganska begränsat. Jetlaggen bråkar med en. Ska det verkligen vara så?

Vindrickandet har också varit ganska begränsat på sistone. Förvisso öppnade jag en flaska 2006 Barroche Châteauneuf-du-Pape på julafton. Det jag hann prova var bra, men sedan tog svärmor i ett obevakat ögonblick vad hon hittade för att koka kål i. Ska det vara så?

Sedan har jag sett en av de mest smaklösa annonser på länge i in-flightmagasinet. Man behöver inte ha levt i celibat strandsatt på en öde ö i år för att se några sexuella anspelningar i den. Det kan inte bara vara jag som tycker det känns billigt, och allt annat än fokuserat på vad som är i flaskan. Inte för att jag gillade Möet innan, men om det är den imagen man försöker sälja sin Champagne med, väljer jag definitivt annan skumpa även i fortsättningen.

Ska det verkligen vara så här?

God Jul och Gott Nytt år!

Sanningen överträffar dikten - stor humor

2010-12-19T13:39:00.003+01:00

Singapore har ett problem. Fertiliteten är en av världens lägsta med 1.29 barn per kvinna, där det behövs ~2.1 för att befolkningen inte ska minska. Förstföderskorna blir äldre och äldre.

Detta är ett ganska vanligt problem i världen där välståndet stiger; kvinnor (och män) ska utbilda sig och komma igen med en karriär innan de bildar familj, det behövs inte barn för att trygga pensionen, med mera. Singapore har dock lösningar på problemet. Eller i alla fall försök till lösningar.

Landet är mästare på olika försök till så kallad social engineering. Staten uppmanar medborgarna genom massiva kampanjer på utomhustavlor, i bussar och tunnelbana att studera, resa sig upp på bussen, le mer, tala god engelska, med mera. Inte minst är det viktigt att medborgarna gifter sig - för att sedan skaffa barn och öka befolkningsmängden. I denna strävan går man längre än kampanjer. Stora delar av välfärdssystemet blir bara tillgängligt under förutsättning att man är gift.

Du får exempelvis inte köpa en statligt tillhandahållen lägenhet (HDB) om du inte är gift (eller svinrik och kan köpa en lägenhet på den privata marknaden).

Men man nöjer sig inte med det. Enter: Social Development Network. En statlig macthmaking-byrå med visionen: ...to facilitate marriages and nurture a culture where singles view marriage as a top life goal. En statligt driven match.com. Det låter ju både som ett solklart recept på succé, och absolut nödvändigt då singlar aldrig annars skulle fundera på hur de ska träffa någon.

Det här är en aktiv organisation också, i fina lokaler med bra läge ett stenkast från Orchard Road. En vän berättade att när han själv som ensamstående flyttade tillbaka till Singapore efter några år utomlands, dröjde det inte många veckor innan det damp ned ett brev om att SDN erbjöd sina tjänster. "Inte ska väl du som är över 30 gå omkring här ogift? Och barnlös?!"

Efter mycket tjat gick vår vän, vi kan kalla honom Tony eftersom han också heter det, med på att träffa dem. Väl där visar det sig att det finns tre dejtingcoacher anställda av detta Singapores motsvarighet till Playboy mansion. Tre damer med en medelålder på 67 år. Tonys handledare i romantikens konst hade själv passerat 70. Detta är vad som förmedlas:

We aim to help you in your quest for new friends and potential partners. To that end, we've come up with the following recipe to help us, help you:

We want to create awareness amongst you, on the importance of marriage and family, and the need to start early.
Having the LoveByte café, MatchBox and our activities and services to create opportunities for eligible singles like you to meet;
Through our empowerment (aka public education) programmes, we hope to help you set your expectations right in the search for a life-partner.
Ultimately, we hope you would be looking forward to an enriching marriage and a fulfilling family.

Allt under en logga som får folktandvårdens att osa av romantik och erotik (jag menar fortplantning- det är ju det viktigaste.)

Det där med att man måste ge sina medborgare möjlighet att kombinera karriär och familj har man kanske inte reflekterat över. I dagsläget får kvinnor tre månaders föräldraledighet, män kan få tre dagar i samband med förlossningen om arbetsgivaren är välvillig. Barnomsorgen är inte utbyggd, arbetsgivare behöver inte underlätta för dem som har barn.

Som ytterligare ett tecken på sin servicevänlighet kommer en dam (kan hon ha varit en av coacherna?) fram och undrar om fotona som vi har tagit. "This is a Gah-men building" Efter en utskällning får vi till slut gå, med kamera och bilder med oss. Förhoppningsvis är det inga försvarshemligheter som avslöjas ovan.

Man undrar vad nästa steg blir? Polygami är redan tillåtet för muslimer. Arrangerade äktenskap kanske? Det där med IVF har ju haft en del problem.

Myntunionen når Singapore

2010-12-16T14:09:00.001+01:00

Det är inte bara de som är boende i den kalla nord som lockats av den nya myntunionen. Även jag har nappat, och via en liten omväg fått min dos Merolli. Som tur är så är inte en S$=DKK.

Tre Nasi fick en lysande recension av FV. Kan 2000 Gemma Barolo Riserva Tre Nasi verkligen vara så bra som den hyllningen lovar?

Svaret är ja. Kanske inte direkt efter korken dragits, men redan efter någon timmes luft, och speciellt dag två så sjunger det. Som en väl ihopsjungen kör.

Tjära, röda rosor, röda syrliga bär, jordgubbar som en start. Lite mörkare skogsbär, friska örtiga toner därtill. En aning tobaksartad mognad.

Vinet är lika bra i munnen. Välbalanserat med friska vinbärssyror och lätt avslipade, lena tanniner som fortfarande har vinet, och gommen, i ett skönt grepp. En kärna av fortfarande ung och viril skogsbärsfrukt, inklädd i toner av tjära och lakrits. Eftersmaken är medellång med mineralisk känsla (något svårt att avgöra om det är granit, gnejs, eller rent av basalt), och avslutas med en Lakrisalrullsk strävhet.

Riktigt gott! Jag har fått rådet att snabba mig med att dricka upp flaskorna, men jag känner ingen direkt brådska, även om de kanske inte ska sparas fem år. För er som tänker dricka snart, se till att ge vinet rejält med luft, det vinner det på.

2004 Tua Rita Rosso Dei Notri

2010-12-12T14:18:00.003+01:00

Resultatet av en utförsäljning är att kom jag över andravinet till Giusto di Notri med några år på nacken. Borde vara om inte bråttom så i alla fall dags att snart dricka upp.

Tua Ritas Rosso Dei Notri är gjort på 60% Sangiovese, 30% Merlot och 10% Syrah. Tre månader på fat där Sangiovesen sett stål och övrig druvjuice barrique.

Mörk fyllig doft av torkad frukt med russin i främsta ledet. En del körsbär hittar också fram, men inte Sangioveses typiska surkörsbär, utan mörkare och rundare med en dragning åt plommon till. Det finns även julkryddor som nejlika och korinter, och engelsk fruktkaka.

I munnen är frukten inte lika söt och torkad som i doften, men russinen finns kvar. Körsbär och plommon blandas med kaffe och kryddor. Ganska pigga syror, medan tanninerna är diskreta, nedslipade och i bakgrunden. Frukten saknar dock definition, de "flyter" ut på bredden och är inte lätt att särskilja. När det dessutom klingar av ganska fort, så är jag beredd att skriva att vinet har mer bredd än längd, om jag förstår Konjärens definition rätt.

Jag vet inte om den torkade frukten är ett tecken på lite väl varm lagring, eller om det bara inte klarar av sex år? I vart fall är det lite slappt och trött. Inte helt min kopp det här, i nuvarande form, men jag får se om sista flaskan är bättre.

Wine dinner @ Otto

2010-12-08T13:44:00.002+01:00

Dags för ytterligare en vinmiddag på Otto. Något att se fram emot efter förra lyckade middagen.

Det första, och största, problemet är vad jag ska ta med mig för vin. Nivån på vinerna sattes ju ganska högt på förra middagen, samtidigt som min vinkällare i Singapore är rätt begränsad. Jag har ju lite svårt att matcha Ornellaia och Voerzio med ålder i mina bruksviner i kylen - men gör ett tappert försök till något intressant.

Första vinet har en diskret doft av typiska Nebbiolska parfymerade rosor på toppen. Under ligger ljusa röda bär och rått kött, och ett uns tryffel. Ganska återhållen doft. Vinet lätt och smeksamt i munnen, men med en underliggande kraft. Det är kraftiga tanniner, men de är ack så lena och välskräddade. Frukten ligger i flera lager med körsbär, jordgubbar och vinbär. Allt sitter snyggt ihop i en välbalanserad mix. Det här är ett stort vin - i vardande i alla fall. Jag gissar på en traditionell Barolo från första delen av 90-talet med ett långt liv framför sig. Lurad av att de extremt silkiga tanninerna gör det smeksamt och ganska tillgängligt - men borde vetat bättre på den unga färgen.

2004 Bruno Giacosa Barbaresco Riserva Asili. Chris förnekar sig inte och häller ett underbart vin. Min första Giacosa Red Label. Underbar och förvånansvärt tillgänglig redan nu. Jag inbillar mig att mer komplexitet kommer med tiden, men det gör inte precis ont nu heller.

Andra vinet har en doft av söt cassis med en toppnot av parfymerad handtvål. Efter ett tag förnimmer jag en hel del mognande toner av balsamico, svamp och buljong. När jag återkommer till vinet senare under kvällen är mognadsdoften helt dominerande. Vinet är lent med ganska nedslipade tanniner, medelhöga syror och en frukt som fortfarande är ung och viril. Tobak och mörk choklad ligger i botten. Jag velar fram och tillbaka men landar till slut på en Brunello från slutet av 90-talet och gissar till slut på '98.

1997 Ciacci Piccolomini Brunello di Montalcino. Förvånande fort mognad. Mycket bra nu, och jag skulle nog dricka den nu om jag hade några flaskor.

Tredje vinet är mitt bidrag. Ung blåviolett färg med otroligt mogna söta körsbär i doften. Med lite luft tillkommer en del örtiga inlsag med en dragning åt mint, och lite söta vaniljtoner. I munnen är vinet tätt och kompakt - sammanhållet av fina tanninger och höga syror - utan svackor eller brister hela vägen ut i en lång eftersmak. Några sniffar senare kan man addera choklad och kaffetoner i doft, och frukten börjar bjuda på mer surkörsbär än de övermogna röda.

2004 Fontodi Flaccianello. Mycket bra, och jag önska att jag hade fler flaskor liggande någonstans, för att börja tulla på om en fyra, fem år.

Sista vinet är en helt annan sak. Svart med en aning till ljus genom kanten, om man lutar glaset ordentligt. Doften är mycket söt och mogen, med en en övertydlig ton av körsbärslikör. Bakom den söta mattan av körsbär och björnbär finns nog något, men det drunknar just nu. Massivt i munnen.Tätt och koncentrerat. Och sött. Det ska dock nämnas att det inte blir tungt, och att det är extremt silkigt och smeksamt. Det borde vara rätt alkoholstint, men den känns absolut inte. Det är lite för sött och lite för mycket för mig. Gissningen går till en ung Barossa. Blanding av Shiraz och Cab.

2001 Quilceda Creek Cabernet Sauvignon. Det är ett tick i en ny box för provade kultviner. Men jag förstå inte riktigt dess storhet. 98 poäng från Wine Advocate, och tillgänglig sedan 2007. Visst är det snyggt ihopsatt utan vassa kanter, men jag tycker det är lite för mycket av allt. Och hur kan de göra sådana viner i Washington??

Tack igen för en lysande fin kväll med mycket intressanta viner och roliga diskussioner.

PS. Ledsen för de usla bilderna. Restauranger lämpar sig sällan för foto med pocketkamera.

Orchard Road 2:a Advent

2010-12-06T13:44:00.003+01:00

What they lack in snow, they make up in lights.

Men visst känns det genuint. Snyggt och stilfullt.

De verkar ha svårt att hitta riktiga julgranar. Substitutet fixar det inte riktigt.

Trots allt så hittar jag ingen glögg. Konstigt.

Yering Station Shiraz Viognier 2007

2010-12-05T12:28:00.001+01:00

Dags att prova nästa årgång som precis kommit i butikerna i Singapore.

En gång tidigare har jag provat 2006an och gillade den. Det verkar dock som om det är delvis andra druvor i 2007, eftersom ursprung anges till både Yarra Valley och Heathcote.

Typisk shiraz är tanken efter första sniffen. Söt mörk frukt - utan att bli syltigt - och vitpeppar. Med luft och tid ljusnar frukten och får en klar ton av körsbär och cassis.

I munnen är vinet slankt och ganska lätt. Väldefinierad cassis i attacken, som tunnar ut ganska fort i en svans med lakritsal. Tanninerna är ganska framträdande och det hela passar ganska bra till mat. Den lite klena frukten gör dock att jag inte tror på någon långlagring.

Årgången har inte samma kraft i frukten som 06an. Det är dock ganska trivsamt. Så kan man också fira andra advent: Aussie Shiraz istället för glögg, +35 istället för snö.

2006 Château de Reignac

2010-12-01T13:36:00.002+01:00

Så nära en "First Growth" jag har råd att sträcka mig. I alla fall enligt den här videon.

Ungt mörkt blåviolett.

Nu är det här vinet 5 år yngre, och blindprovning är ju alltid blindprovning. Men för de 169 kronor i BS som 2006 Château de Reignac kostar så är det värt ett försök. Reignac är känd för att vara en toppklass Bordeaux Supérieur

Tät doft av vinös cassis, men även av sött kaffe och mörk choklad. Både cigarrlådan och cigarrerna har fått följa med nere i doftblandningen.

75% Merlot, och 25% Cabernet Sauvignon och 19 månader i ny fransk ek. Det är receptet som Rolland varit med och tagit fram.

Smaken är fulladdad med körsbär och cassis. Tätt och fylligt ut i en ganska lång eftersmak. Fortfarande sträva tanniner som ger tänderna och tandköttet en rejäl omgång. Nästan lite bläckigt. Något tunt i mitten kanske, men bra struktur och bra frukt - inte illa alls.

Klart gott, och vet inte om man får så mycket bättre Bordeaux för de pengarna?

BTW, tips på julklappar, om man nu inte måste ha dem av det kluckande slaget.

Kronstam strikes again

2010-11-24T08:35:00.002+01:00

Jag råkade läsa Kronstams senaste i DN. Inte bra för blodtrycket. Det kan omöjligt bara vara jag som blir irriterad???

Att han skulle försvara SystemBolaget var väl inget oväntat - inte vill han väl bli portad från monopolet. Men storyn att det sista han gjorde innan han lämnade SB 1982 var att "plantera idén" till beställningssortimentet var ny. Detta beställnings sortiment som nu är SBs enda räddning, och deras starkt lysande stjärna, där folket kan "rösta in" viner de gillar. Kombinerar det med de ständiga skriverierna om Claude Val och hur de kommit in i ordinarie sortimentet, och det blir konstig sörja av att skriva upp sig själv, och ett mediokert vin.

Jämförelsen mellan SB och att köpa på nätet för hemkörning är skrattretande. Han tar upp The Wine Company och Goodwine, och klagar på deras sortiment. Vakna! Det finns 100-tals olika vinhandlare i Europa, som slår SB på fingrarna i sina specialområde. Jag har köpt Rhône och Bordeaux från Millesimes. Jag har köpt Italienskt från BaroloBrunello, tyskt från Gute Weine, en hel del blandat från BBR (titta på deras hemsida och SB får en att tänka på sovjetiska brödköer). Glöm inte Carlo Merolli. Med mera, med mera. Varken till pris eller sortiment kan SB konkurrera. Alla levererar hem. Och Kronstam tar upp två exempel, med urvalet att de marknadsför sig i Sverige?

Jag förstår givetvis att det är bekvämt för en vinskribent att det är ett monopol. Du går på nyhetsprovningen och sedan är du klar. Om man skulle behöva tänka på alla andra viner som det går att få tag blir ju jobbet plötsligt lite mer krävande. Man kan inte skriva att festens givna radarpar är rött och vitt Claude Val - ett par gånger om året.

Sedan skriver mattesnillet att de åtta miljoner liter som såldes 1955 hade dubblats elva gånger till 1985. Två upphöjt till elva är 2048, vilket innebar att det såldes 16 miljarder liter vin 1985. Borde bli en 1800 liter per levande svensk - och då förstår jag inte hur SB lyckats begränsa drickande.

2007 Domaine Tempier Bandol

2010-11-23T14:33:00.000+01:00

Bandol måste vara definitionen på tough love. Men jag gillar det.

Efter att ha rengjort gymnasiebassänger med gårdagens vin är önskan att få dricka något gott på topp idag. Och av outgrundlig anledning fastnar jag för en 2007 Domaine Tempier Bandol. Det var länge sedan jag drack lite hederlig Mourvedre.

Efter att med en suck av lättnad konstaterat att vinet är friskt och utan skada på doften känner jag inte så mycket mer. Stängt i butiken. Med lite luft och tid så gläntar vinet i alla fall på dörren.

Dörren är dock till en jordkällare. Mörk svart frukt med moreller, körsbär och björnbär. Fuktig tobak, läder och en hel stenhög med mossa och multnande barr. Dov, mörk spännande doft. Gott!

Att det är som att tugga grus kanske inte låter så gott - men det är det. Munkänslan är hårt hållen med tuggbara, sandiga tanniner som har vinet i ett skruvstäd. Tydlig definierad frukt med precision och balans. Torrt och stramt, med läskande syror och en eftersmak som är förvånande salt och mineralisk.

Det är inte världen mest komplexa, långa eller koncentrerade vin. Inte heller det mest lättdruckna. Men charmigt och gott, och något att återkomma till om en 3-4 år.

En bra revansch på gårdagens missöde.

2002 Philip Togni Tanbark Hill Cabernet

2010-11-22T13:45:00.003+01:00

En slitig vecka behöver ett kort avbrott. En belöning i allt jobb. Jag har spanat in min 2002 Togni Tanbark Hill ett tag.

Togni själv var inte nöjd med vinet 2002, så han klassade ned hela skörden till sitt andravin - Tanbark Hill. Man tänker givetvis Il Favot, Produttori 2006 mm och hoppas på underverk. När man dessutom läst the Cali reports #2 är förväntningarna på topp. Det här ska bli en lisa för själen och ge nya krafter till ett slitet sinne.

En stickig ton av lösningsmedel och svettiga strumpor. På toppen av det så lägger vi lite gamla våta kartonger. Om man anstränger sig och försöker hitta något positivt så finns det kanske lite frukt kvar. Men inte nog för att dölja den fräna bismaken i munnen.

Galet korkat! Odrickbart. Bortom all räddning. Otjänligt att ens laga mat med.

Det bidde ingen Il Favot, det bidde en Château Changuy Afip.

Jag tröstar mig med att spela COD Black Ops istället.

Mellanlandning

2010-11-15T16:26:00.001+01:00

Vinosapien med bättre hälft är på mellanlandning i Singapore på väg till (ännu) sydligare breddgrader. Innan jag skakat jetlagen ur kroppen så sätter vi fart för en "best of Singapore".

Det börjar ganska illa eftersom jag sover som en stock, och i ett ögonblick av genialisk inspiration har satt telefonen på ljudlöst. Jag inser med elva missade samtal att jag har ett par lika trötta gäster som försöker komma in för den utlovade sängplatsen. Det lilla missödet löser sig dock efter ett tag, och taxin vänder tillbaka från nödlösningen som stavas hotell. Skönt när man kan inleda sina försök till gästfrihet på en bra not....

Vi tar igen den dåliga starten några timmar senare med en Champagnebrunch - denna gången på Hyatts Mezza 9. De har den något udda policyn att förbjuda foton, men för de som läst här tidigare kan ju konceptet brunch. Denna är lika bra som övriga som besökts, och tre personers samlade insatser lyckades nog prova cirka hälften av utbudet.

En klart positiv överraskning är champagnen: Perrier Jouët Grand Brut är en klass bättre än Moët som serveras på många andra ställen. Glasen i sig är så härligt kitchiga (art deco?) att man gillar innehållet bara därför. Vi gör en helhjärtad insats att hålla kyparna upptagna med sin free flow. Vi uppgraderar dock inte till Belle Epoque. Fegt kanske?

När Stauns bästa vinprovare är på besök så gräver man ju gärna lite i den alltför grunda Singaporeanska vinkällaren, när vi väl kämpat oss hem efter champagneorgien. Första vinet doftar mörk frukt, en rejäl dos kaffe, läder och kryddor. Jag vet ju vad det är i glaset och tycker jag hittar en aning lösningmedel och lim, men det är diskret. Det är dock vidöppet ur startgrindarna, men stänger kanske ner lite efter hand.

I munnen är det medelfylligt, bjuder på generös frukt med bra tryck och längd. En tanninstruktur som känns igenom den tunga frukten och ger behövlig stadga. Jag förstår att VS är i Maremma och gissar på Cabernetblandingar, trots att det är en Nebbiolo.

Mario Marengo Barolo Brunate Vecchia Vigne 2005 är en ganska massiv, tungfotad skapelse som måste ha fått en hel del fat i uppfostran (hittar ingen info). Nebbiolokaraktären är inte helt uppenbar. Det är gott med kraft och struktur, men behöver nog ett par år till för att lugna ned sig och integrera delarna, men det finns klart potential. Jag uppskattade 04an betydligt mer. Nästa flaska får vänta minst tre, fyra år.

Pinot från Nya Zeeland eller Australien kommer svaret direkt efter första sniffen. Rätt! Jag måste ju bjuda på nya favoriten Yarra Yering, nu en Pinot Noir 2007. Detta vinet är också öppet och med i matchen direkt. Generös pinotnäsa med ljus frukt och örter och kryddor. Smeksamt i munnen med snälla tanniner, uppfriskande syror och lättillgänglig frukt. Bra längd, och en komplexitet som som väcker intresset. Nej, inte Bourgogne, men gott!

Nu ska ju erkännas att måndagen var en jobbig sådan - säkerligen bara beroende på att jetlaggen överlevde alla försök att lindra den. Stort tack för påhälsningen, P och A, och för måndagens middag. För övriga spekulanter på att hälsa på kan jag lova att inte sätta telefonen på mute.

2006 Livio Pavese Barbaresco

2010-11-13T14:42:00.000+01:00

En vecka med toppar och dalar avslutas när Luftwaffe till slut sätter ned hjulen på Changi. Ett glas vin behövs för att bekämpa trötthet och jetlag.

Sällan kan allt vara på topp. Förra helgens strålande väder i Stockholm med några kära återseenden och två vin-sessioner är minnesvärda. Bara för att avlösas med en utbildning som lämnar lite fadd eftersmak i munnen. Jag är helt med på att dra ihop alla höga chefer för att diskutera strategi och hur vi ska förändra bolaget och jobba bättre ihop osv. Och föreläsarna är både roliga och svindyra. So far so good.

Jag vill dock inte åka över hela världen för att lyssna på någon som mest påminner om en stand-up komiker. Det är klart underhållande, och alla skrattar vi. Men att få det att framstå som projektplanering 101 är något han själv kommit på, och att det är det bästa sedan bottilagrad Nebbiolo är lite magstarkt. Varför göra om allt i metaforer, där humorn i omskrivningen är viktigare än att det förmedlar något? Jag funderar fortfarande på vad han ville säga med liknelsen med en Sci Fi-film? Jag kommer inte ens ihåg sammanhanget. Sedan när fick innehållet stryka på foten för ytan? Ok, sedan länge, men även i svindyra utbildningar?

Det är förvisso ett lyxproblem, men jag tar det som en bra anledning att trösta mig och samtidigt bekämpa tidsskillnaden. En flaska som vänliga besökare smugglat hit: 2006 Livio Pavese Barbaresco har kommit in i SBs sortiment och ska finnas där ett helt år. Jag hade inte sett Patriks sågning innan jag öppnade kvällens jetlagsmoderator utan ger mig in i kampen med öppna ögon. Tänk er som ni träffar ett barn till en släkting, som ni inte sett på länge, och de kommer fram och säger "Look at my beautiful baby".... Eller så lämnar jag alltför krystade liknelser därhän.

Doften är inte så dum. Lite plommon och körsbär i lite plump och klumpig stil, med övertoner av lösningsmedel, lim och kaffesump med läder. Inte så elegant och eteriskt kanske, men ganska gott.

I munnen håller det däremot inte riktigt ihop. Frukten och de tanniner och syror som finns går inte i takt. Frukten trappar av rätt fort, och lämnar ett småsurt och stramt avslut. Under tiden körsbärsfrukten är med så är den dessutom lite lös i kanten utan direkt precision. Nja, det här var ingen direkt vinnare. Det är inget fel på det, men opersonligt och utan något direkt lyft.

Jag upplever det nog lite mer öppet och med med dragningar åt mörk frukt än de ljusa jordgubbspustar Patrik beskriver, men vi kommer till ungefär samma slutsats: Det finns intressantare nebba i denna prisklassen att finna. Men nu har monopolet bestämt att detta är det bästa Sverige kan få. Basta!